1.

Tanken med att teckna ner en del av fars underfundigheter och tokroligheter är, till del, av glädje och tacksamhet till far, men samtidigt ett försök att själv komma ihåg och bevara dem till eftervärlden, så att även andra kan få del av dem - och av honom. Far vore nog den sista, som skulle ha någonting emot det. Det bästa han visste var att glädja andra. Om det sedan skedde på hans egen bekostnad brydde han sig inte om - snarare, tvärt om!

Som exempel på fars distans till sig själv och sina tokroligheter, vill jag börja med en händelse från början av 1970-talet:

Ragnhild och jag hade sedan några år tillbaka flyttat hemifrån. När vi någon gång var hemma tillsammans och familjen återsamlats, hade vi alltid en massa att berätta för varandra.

Som vanligt gick mor och far till sängs före oss, medan Ragnhild och jag satt kvar och pratade till långt in på småtimmarna.

Vid frukosten nästa morgon, säger far:

...och visst var det så, men den som var bäst på att berätta om sina öden och äventyr var nog, trots allt, far själv. När han väl kom igång, stod han inte att hejda. Det blev festliga högtidsstunder, när far berättade om sig själv - och det var inte sällan. Alla tårar som torkades bort dessa gånger var minsann inget annat än glädjetårar.

Vi har torkat bort många sådana under årens lopp.

Tusen tack för det, far!

2.

Far, som aldrig brydde sig om hur vissa av hans rättframma kommentarer kunde uppfattas av "de drabbade", uttalade sig ofta och gärna om både det ena och det andra.

Ett exempel på detta är när min svåger Gunnar står på gårdsplanen hemma tillsammans med far då Sigvard från "Bârrjänns" kommer promenerande förbi på byvägen för att hälsa på vår faster Edith i "Jösstäs".

Far, som inte sett Sigvard på ett tag, hälsar på honom med kommentaren:

Sigvard, som inte direkt uppskattade denna hälsning, ilsknar till och svarar:

Far, som naturligtvis visste att det var han som hade rätt, fortsätter:

"Nej, Du" svarar Sigvard förnärmad.

"Joda,"insisterar far,"när ä Du född dâ?"

"Jä ä född tolv (1912) jä."

"Ja, siddu", säger far, som nu fick bekräftat vad han trodde, "Jä ä född fem (1905) jä" säger han triumferande och går in i huset. Gunnar, som genast noterade fars kuller-bytta i uträkningen, följer skrattande efter far, medan Sigvard står kvar på vägen - överrumplad och förvånad...

Samtidigt som far kunde vara indiskret i sina kommentarer till andra, var han också både fåfäng och känslig för att göra bort sig inför andra -i varje fall när det hände - och även om han hade roligt åt det efteråt...

På den tiden när han körde omkring på motorcykel, hade han ett ärende in till Ahrnebergs i Insjön. Han stormar in i affären iklädd en motorhuva, som han inte kände sig speciellt stilig i. Den var dessutom litet bökig att ta av och på, eftersom den hade en krage nertill, som skulle stoppas in under rocken.

Direkt han kommer in, utan att ha hunnit ta av sig huvan, överraskas han av en bekant. För ett ögonblick tappar han koncepten något och hälsar på personen i fråga med ett "Adjö!"

När han hör sig själv säga denna felaktighet, blir han genast medveten om att hans hälsning måste ha låtit mycket underlig, men han fortsätter, som om ingenting hänt och uträttar sitt ärende.

När han senare skall gå ut, kom han att tänka på den tidigare, litet pinsamma händelsen, vilket resulterar i att han lämnar affären med ett högt och tydligt: "God dag!"...

En gång när far, på litet äldre dar, var inne i Leksand för att uträtta ett par ärenden och han kommer ut från Domus, kan han inte hitta sin bil. Den stod inte, där han brukade ställa den och han blir naturligtvis mycket orolig.

Trots att han, med sin dåliga rygg, hade svårt för att gå, började han systematiskt leta efter bilen på alla möjliga och omöjliga ställen - utan resultat.

När han senare kommer hem och berättar för mor om sina bekymmer under Noret-resan och hur han till sist blev tvungen att ta bussen hem till Rönnäs, så avslutar han berättelsen med:

"Ja, å då kåmm jä ju ihôg, att jä (h)âdd täjji bussn tä Norä. Å, hä va fôll innt sô kônnstutt då, att innt jä hittä biln!"

5.

Det där med att åka utomlands på semester hade han inte mycket till övers för...

När jag 1960, tillsammans med en skolkamrat från Gävle, skulle lifta till Tyskland, tyckte far, att jag lika gärna kunde gå ner till båthusen och kasta pengarna i sjön.

Ett argument som han gärna tog till, när en utlandsresa kom på tal var:

"Ännt ett dugg aarä dââr. Ä barä stuggun sömm sir ut på ett aarä sätt!"

Nåväl, resan blev av.

Lasse Boberg, och jag liftade till Heidelberg i södra Tyskland. Mycket pengar hade vi inte att spendera, men ett och annat vykort kunde vi kosta på oss att skicka till vänner och bekanta...

Väl hemkommen igen kunde Ragnhild berätta, att fars mycket negativa inställning till tysklandsresan inte hade märkts på honom när vi väl kommit iväg. Däremot tog han varje tillfälle i akt att säga till alla, som fanns i närheten:

"Kåmm skâ Du få si. Vi (h)a fått kort frå Ragnar - ânn ä ti Tysskland ânn!"....

Då hade missnöjet bytts till stolthet. Till mig däremot visade han ingenting sådant efter hemkomsten. På sin höjd ett:

"Vannt ä bra onödutt de där?"

6.

På tal om utlandsresor tog sig far vatten över huvudet när vi hade Gerhard och Peter (10 resp 8 år gamla ifrån Hamburg) hemma hos oss några vintermånader 1953.

Genom scouterna i Leksand - jag var själv mycket aktiv scout på den tiden - fick vi en förfrågan om vi var beredda att ta hand om en tysk pojke under en kortare tid. De i Hamburg uttagna pojkarna kom alla från familjer som drabbats hårt av kriget och som behövde all tänklig hjälp.

Mor och far tackade ja till detta, men blev, på grund av sjukdom i en annan värdfamilj, tillfrågade om de kunde ta ytterligare en pojke. Den pojke som nu stod utan värdfamilj var bror till pojken, som skulle bo hos oss.

Så blev det och både Gerhard och Peter har blivit som medlemmar i vår familj.

Pojkarna hade förlorat sin far under kriget och det märktes snart att far kom att betyda något extra för dem.

Peter, den yngre av bröderna, blev också för far något utöver det vanliga. Att de hade ett speciellt förhållande märkte vi alla.

Far, som aldrig fick någon chans till att studera själv, var alltid mycket mån om att andra skulle få den möjligheten.

När far fick höra att de tyska pojkarnas far hade varit diplomingenjör (=civ ing) ville han naturligtvis påverka även dem att läsa vidare. Plötsligt en dag så säger han till Peter, 8 år,

"När Du, Peter, tar studenntn , då skâ jä åk tä Tysskland!"

Mor, som alltid stått med båda fötterna på jorden, utbrister, lika barsk som upprörd:

"Men, Arvid, tänk på ôkkô Du sääg nu,! Du skânnt stå å lôôv nônnting, som innt Du kânn hôlla sänn!"

Far, lika säker på sin sak som vanligt:

"Jo hä kan Du vâ sääkär på, att tar Peter studenntn, då åk då jä âllt tä Tyskland!"

"Jo, gör Du!" tänkte nog mor i sitt stilla sinne...

Tiden gick. Jag hade börjat studera i Braunschweig, f.d. Västtyskland, när det kommer ett brev från Tyskland hem. I brevet stod b.l. a följande:

"Hej, mor och far! I vår tar jag studenten. Hjärtligt välkomna till oss i Hamburg! hälsningar Peter"

"Ja, si Du! Ôkkô ha Du nu ställt tä mâ"!? säger mor upprörd.

"Jâ..." säger far, "innt bööv fôll vi åk diit innt - och förässtn så ânnt jä leditt då äll."

"Då äärä Du som bejäär leditt! Har man sakkt en sak så får mann stå fôr ä."

- Mor hade sagt sitt och då var det lugnast att göra ett försök.

Nästa dag kommer far hem, glad i hågen, med:

"Jâ, innt fekk jä nô leditt innt! "

"Då ärä Du som säg opp Dä frå sååja!" löd den nya ordern från mor..."Du a arrbetä på såja sänn Du va tållv år och vâ jä vet, så a Du allrig bejäärt nô leditt fôrut. Fånnt Du leditt dânnôr gånnjôn, ärä lika bra att Du slutä dâr!"

Att det här var en oerhört stor sak för far kan nog vem som helst förstå, men som far brukade säga:

"Ha Signe sagt ä, så ärä fôll bässt å jör så..."

Tro det eller ej, men det var vad far gjorde. Han travade in på Insjöns Sågverks kontor och sa upp sin anställning med hänvisning till att han, efter 46 års anställning, nekades tjänstledigt - första gången han överhuvud taget bad om en dags ledighet!

- Det hela slutade med att han fick tjänstledigt, plus att Sågverket letade fram pengar ur någon fond, så att han dessutom fick hela resan betald.

7.

En gång när mor och far var på väg ut från Sparbanken i Leksand, möts de i dörren av en tysk, som jobbade tillfälligt på sågen. Tysken öppnar dörren åt dem, varvid far tackar honom med ett elegant:"Danke schön!"-. Kan man utländska språk, skall man använda sig av sina kunskaper.

Tysken uppskattade säkert fars trevliga gest, men det gjorde inte mor...

Tillbaka i bilen fick far höra att, så där skall man inte säga när man inte vet vad det betyder!

"Ôkkô då?", sade far, "jä saad ju barä ‘takk sô myttji’!?"

"Jo,joord Du," svarade mor. "Du vet innt ett dugg ôkkô dôtta betyddä. Hä kunnd lika järna betyyd ‘jag älskar Dig’ di där!"

"Âh, hä gör dâ visst innt hä. Jä skâ frååg ‘tysken’ i môôrå jä" kontrade far - men nu inte lika säker längre.

Nästa dag kom han hem med ett triumferande leende på sina läppar och sade:

8.

En annan gång när de var inne i Leksand uträttade de några ärenden, var och en för sig, berättar far i bilen på väg hem att han träffat Iris (f. Jones) och att hon var i sällskap med ‘Danielssons flicka’ från Insjön.

"Jaså," säger mor,"jä träffä Iris jä å, men då âdd ho sällskap mâ Stina Sunesson."

"Stina Sunesson, kontnärinna?", frågar far förvånat.

"Ja," sa´ mor," ho va dâ i sällskap mâ hännär, nôr jä träffäna."

Där slutade dispyten för den gången.

Inte lång tid efteråt stöter far ihop med ‘Danielssons flicka’ igen och berättar då förtjust om deras senaste möte:

"Ja, men Arvid, jag heter så nu för tiden!" svarade ‘Danielssons flicka’.

9.

Som liten skolpojke fick far en gång följa med den litet äldre ‘Ör-Per’ (Per Öhrn) för att lyssna på en dragspelare som hade uppvisning. Jag vet att far var väldigt glad för detta, och jag tror inte att far hade hört någon ‘riktigt styv’ (fars uttryck för ‘en väldigt duktig’) dragspelare tidigare.

Hur som helst var far, fr. o m detta uppträdande, helt övertygad om, att han skulle lära sig att spela dragspel själv också. Ett av musikstyckena de fått höra var ‘Dellens vågor’.

Hans stora intresse för dragspel hade ‘Ör-Per’ märkt och efteråt hade han sagt åt farfar "Du måsst kööp påjjtjôn dänn ett draagspel Du, sô intresserô sömm ânn ä tå hä!"

Men far fick aldrig något dragspel av sin far. Farfar spelade själv fiol och han ville inte att hans son skulle ägna sig åt sådana nymodigheter. Sonen kunde gott hålla tillgodo med fiol, precis som far sin. Det fanns redan en fiol i huset och det blev dessutom billigare så.

10.

Jag upplevde själv något liknande i de yngre tonåren.

Far och jag radade ved på ‘svôôdn’ när Evald och Enar stannade med sin bil och undrade om jag ville följa med till ‘Svea-Bio’ för att se filmen ‘Ung man med trumpet’ med Kirk Douglas.

OM jag ville?! Jag hade hört så mycket talas om filmen och den handlade om trumpet! -mitt favoritinstrument! Med andan i halsen , och förmodligen gråten också, bad jag, så snällt jag kunde, att få följa med. När det visade sig, att jag fick åka med, blev jag så glad, att jag inte visste, om jag verkligen uppfattat det hela rätt.

Det var rätt och det blev en upplevelse som satte spår under många år framöver. Från den dagen visste jag, att trumpet var det instrument jag skulle spela.

Jag vet inte hur många gånger, eller hur länge, jag tjatade, om att jag ville köpa en trumpet Men svaret var alltid ett bestämt ‘nej’!

Visst gjorde det ont, men fars motivering glömmer jag aldrig:

Hur är det man brukar säga? - Historien upprepar sig...

11.

Hur gammal far var, när han fick sitt första dragspel, känner jag inte till, men så värst gammal kan han inte ha varit med tanke på följande händelse.

Man höll på att tröska i ‘Isels’. På den tiden - far var ung pojke då - samlades många av byborna för att hjälpa till med tröskningen. För ‘småpojkan’ var det en stor händelse och naturligtvis var far i granngården där det tröskades.

När han går där på gården, som vanligt småvisslande, hör han plötsligt, hur ‘all gubban’ runt ‘morbror Erik’ (Erik Eklund) skrattar högt och ljudligt. Vad som sagts, hade han inte uppfattat, men senare fick han av någon höra att ‘Ek-Erik’ hade sagt:

12.

En annan händelse, som etsat sig kvar i fars minne från barndomen, är från den gången, när han skulle lägga sig till med en ny frisyr. Enligt uppgift var det samma år, som han gick i sista klass i skolan, alltså i tolv, trettonårs-åldern

Han hade hört de äldre pojkarna prata om det senaste hårmodet. Nu skulle man ha ‘tufs’! Det där, tyckte han, lät väldigt spännande och nästa gång när det var dags att klippa sig...DÅ!

Han hade berättat för farmor om sin önskan, men hon avrådde honom, vänligt men bestämt. Det var verkligen ingen frisyr hon kunde rekommendera honom - hon trodde inte, att han skulle tycka om den själv heller. Det brydde han sig inte om. Hon visste nog inte, hur fint det var att bli klippt med ‘tufs’!

Väl framme hos ‘frisören’ ,skolläraren Rönnblad i granngården, undrade han, om det gick bra att bli klippt med ‘tufs’?

Jodå, det var inga problem. - Han satte sig förväntansfullt på stolen medan verktygen plockades fram. Hur det skulle se ut, när det väl var klart, det hade han inte riktigt klart för sig, men det gjorde det hela enbart mera spännande...

När klippningen börjar, tycker han sig märka hur hårtussarna faller ner i rask takt och han börjar fundera över vad som egentligen höll på att ske?

För ett ögonblick vänder sig frisören bort. Då passar han snabbt på att känna efter, vad som skett bak i hans nacke.

Han känner att allt hans hår är bortskalat! Han grips nästan av panik. Hans tankar far genom huvudet i en väldig fart, men han törs inte säga något, utan sitter tyst kvar tills det är färdigt.

Han betalar för sig och springer hem, så fort han kan och med gråten i halsen.

"Ôkkô vaarä jä sa", sade farmor.

Jo, det hade hon nog sagt, men att det skulle bli så här!

En kort tid därefter skulle far bli fotograferad tillsammans med sina skolkamrater. Den gången var han väldigt noga med, att hans nya frisyr inte skulle synas på kortet. Av det lilla hår som fanns kvar, lyckades han få till en liten mittbena och därmed framgick det inte av fotografiet att han han lagt sig till med en ‘tufs-frisyr’.

13.

Far hade många vänner i livet, både när och fjärran. Det fanns dock en, som han kände mera för än någon annan och som man tydligt kunde se, hur han trivdes bra tillsammans med: ‘Sturläss-Martin´ (Marin Stoor). De hade varit mycket tillsammans under ungdomstiden och de hade alltid en massa gemensamma upplevelser att prata om och - inte minst - skratta åt.

Ett av deras gemensamma äventyr, från pojkåldern, har far återgett ungefär så här:

Far och Martin hade hört att ‘Bratômmtflikkon’ (sedermera Karin Karén och Anna Willner) hade gått bort för att hälsa på i ‘Bränd-Olles’.

De visste, att både Karin och Anna var mörkrädda. Det betydde, att de hade ett ypperligt bra tillfälle att skrämma dem. Med litet tur kunde det dröja, innan flickorna skulle gå hem, och då skulle de kunna skrämma dem ordentligt i mörkret!

De drog sig bort mot ‘Bränd-Olläs’, letade fram ett lämpligt ställe för att gömma sig bra och där de skulle kunna överraska dem utan risk för att bli upptäckta.

De gömde sig och började sin väntan på ‘offren’. Mörkret lade sig sakta över byn och de blev mer och mer spända av förväntan.

När det blivit helt mörkt, hörde far plötsligt något underligt. I riktning från ‘Grimm-täkkta’ hördes yxhugg och träd, som fälldes. Något sådant hade han aldrig hört förr - inte efter mörkrets inträde. Det var kanske bara inbillning? Men ljudet blev tydligare och tydligare! Dessutom kom det närmare och närmare! Konstigt...

Han frågade Martin, om han hörde något underligt?

Jodå, det gjorde han. Han hörde någon, eller några, som höll på att fälla träd med en rasande fart bortåt ‘Grimmtäkkta’- och han tyckte att det kom närmare och närmare..

Nu hade de glömt bort sitt egentliga ärende och låg enbart och lyssnade på det konstiga ljudet från skogen.

Nej, det tycktes inte avta, utan det ökade i både intensitet och ljudstyrka. Och det kom närmare och NÄRMARE !

De, som hade tänkt skrämma andra, började nu bli rädda själva. De låg kvar en stund till, men nej, här tordes de inte ligga kvar längre! De sprang hemåt så fort de kunde! Vad som skulle visa sig om en stund, ifall de låg kvar, kunde de inte föreställa sig, men att det skulle vara någonting otäckt, det var de övertygade om. Ljudet hade på slutet varit nästan öronbedövade!

Ja, vad hände egentligen?

Något svar fick de aldrig. Att inte någon varit i skogen och fällt träd vid ‘Grimtäkkta’, det fick de bekräftat, men vad var det då?

"Jâ, Du vet"avslutade far berättelsen,"Både Kari å Anna va ju våårli räddä å sä, sô vi add nog kunnä skrämmt ijääl dômm! Jä tror, hä va höggôr makkter sömm låg bakomm å såg tä att innt vi skull ställ tä mâ nôgga olykka fôr varken dômm äll vôss själlvô!"...

14.

Redan vid tolv års ålder fick far börja att tjäna sitt levebröd. Han blev anställd som ‘smôrrjärpiga’ under Alfred Blomkvist från Rönnäs. Hans inkomst, även om den inte var så stor, blev ett värdefullt tillskott till familjens ekonomi. Det var inte mycket, om ens något av lönen, som han fick behålla själv.

Ett exempel, på hur litet han fick disponera själv, är den gång då ungdomarna i byn skulle ordna med en fest i ‘Logen’, godtemplarlokalen i Ö. Rönnäs. Alla skulle bidra med en liten slant, för att få vara med, men fars ekonomi klarade inte av det, utan han var tvungen att be farmor om ett bidrag. Han tyckte själv, att det var genant med tanke på, att han trots allt hade en egen inkomst.

Efter några års anställning blev det en kraftig nedgång för sågverket. Många skulle sägas upp och känslorna svallade. Bl a framfördes från insjöborna, att de skulle ha rätt till alla jobben i första hand. Någon nutida ‘turordning’ fanns minsann inte.

Sågverket lyssnade också på detta argument,- MEN, sade en av lagbasarna, två pojkar från Rönnäs skall vara kvar: Arvid och Martin!

Båda fick behålla sin anställning och, även om Martin senare i livet skulle söka sig andra vägar, så tror jag inte att sågverksledningen behövde ångra det beslutet.

15.

Martin, som var betydligt större till växten än far, brukade tråka honom, för att han alltid tog kortare steg än han själv, när de var ute och gick tillsammans. Framför allt när de gick sida vid sida.

Det resulterade i följande kommentar från Martin när far kommit tillbaka från sin militärtjänstgöring på Svea Livgarde i Stockholm.

"Tydligen så tog jä liitä lännger steg, nä jä kâmm hem täbaks", sade far...

16.

När jag som femtonåring sommarjobbade på ‘Kongo’ (Insjöns Sågverks snickeri, fd Åhlén & Holm ,Insjön) kom en dag en av de äldre arbetarna fram till mig och frågade vad jag hette. Jag talade om mitt namn och att jag kom från Rönnäs.

"Är Du släkt med Arvid Östlund?" frågade han.

"Ja, det är min far." svarade jag."

"Då skall jag tala om för Dig, att Din far, det är en riktig skit det!, sade han och såg mycket arg ut. "Ja," upprepade han, ifall jag inte riktigt hade förstått budskapet, "Du får ursäkta, men han är en riktig, djävla IDIOT!"

För säkerhets skull upprepade han sin uppfattning om far flera gånger om, ifall jag inte riktigt förstått hans budskap. Därefter lämnade han mig. Han försvann med mycket bestämda steg och man kunde tydligt se på hans kroppsspråk, att han menade varenda stavelse han sagt.

Hemkommen berättade jag för far vad jag hade hört och undrade varför mannen varit så förbannad på honom.

"Var´e Berglund?", frågade far direkt.

"Ja", sade jag, "hur så?"

"Jo, jä ha skojjä mâân liite barä," sa´ far och skrattade högt, samtidigt som han såg riktigt pillimarisk ut.

-"Jaså, sadn så?", sa´ far, med ansiktet som ett enda, stort leende.

17.

Mor och far hade varit i ‘Dimbon’ och hälsat på moster Mimmi och morbror Ragnar.

När de hade åkt, upptäcker Mimmi att fars galoscher blivit kvarglömda. Mimmi ringer för att tala om det. Mor, som tagit emot samtalet, talar om det för far, som säger:

- Av gammal vana höll han alltid i hatthyllan med båda händerna och pratade med andra under tiden, som han petade av sig galoscherna med den andra foten - denna gång alltså utan galoscher!

18.

Jag kom hem litet sent en kväll och undrade vart Ragnhild hade tagit vägen, eftersom jag visste att även hon skulle vara hemma. Mor berättade då att hon hade gått till Maj och Thore Öhrn för att hälsa på. Det lät trevligt, så jag bestämde mig för att gå dit jag också - varpå far säger:

19.

Nymodigheter är något som kan värderas på olika sätt. Beträffande motorsågar och liknande var det ett måste för far att hänga med i utvecklingen. Andra saker såg han med helt andra ögon, t ex de senaste filmerna:

20.

En annan nymodighet, som dök upp i fars medvetande, var när mor rekommenderades av Märta Haglund att skaffa sig en frys, med tanke på allt som hon hade från träd-gårdslandet och gården i övrigt. Fars reaktion på detta var:

21.

Mor har nog många gånger under årens lopp önskat, att hon kunde få byta ut sin omoderna tramp-symaskin mot någon modernare. ‘Fullständigt onödigt’, tyckte far. Den maskinen hade dugt tidigare och då kunde den duga fortsättningsvis också!

Hade det gällt en motorsåg eller liknande, då hade frågan kommit i en helt annan dager! Sådana hade han flera stycken, men det var skillnad det...

22.

Främmande ord var heller ingenting för far. En sommar hade vår hyresgäst i ‘Ekskogs’, Inger Waldau, sin dotter med sig till Rönnäs. Dottern tyckte det var skönt att få koppla av efter sina avslutade studier. När hon fick hjälpa oss att köra in höet, tyckte hon, att det var extra skön avkoppling.

Hon och jag sitter tillsammans på hölasset och pratar om kor och deras beteende i olika former. Vi kom inte riktigt överens om vad som var rätt och fel, så att diskussionens vågor gick högre och högre, tills far avbröt mig med den dräpande kommentaren:

23.

I samband med att vår dotter Sofie skulle döpas, så kom naturlitvis far och mor ner till oss i Örebro.

Under besöket blev far litet rastlös och jag märkte, att behövde få något i händerna, något att göra eller att titta på. Jag föreslog, att han kunde söka sig någon bok, som kunde vara intressant. Jag hade samlat på mig en hel del böcker om arkitektur och byggnation över huvud taget.

Jag ser far stå framför hyllan ett tag, varefter han drar fram boken ‘Domus Ecclesiae’, vilket direkt översatt betyder ‘kyrkorummet’ och är en studie i nutida kyrkoarkitektur. Jag tänkte då, att han gjorde ett bra val. Han har alltid varit litet intresserad av både kyrkor och religion.

Efter en stund går jag in till far för att se vad han funnit för intressant. Då säger han, med en röst fylld av besvikelse:

24.

Vår kusin Ulla-Britta, allmänt kallad ‘Bittan’,hade, i början av sitt äktenskap, svårt att bli med barn i den takt hon själv hade tänkt sig. Det fanns naturligtvis ingen möjlighet för far att hjälpa till med det - men ett gått råd kom han med i alla fall:

25.

Alla har vi väl någon gång haft fjärilar i magen, d v s varit nervösa för något. Så även far. På tal om dylika problem säger han en gång till Ragnhild:

"Jâ, det bästa fôr närrvan, ä da tä arrbeta!- Du boord försööka nônn gång, Ragnhild!"

- hur man nu skall uppfatta en sådan rekommendation?

26.

Arbeta, ja det kunde far, minsann! Han höll alltid på med något. För honom var livet ett enda långt arbete. Semester det visste han inte vad det var under sin krafts dagar. Det innebar samtidigt att han hade stora krav på andra också, inte minst sin hustru och sina barn. Hans egen förklaring till sin arbetslust var alltid:

Personligen tror jag inte att det är hela sanningen. Han inte bara arbetade mycket - han fann också en stor tillfredsställelse i det mesta han gjorde. - Det hindrade inte, att han själv praktiserade samma uppmuntringar på sina egna barn allt som oftast.

I det fallet levde han som han lärde.

27.

Hans självklara inställning till arbete tog sig ibland lustiga uttryck.

Mor konstaterar en dag, att det blivit stopp i avloppsledningen. Fars omedelbara svar på detta var: "Ja, då får Du gå ut å gräva då!"

"Jä, ut och gräva? Jä vet fôll innt vâr hä finns nôgga avloppsledning innt!" säger mor.

"Nog kânn jä viis Dä var ho ä," säger far. "Ho ligg innt nô djupt häll, ho ligg barä på ‘sextis’(60 cm djup)!"

Att det här är ett tungt, fysiskt ansträngande jobb, faller honom aldrig in. Det var alldeles självklart för honom, att det här får Signe ordna själv.

Han tar med sig mor ut till källarnedgången och visar var ledningen går ut. Han talar om riktningen mot ‘Rönnblads fäjjs’ och hur långt från hörnet som ledningen går förbi. För mor finns inget val. Hon tar fram en spade och börjar gräva.

När hon kommer ner till sextio cm-s djup ser hon fortfarande ingen ledning. Hon fortsätter grävandet för någonstans här måste dock ledningen finnas.

‘Sturläss-Martin’ som såg mor gräva förtvivlat konstaterar på sitt lugna sätt:

När vår kusin Enar ser vad som är på gång säger han till mor:

Enar fortsatte med grävningen, som mor påbörjat. Han hittar ledningen på den plats som far anvisat, men på åttio cm-s djup. Felet hittar han också och ordningen var återställd.- Man kan lätt förstå, att mor än idag sänder en tacksamhetens tanke till Enar för denna hjälp.

Jag skulle vilja se den moderna familj, där mannen och hustrun skulle ha agerat på samma sätt, som mor och far gjorde den gången.

28.

Under beredskapstiden var många svenskar med i hemvärnet.

Far hade blivit utsedd till plutonchef och var mäkta stolt över det. Han sorterade under Ullvis folkskollärare Erik Drake, som hade kaptens grad.

Även inom hemvärnet kunde det förekomma att man avslutade övningarna med ett ‘korum’ = en andaktsstund. Vid ett sådant tillfälle ville far veta vad man avslutningsvis skulle sjunga för psalm, men gammal spelman som han var, frågade han Drake:

"Ôkkô skâ vi ta som sissta vals da?"
När han kom på vad han sagt, blev han mycket generad…

29.

‘Bättre brödlös än rådlös’ brukar det heta och sällan, eller aldrig, var far rådlös.
En dag, en lördag, råkade far bita av en tand. På kvällen hade han en spelning inne i Leksand och han ville inte gärna uppträda med ett hål gapande i munnen. Någon tandläkare gick det inte att få tag i vid den tidpunkten. Hur skulle han bära sig åt?

Då kom han på att det mesta brukar man ju kunna limma. Han tog fram sitt RX-lim och strök på både tanden och den bit han ville sätta tillbaka. För att en limning skall bli hållbar, bör man sätta de limmade bitarna under press ett tag och det var inte så lätt inne i munnen.

Då fick han nästa idé: Kila fast med trästickor!- det borde gå!

Han kilade fast den limmade tanden med några tändstickor, som fick sticka ut genom den öppna munnen, som han inte kunde stänga på grund av tändstickorna och underlättandet av limmets torkning.

Det var ännu inte dags för avresa. En del fanns kvar att göra hemma, innan han kunde ge sig iväg. Bl. a. skulle han ner på åkern för att hämta korna.

Med munnen på vid gavel och med tändstickorna spretande ur munnen gav han sig iväg. Först när han kom hem, kom han att tänka på vad folk skulle ha undrat, ifall han hade mött någon.

Han for iväg till spelningen med sin nylimmade tand - och den höll!

En hel vecka fick den sitta kvar, innan han fick tid hos tandläkare Moland i Leksand.

Far berättade för Moland att han hade ‘biti i en koling’ så att tanden gick av.

Efter att ha hört hela historien sade Moland:

"Det tycks gå bra att laga tänderna på det där sättet också, Arvid, men bit inte i några fler ‘kolingar’ nu!"

30.

Även om far inte hade världens bästa tandgarnitur led han inte av någon tandläkar-skräck.

Vid hemkomsten, efter ett tandläkarbesök, berättade han, med viss belåtenhet, att han somnat ett par gånger under behandlingen. Med munnen vidöppen, salivsug plus en massa tussar på plats hör personalen, som gått ut för att förbereda den fortsatta behanlingen, hur far, högt och ljudligt börjat ‘dra timmerstockar’ i stolen där han satt.

"Dômm saad, att dômm allri ha vuri mâ om hä fôruut", berättade han småleende

31.

När Ragnhild och Gunnar skulle bygga sitt härbre var man tvungen att fälla ett par björkar för att finna en lämplig byggnadsplats. Den givne trädfällaren var, förstås, far.

När han, i stort sett, sågat av en av björkarna, stod den fortfarande kvar, trots att den egentligen borde falla. Far upptäckte, att det låg en svag,men konstant, vind från fallanderiktningen. Han tog sig en funderare och kunde konstatera att, om han kapade en stor och kraftig gren en bit upp på trädet, då skulle björken falla.

Han hämtade en stege, tog sågen med sig upp i trädet och började såga. När den avsågade grenen föll till marken, fick far bekräftat, att han hade rätt i sina funderingar: trädet föll, liksom både stegen och far själv.

Britta Ahrneberg, som sett honom falla till marken, kom störtande med andan i halsen för att se hur det gått för far. Hon fann honom liggande alldeles stilla bredvid stubben. På hennes fråga hur det stod till, svarade far:

Dessbättre hade han inte gjort sig illa utan undkommit med blotta förskräckelsen.

32.

Det är inte utan, att jag många gånger frågat mig om far hade en ovanligt alert skyddsängel, eller hur han kunde klara sig, så som han ställde till det för sig, gång efter annan.

En dag ligger han, förmodligen sovande, i hängmattan mellan våra äppelträd på gården. Plötsligt ser Ragnhild hur hängmattan snor runt och far, med sin gamla, bräckliga rygg, dunsar i backen. Ragnhild, som blev förskräckt, frågade hur det gått med honom och hans rygg, får till svar:

33.

Sommaren 1952 hade mor och far bestämt sig för att bygga ett badrum med toalett och badkar i ‘farstun’, under trappan. För att få ut avloppet grävde far en rörgrav under grundstenarna i ytterväggen mot ‘Bratomts’.

När han kommit en bra bit in under huset får han för sig att den stora grundstenen, som han ligger under, sitter löst. Utan att först ta sig ut och därefter känna på stenen knackar han på den med spaden. Jo, tänker han, det ser misstänkt ut...

Han ålar sig ut genom rörgraven och skall just till att börja resa sig upp, när han hör en rejäl, dov duns bakom sig. - Han vänder sig om och finner den stora stenen liggande på den plats där han själv befann sig, bråkdelen av en sekund tidigare!...

34.

När grunden till den nya utbyggnaden var färdig skulle någonting åtgärdas en bit upp på ytterväggen.

Han hade fått besök av Olga Tidstedt, som mer än gärna deltog i ‘godsägarens’ före-havanden. Den här gången fick hon snart nog. Hon gick in till mor och sade:

"Nu har ‘godsägaren ställt till det för sig! Han har ställt stegen utanför den nya grunden och lutat den upp mot väggen och det kan aldrig gå bra! Han kommer säkert att ramla ner, Signe, och då vill inte jag vara här!"

Det gick också så som Olga Tidstedt förutspådde. Far dråsade ner från stegen och gjorde sig illa mot den nya grunden. Han skadade ena armen och hade ont en lång tid efteråt, men när det onda hade gått över, var det glömt, när det var dags för övningar med stegen igen.

35.

Våren hade kommit, det var strålande fint väder och jag frågade far, som ofta visste hur det stod till med isen på sjön, om den fortfarande gick att gå ut på, eller om den hade blivit för osäker.

Han visste inte hur det var. Han hade inte varit ute på sjön på länge och kunde inte svara mig beträffande isens bärighet.

Döm om min för våning när jag en timme senare får se hans Volkswagen komma farande över sjön mot ‘Bonanders’ brygga på Insjösidan.

Jag sprang ner till stranden för att se om han tog sig över till andra sidan eller?... och, om inte, vad skulle jag göra då?

Det var några otäcka minuter, att se bilen fortsätta färden.

När jag senare på dagen träffar far igen, frågar jag, fortfarande något upprörd, vad i hela friden han tänkte på, när han gav sig ut på sjön med bilen.

"Jâ," svarade han, "jä skull barä si om iisn hôlldô."

36.

Under alla sina år på Insjöns Sågverk hann far uppleva både det ena och det andra.

Han berättade bl. a. att han en gång hamnade under ett snöras från ett av de både höga och stora taken på sågverket.

Han klämdes fast under snömassorna och blev liggande på rygg utan minsta chans att själv kunna ta sig loss. Hans huvud hade dock hamnat utanför snön, så att han skulle kunna ropa på hjälp. Genom att han låg på rygg, kunde han se takfoten, som han hade rakt ovanför sig, och märkte då, att de meterlånga istapparna vid hängrännan inte hade följt med i raset utan hängde kvar som stora spjut riktade mot honom där han låg.

Att ropa på hjälp i den situationen, det tordes han inte. Ljudvågorna skulle kunna få ytterligare snö att rasa, och ännu värre, istapparna skulle kunna lossna och falla ner på honom vid nästa snöras.

Återstod bara att vänta tills någon kom förbi, så att han kunde få hjälp med att ta sig loss. När första personen dök upp, försökte han, så tyst som möjligt, att påkalla arbets-kamratens uppmärksamhet för att be om hjälp. Han lyckades också varna för is-tapparna, innan det var försent.

Det gick bra till slut, men far ristade kroppen av obehag varje gång det kom på tal. Han hade ett tydligt minne kvar från känslan av hjälplöshet inför hotet från istapparna plus det obehag det, alltsedan barndomen, innebar för far att ligga på rygg.

- Förklaringen till varför far så sällan kunde ligga på rygg var, att han, som ung pojke, hamnade på rygg under ett hölass, som välte.

När han i sömnen råkade vända sig på rygg, kunde han vakna upp med samma rädsla och skräck som han upplevde, när han som ung låg på rygg och såg hela hölasset komma fallande över honom.

37.

Ingen regel utan undantag!

När jag på hemväg från gymnasiet i Gävle en gång tog vägen förbi sågverket, för att hälsa på far och hans kära barkmaskin, fanns han inte på plats vid maskinen.

Att jag råkade komma under en rast, förstod jag rätt snart, men jag såg inte till far någonstans. Efter att ha frågat hans arbetskamrater, som rastade i en annan byggnad, gick jag tillbaka till barkmaskinen igen. Ingen där. Trots att byggnaden var rätt liten och jag knappast kunde undvika att se far, om han nu fanns där, så stannade jag i dörren och ropade på honom, med förhoppning om att han skulle höra mig.

Minsann, han hörde mig, men svaret kom uppifrån!?

Där låg han och sov, högt uppe under taket - på rygg, på en smal planka!

På min fråga hur han tordes lägga sig så där för att vila, så viftade han bara bort det med:

"Ä vârrmär daan oppi, å så sôôv jä sô lunngännt sô!" - men så hette det inte andra gånger.

En annan gång höll det på att sluta riktigt illa för far vid barkmaskinen.

Det hus, som var byggt för barkmaskinen, var en anspråkslös liten byggnad, som i stort sett, omslöt endast maskinen. Några fria ytor runt maskinen fanns det nästan inte. Utrymmet vid kontrollpanelen, där far satt och skötte maskinen, var minimalt. Timret, som spelades upp från Dalälven, gick in genom ett hål i ytterväggen på ena sidan, passerade genom barkmaskinen, där barken skalades av, för att sedan knuffas ut, rakt fram, genom ett hål i andra ytterväggen.

När man skulle gå till fars arbetsplats, var man tvungen att passera detta senare hål. Man gick mellan barkmaskinen och det hål i ytterväggen, där de färdigbarkade stockarna skulle passera ut. Ur säkerhetssynpunkt fanns det mycket att önska, men så var det.

När far en gång ser, att spelet med inkommande timmer är tomt, reser han sig upp för att gå över till andra sidan. Vad han inte uppmärksammat var, att ytterligare en stock samtidigt går in i maskinen.

Far känner bara en våldsam knuff i ryggen - och som en ren reflex, kastar han högerarmen bakåt mot kontrollpanelen, där han träffar mitt på stoppknappen! Nu sitter han fast som i ett skruvstäd. Stocken har klämt fast honom mot hålet och han förmår inte röra sig det minsta.

Som brukligt var, satt han ensam i denna byggnad och enda chansen att få hjälp, var att ropa och hoppas att någon skulle höra honom.

Efter en stund dyker en av arbetskamraterna upp. Han ser far sitta fast mellan stocken och väggen, men han vet inte, hur han skall kunna hjälpa far ut ur detta dilemma.

Far, som knappast kan ha haft någon bekväm ställning, försöker då att instruera mannen vilken knapp han skall trycka på, för att få stocken att backa tillbaka in i maskinen igen.

Problemet för arbetskamraten var, att trycker han på fel knapp, då tar han livet av far. Han var mycket väl medveten om det. Han vågar heller inte trycka på någon enda knapp, utan att far får upprepa, om och om igen och med ryggen mot kontrollpanelen, vilken knapp, var den sitter och hur den ser ut, innan mannen tar mod till sig och trycker...

Det rasslar till i maskinen och den drar tillbaka stocken, som släpper far ur sitt farliga grepp. Rejält omtumlade kunde de båda konstatera, att det hela slutade lyckligt denna gång, men det hade varit mycket nära en hemsk olycka!

39.

När far skulle lära sig hur man sköter en barkmaskin, fick han, för Insjöns Sågverks räkning, åka till Söderhamn, där man ordnat en kurs för flera sågverks blivande barkmaskinister. Att de i far fick en både intresserad och entusiastisk elev, förstod de rätt snart.

När far kom hem, med diplom och fotografi på alla deltagarna, berättade han förnöjd, att han fått ett erbjudande att bli anställd i Söderhamn. Han kunde inte tänka sig något sådant, men bara det faktum, att han fått ett sådant erbjudande, gjorde honom glad.

Att de nya kunskaperna föll i god jord kunde de konstatera, även i Insjön.

Maskinen krävde ordentlig skötsel. Varje år var man tvungen att plocka isär den, nästan helt och hållet, för att komma åt och se över de ofta hårt slitna, arbetande verktygen inne i maskinen. Det här innebar stora arbetsinsatser för maskinisten, samtidigt som verksamheten fick ligga nere under den tid det tog att åtgärda allt. Det brukade ta upp till en vecka trots bistånd av några medhjälpare.

Han fick sin begärda ring av sågverkets egen verkstad - och visst fungerade den så som far tänkt sig. Nu kunde han klara av allt servicearbete helt ensam och på mycket kortare tid.

Genom denna ‘snilleblixt’ sparade han många mantimmar och onödiga kostnader åt företaget Maskintillverkarna i Söderhamn blev mycket imponerade av ‘uppfinningen’. Det innebar, att han ånyo blev tillfrågad, om han inte kunde tänka sig att ta anställning hos dem.

Far tackade nej även denna gång.

Sågverket tjänade en bra slant varje år på denna uppfinning

- far fick nöja sig med äran...

40.

Far förlorade två fingrar, vänsterhandens pek- och långfinger, under arbete på sågver-ket. Han var då anställd som smörjare, vilket innebar att han ansvarade för att alla maskiner var ordentligt smörjda och i gott skick.

En gång råkar han se, att det sitter litet skräp i en stillastående maskin. Han sätter in två fingrar, turligt och förvånansvärt nog med vänster hand, för att plocka bort skrä-pet. I samma ögonblick råkar den maskinansvarige trycka på startknappen. Fars fing-rar klipps av och blir hängande kvar i ett par av senorna.

Far, som direkt när detta händer inte upplevde någon större smärta, tittar på den ska-dade handen och utbrister:

Något slut med dragspelandet blev det inte. Han lärde sig att basa med de fingrar han hade kvar på vänsterhanden. Det var nog inte många som märkte att ett par fingrar saknades, när han spelade.

41.

Att ta ner flaggstången har varit ett äventyr för sig.

En gång anlitar han mor och ‘Brollan’ att med hjälp av endast en ‘sax’ ta ner stången. När mor protesterar och säger att de inte kan klara det ensamma, säger far:

Mor och ‘Brollan’ gör ett tappert försök, men när mor inser det hopplösa i situationen säger hon:

Så fick det bli. Flaggstången dråsar ner i marken. På vägen ner slår den sönder en del av ladans vindskiva och krossar åtta tegelpannor.

Efteråt konstaterar far endast: "Ho klarä da sä kula!"

42.

Att flaggstångskulan hade stor betydelse för far framgår av vad Ragnhild fick uppleva en gång:

Det var dags för nedtagning av stången även den gången. Far hade ordnat med hjälp, så att han själv inte behövde stå och hålla i någon av ‘saxarna’.

Plötsligt, när stången är en bit på väg ner, upptäcker Ragnhild hur far står rakt nedan-för stången. Normalt sett är det den absolut sista platsen man skall vistas på vid ett dylikt tillfälle. Men där står far, beredd att ta emot flaggstångskulan,som han trodde satt litet löst.

När Ragnhild ropar att han måste flytta på sig, säger han:

43.

Under min militärtjänst i Falun, 1960-61, fick jag ett brev från far. Det innehöll inget onödigt, utan löd som följer:

"Vår käre son varder hälsad!

Köp hem en halvliter till helgen.

hälsningar far"

Det är kort och kärnfullt.

44.

En annan gång, under militärtjänsten, hade far lovat att komma till Falun för att hämta mig tidigt en morgon.

Min faster Edith, som bodde i Falun, hade strax innan blivit lovad en filt av moster Mimmi. Eftersom far skulle åka till Falun, passade det bra, att han samtidigt tog med filten till Edith. Problemet var bara, att far skulle komma så tidigt på morgonen, att ingen skulle vara vaken hos Edith.

När han kommit till Britsarvsvägen, där Edith bodde, löste han problemet mycket elegant. Han upptäckte att fönstret till sovrummet på bottenvåningen var öppet. Glad över denna upptäckt drog han upp rullgardinen utifrån, kastade in filten genom fönstret utan att väcka någon i familjen.

Därefter åkte han till regementet och hämtade mig.

Lång tid efteråt kom samma filt på tal igen och far kunde då berätta, hur han levererat den till Edith, - men Edith hade inte fått någon filt!!

Ingen vet fortfarande, genom vilket fönster far kastat in den nya filten. Varken far eller någon annan vet heller vilken gata det var, som begåvades med en helt ny filt fönstervägen tidigt en morgon år 1960.

45.

Redan i unga år fick Edith lära sig av sin äldre bror, Arvid, hur man skulle göra affä-rer. Att köpa något utan att pruta var detsamma som en dålig affär.

Det berättas, att Edith som liten var i Insjön för att köpa en julklapp för 25 öre till systersonen Evald. Hon gjorde så som hon hört sin storebror göra, d v s försökte att pruta. Jag tror inte, att hon trots sitt tappra försök, lyckades den gången.

Om det berodde på detta misslyckade försök eller ej, får jag låta vara osagt, men kvar står det faktum, att pruta, det tyckte hon, för all framtid, var mera pinsamt än lönande. Hon ville inte ens vara inne i samma affär som sin storebror, när det var dags för prutningar igen.

46.

Efter att ha varit och köpt några saker i ‘Nils Erikssons’, inne i Leksand, kom far instormande i ‘farstun’ hemma, gick direkt till telefonen och ringde upp järnaffären.

När han fick svar, öppnade han samtalet med:

"Innt vârrt de där rikktit innt! Jä skull ju .....o s v"

Jag, som hörde samtalet, frågade far, om det inte vore bra att inleda med att säga sitt namn, så att de fick veta vem, som ringer?

"Nej," svarade han," innt bövs hä innt. Jä ha vuri dâr sô månng gånngôr sô, nog vet dômm ôkken jä ä!" - och därmed basta.

Då kunde jag inte hålla tyst, utan svarade:

47.

En gång när det ringde på telefonen och far svarade med sitt vanliga "Hallå", presenterade sig mannen på andra sidan med hälsningen:

"Hej, det här är Östlund i ‘Hârråsbygda’"

"Jaså," säger far, "finns ä en Östlund ti ‘Harråsbyggda’ å?"

"Ja," får han till svar,"ä John, bror dänn!"

När jag hade fyllt arton år och fått mitt körkort, hände det mer än en gång, att moster Mimmi bad mig åka till Stockholm för att hämta Ragnhild och Ulla-Britta, när de skulle hem till Rönnäs.

Jag var inte direkt nödbedd, utan snarare lycklig över att få köra litet bil, som jag annars inte hade tillgång till.

Far var ofta mycket orolig, när jag skulle köra, framförallt en så pass lång sträcka och kännedomen om stockholmstrafikens litet högre tempo gjorde honom inte lugnare.

Det var därför inte underligt, att han, så fort som möjligt, ville få bekräftat att resan gått bra.
När det ringer på Ulla-Brittas telefon och hon lyfter på luren, är det första hon hör:

"Ant ân kummi än?"

Trots den obefintliga presentationen hade hon inte svårt höra vem det var...

49.

Nästan alla telefonsamtal påbörjades utan att han presenterade sig, eller att han först förvissade sig om, att han kommit fram till rätt person.

Därför kunde jag inte låta bli att skoja med honom en gång, när han ringde mig ett par gånger för att få hjälp med en sak.

När han ringde 21 första gången lät det ungefär så här:

Jag letar fram tidningen och tycker inte att rebusen var så värst svår, utan jag löser den direkt och ringer upp far. När han svarar i telefonen hugger han direkt till med:

Då kan jag inte hålla mig, utan säger:

"Goddag, Jag söker Hans Pettersson."

"Ännt ä Du, Ragnar??"

"Ursäkta, jag vet inte, om jag har kommit rätt, men jag söker en Hans Pettersson."

Då kunde jag inte hålla mig längre, utan sade: "Hej, far ä Ragnar."

Ja, visst var det jag - och visst hade vi skojigt åt det båda två, men någon förändring i fars sätt att umgås med telefonen inträffade aldrig

I unga år, far kan inte ha varit mer än i yngre tonåren, hörde han hur hans äldsta syster Sofia, som arbetade på Åhlén & Holm i Insjön, vid något tillfälle yppade, att hon inte ville bjuda hem några arbetskamrater på grund av att gården såg så fattig och eländig ut i sin gråa färg. Varken boningshuset eller uthusen var rödmålade, så som en del andra gårdar i byn.

Deras morbror, Erik (Eklund), allmänt kallad ‘Ek Erik’, brukade mot betalning rödfärga hus åt andra. Far fick ofta hjälpa till med att koka färg och för det fick han också betalt av morbror.

Far hade på så vis sparat ihop en mindre summa pengar och han fick nu idén att han själv skulle ordna med en uppsnyggning av gården, så att Sofia inte skulle behöva skämmas för sitt hem.

Han frågade morbror Erik, om han kunde hjälpa honom med rödfärgning av uthusen, medan han själv stod för inköp av den färg som behövdes.

Jodå, det skulle han visst göra och så blev arbetet med målningen utfört.

Det största problemet kvarstod dock. Far hade visserligen farmors välsignelse för arbetet, men farfar var inte vidtalad. Detta faktum var nog ett mycket större problem för far än vad man kan föreställa sig.

Farfar var känd för sitt både barska och lynniga sätt och bara tanken på det fick far att darra av rädsla. Farfar var borta på arbete och hade inte minsta aning om vad sonen gjort därhemma.

När farfar slutligen skulle komma hem gick far honom till mötes på darriga ben, men han tordes inte tala om vad han hade gjort.

Vad skulle han säga? Vad kunde straffet bli för det han hade gjort så självsvåldigt? Tankarna for härs och tvärs genom fars huvud och det blev mer och mer spänning i luften, ju närmare hemmet de kom.

När farfar kommit så nära, att han upptäckte vad som skett, stannar han upp, tyst och nästan som förstummad - eller var han förbannad över detta tilltag?

Far, som då nästan gripits av panik, skyndar sig att stamma fram:

Farfar säger ingenting. Han går direkt in i huset, där han säger till farmor:

Ja, fars reaktion på detta indirekta, men tydliga, godkännande kan man lätt föreställa sig. Det tog säkert lång tid, innan hans puls var normal igen - men han var mycket lättad och LYCKLIG!

51.

Denna händelse blev ett bestående minne hos far. Han kunde aldrig glömma sina olika känslor från den gången - Sofias skamkänsla gentemot sina arbetskamrater, hans egen rädsla inför farfars reaktion + synen på gråa, omålade hus och gårdar.

Gråa hus blev, under hela hans återstående levnad, förknippat med obehagliga känslor samt liktydigt med fattigdom och elände.

Det var också därför, som han på alla sätt försökte få mig att ‘ta mitt förnuft tillfånga’, när han hörde, att det hus vi höll på att bygga nere på ‘Kôvvlingsåkern’, skulle strykas med järnvitriollösning för att bli grått!

När jag sedan, på ett par ställen, dessutom byggde in några okantade bräder, var måttet rågat!

"Fôllk kann ju tro att Du ha fôrbyggt dä, sô innt Du ar råd tä tjööp färrj å kanntä bräädôr enns!" brukade han säga - och det var mer än en gång.

Vårt hus nere på ‘Hola’ är något, som mycket annat, som vi kan tacka far för. De arbetstimmar han lagt ner på det är oräkneliga.

Far var ingen utlärd snickare, men i sin krafts dagar stod han inte någon snickare efter. Under sin barndom hade han gått som lärling inom skomakaryrket hos ‘Nilses-Per’- det var all hantverkarutbildning han fått ta del av. Allt annat hade han lärt sig i ‘livets skola’. Han var mycket ‘praktiskt lagd’, dvs duktig att arbeta med sina händer, och det finns otaliga bevis på hans händighet. Han visade ofta och gärna upp dessa sina färdigheter. Det var inte enbart för sitt eget nöjes skull. Det var också en nödvändighet, när man, som han, hade en gård att sköta vid sidan av det dagliga arbetet.

Han kunde, som sagt, bygga hus. Ragnhild och Gunnars hus är ett utmärkt exempel på han kunnighet och noggrannhet.

Behövdes det tålamod så var han mycket välförsedd med det. Ibland fanns det så mycket av den varan att det frestade på oss andra. Han gav sig aldrig förrän det blivit så bra som han tänkt sig. Var det inte snickring så var det något annat.

Hans kunnande och brinnande intresse för motorer upphörde aldrig att förvåna. Ibland undrade man nästan, om han gladde sig åt att någon motor krånglande.

Han kunde sitta, ofta i timmar, på trappan till ladan, där han plockade isär, skruvade och smörjde - både sig själv och motordelarna - funderade, reparerade eller bytte ut delar, skruvade ihop delarna, provstartade etc i det oändliga.

En, som ofta iakttog detta var ‘Ekkil’, svågern Erik Bratomt i granngården. Han sade ofta, när far intagit sin plats på ladutrappan: "Jaha, nu ä Arrvid ti vârrkstan igen, sir jä!" och så skrattade han sitt oefterhärmliga skratt. Jag vet ingen ,såsom ‘Ekkil’, som hade ett så genomvarmt, vänligt och alltid närvarande skratt. ‘Ekkil’, som under hela min uppväxttid var byns egen frisör, var ingen stor och kraftig karl till växten - men en stor medmänniska! Han hade alltid något vänligt ord att säga. Jag minns honom som en alltid lika glad och omtänksam person och honom behåller man i tacksamt minne.

Far sparade också på allt som korsade hans väg. "Hä kânn allti kåmm tä pass!", var ett stående uttryck. Om far var någon riktig ordningsmänniska eller ej, det kan man diskutera. Men gällde det motorer, motordelar eller andra saker, som han sparat, inte minst sådana saker som vanliga människor betraktar som skräp, då visste han alltid var det fanns. "Ja men jä unndôr om innt vi skâ ha nô tôkkô på skulln nôggôst?" kunde han säga innan han gick för att undersöka saken. Oftast fann han också det han sökte, till både min och andras förvåning.

Andra saker däremot kunde han av olika anledningar leta efter i timmar - ofta beroende på sitt eget slarv.

53.

En gång, när far och jag arbetade med vårt hus på ‘Hola’, ser jag att han, med sin ‘kofot’ i handen, är på väg ner till ‘stabben’, där vi hade allt vårt virke. Plötsligt slänger han ifrån sig kofoten i det höga gräset på åkern, viker av i nittio graders vinkel och går ner till vår lada i stället. Jag tänkte då i mitt stilla sinne, hur han skulle hitta sin ‘kofot’ igen? Visste han över huvud taget, om han hade haft något redskap med sig, eller ej? Där han slängt ifrån sig ‘kofoten’ var det högt gräs och den skulle inte bli lätt att finna, om man inte visste exakt, var man slängt den....

Jag sade ingenting till far om vad jag hade sett. Jag väntade bara på att han skulle behöva sin ‘kofot’ igen. Skulle han gå för att hämta den, eller skulle han fråga mig, om jag visste vart den tagit vägen.

Mycket riktigt, efter en kort stund säger far: "Jä fôrstår innt vârtt kofotn ha täjji väjjôn. Ha Du täjjin, Ragnar?"

"Nää", svarar jag, som ärvt en del av fars sätt att retas, "vant ä Du som âdd ânnn föruut?"

"Jo, men jä vet innt vâr jä ha jorrt åv ânn", säger far, precis som väntat.

Efter en stund berättade jag naturligtvis, vad jag sett och tillade, litet mästrande, att det inte är så konstigt, att man får leta efter sina verktyg, om man bara kastar dem ifrån sig på det där sättet. - Far sade inget, men han log och plirade med ögonen, som om han hade gjort något nytt pojkstreck igen....

54.

Att ta sig till och från arbetet vid Insjöns Sågverk var ett äventyr för sig.

Sommartid var färdsättet givet: med båt. Då skall man samtidigt komma ihåg, att under alla år, som far färdades över sjön, var han inte simkunnig. Att detta faktum innebar en stor risk, det insåg han aldrig.

Många är de gånger, som jag blev ombedd av mor, att åka ner till båthusen, för att se om far kommit över sjön, eller om han var på väg hem eller inte.

Det är heller ingen överdrift, att påstå, att jag själv upplevt många stunder fyllda av oro och stilla böner om att han skulle komma hem, även de gånger, när det verkade, som om han inte ens var på väg över sjön. Ibland kan en aldrig så lugn sjö te sig mycket hotfull.

Vi såg naturligtvis till, att han fick en flytväst, när dessa kommit ut på marknaden. Mor kunde dock alltför ofta konstatera, att när far åkt till Insjön - då var flytvästen kvar hemma eller, att när far kom hem - då låg flytvästen kvar i Insjön.

Genom att han ofta arbetade i skift, färdades han över sjön både natt och dag, dvs även i mörker.

Han berättade, att han en gång, halvvägs över sjön på väg hem i mörker, tyckte att hans hemgjorda eka betedde sig så underligt - som om den var till hälften fylld med vatten!? Det var också, vad den var!

När han, med handen i det iskalla vattnet, känner efter på botten av ekan, så märker han att ‘svickan’ åkt ur! Låg den och flöt i vattnat, eller hade han glömt att sätta i den? Han försökte ett tag att hitta den - men det var omöjligt att se eller känna den någonstans!

Vad skulle han nu ta sig till? Det var långt kvar och han hade inget, som han kunde täta till urtappningshålet med annat än med ett finger!

Så fick det bli! Med ena handen i hålet fick han ro med den andra handen. Först med ena åran sedan med den andra. När det blev outhärdligt kallt för handen, som var i vattnet, så bytte han hand att täta till med...

"Hä jekk hä å," sade han,"men innt varä nô rooli innt."

55.

Ekan, som han rodde i alla år, hade han själv byggt under den tid, då mor och far och deras första barn, Ragnhild, bodde i ‘Ekskogs’.

‘Ör-Thore’, som kände till att far byggt den, frågade en gång när han hade byggt den och hur gammal den var.

Då svarade han:"Jâ Du, diôr eeka ä gammôll ho. Ho ä ett år ynngär än Ragnhild!"

Med tanke på Ragnhilds dåvarande ålder, tyckte Thore, att svaret och jämförelsen med Ragnhilds ålder var mycket komisk.

56.

När sjön hade frusit till, var det vanligt, att han cyklade eller åkte skidor över sjön. Under alla år, som detta pågick, och med tanke på antalet andra personer från Rönnäs, som också arbetade i Insjön, så förstår man, att det hänt både det ena och det andra under alla dessa färder till arbetet.

När isen brast under någon, fick andra hjälpa till, så att man kom upp ur vattnet. Att färdas tillsammans gav en viss trygghet, men det var långt ifrån alltid, som man gjorde sällskap över sjön.

Jag minns att far en gång uttryckte sin besvikelse över de, som var med en gång, när Alfred Blomkvist hade åkt igenom den svaga isen och alla vägrade att vara den, som var tvungen att ta sig längst ut till den nödställde.

Då insåg han själv faran med att inte vara simkunnig och trots det, tvingas ut på farligt svag is. De kunde inte låta Alfred ligga kvar i det iskalla vattnet, medan de trätte om vem som skulle ta sig ut.

Far tog då sin cykel och liggande på magen sköt den framför sig medan en annan tog tag i hans ena fot och nästa tog tag i dennes fot etc.

På så sätt kunde de dra upp arbetskamraten och det hela slutade lyckligt den gången.

57.

När far hade sin motorcykel, kunde han vintertid åka över sjön med den. Även om isen var tillräckligt tjock, kunde det lura andra faror på sjön. Det fick han erfara när han åker över sjön vid dimma, som inte var värre, än han tordes (jag måste tillstå, att det egentligen inte säger någonting om den egentliga risken) ge sig iväg över sjön.

Det var svårt att orientera sig, men han kände på sig att snart skulle han vara framme vid ‘Bonanders’, där vägen gick upp mot Insjön.

Han tittar åt alla håll för att försöka hitta något landmärke. Jodå, nu dök det upp några lampor på vänstra sidan.. Vad kunde det vara?

Plötsligt slår det honom: VÄNSTRA sidan! Där finns det inga hus! Vad i hela friden?? Han befinner sig i dubbel bemärkelse på hal is! Han kan inte ‘tvärstanna’ utan bromsar in, försiktigt, men så snabbt som möjligt för att vända om. Under tiden arbetar hans hjärna febrilt: Varifrån kom ljuset från lamporna? - Han måste ha kommit för långt åt höger.?. Jo, om det vore så, då skulle lamporna komma från ‘insjö-landet’ och han vara på väg mot älven!

Medan han vänder om, iakttar han allt, som går att skönja runt omkring. Hans gissning visar sig stämma. Det är ‘Åhlbyn’ på högra sidan! Strax ser han också var han kan ta sig upp på vägen.

När han kommer upp till husen ser han ett par personer, som står och tittar på honom. Han stannar till, för att prata av sig adrenalinet, som runnit till under färden.

Han hinner inte säga något förrän de säger till honom: "Jaså, var det Du som var ute och for!?. Vi såg en, som kom farandes på sjön och rätt mot ‘yppna’(öppet vatten). Vi undrade just hur det där skulle sluta...."

58.

Under den senare delen av fars anställning i Insjön hade han bytt ut den gamla rodd-båten mot en plåtbåt från ‘Lidwalls’ i Övermo och därtill en liten ‘aktersnurra’ av märket ‘Archimedes’. Han gladdes mycket över det nya, bekväma sättet att färdas över sjön.

Men säg något , som inte medför problem av ett eller annat slag...

Efter att ha arbetat nattskift kommer far hem och berättar för mor, att han tappat propellern i sjön. Den hade troligtvis suttit löst under större delen av resan, men inte lossnat på grund av att propellern, under gång, tryckte fast sig själv mot båtmotorn. När far slog av motorn, försvann detta tryck och vattnet tryckte propellern åt andra hållet, varvid den ramlar av.

Själv var han tvungen att lägga sig och sova under dagen, så han frågar mor, om hon kan gå ner till ‘Båthusen’ för att se om hon kan hitta propellern åt honom.

Jodå, det skulle hon göra. Hon tar sin cykel och åker ner. Väl framme börjar hon letandet och, mot förmodan, lyckas hitta propellern.

Glad och lycklig åker hon hem för att berätta om sin framgång. Så fort far vaknat, framför hon det glada beskedet.

Då svarar far: "Hittä Du muttern å?" - men då fick han inget beröm!

59.

Varje år brukade Far och Mor vid Allhelgonahelgen resa till Stockholm för att hälsa på Ragnhild med familj. Det var den tid de ansåg sig kunna ta lite ledigt.

En kväll, då Far skulle gå och lägga sig, gick han in i Jans rum för att se om där fanns några tidningar, som han kunde bläddra i innan han somnade. Han passerade sedan hallen med en tidningsbunt, ‘Fib Aktuellt’, under armen och sa till Jan som satt i vardagsrummet:

Varpå Jan naturligtvis replikerade:

60.

På fredagen före helgen var det brukligt, att de åkte och tittade på något sevärt inne i stan. En av gångerna bestämdes att de skulle titta på slottet. Vid frukostbordet utspann sig nedanstående konversation:

61.

Far hade en höst varit nere i Stockholm och besökt ‘Älvsjömässan’ tillsammans med Ragnhild. De skulle äta där och valde då en tjeckisk restaurang, som serverade sitt hemlands maträtter, vilka inte föll Far i smaken. Han var verkligen inte den som lämnade mat efter sig, men här var kryddningen sådan, att han lämnade en hel del kvar på tallriken.

Ett par år senare var Mor, Far och Ragnhild ner till Tyskland för att vara med, då Peter, en av våra tyska pojkar från Hamburg, tog studenten och samtidigt hälsa på mig i Braunschweig.

På färjan bestämde de, att i stället för att gå upp och äta i matsalen, fick Mor sitta kvar och vakta bagaget, medan Far och Ragnhild gick upp och inhandlade smörgåsar. Någon kunde ju annars komma och ta det under tiden.

När de sedan åt, kände naturligtvis Far än en gång att utländsk mat ,denna gång dansk, inte smakade som hemma i Sverige. Far vänder sig då till Ragnhild och säger:

62.

Bittan, Brollan, Ragnhild och Gunnar behövde nya entrétrappsteg till sina hus i Rönnäs en sommar. Det skulle vara trappsteg av stockhalvor.

Far sa förstås:"Ni får stôttjânn tå mä, så kânn vi åk tä Ullvi å såg tä dômm.

När den dagen kom, var det Far, Brollan och Ragnhild, som åkte dit. Fotstegen sågades till och givetvis gick inte hela stocken åt och då säger Far, vars stock det egentligen var, till Brollan och Ragnhild:

63.

Farbror John, brukade på somrarna hyra ut sin gård, ’Ekens’, i Rönnäs och det gjorde han även den sommar som detta hände.

Far satt, som vanligt på ladutrappan, då en liten flicka, som han inte kände igen, kom in och hälsade på. Naturligtvis blev Far nyfiken vem det var och frågade:

"Jag bor hos John Östlund".

"Nej jag kom i början av sommarn".

"Jo, det var tre killar och en tjockis!"

64.

Första gången Mor och Far reste till Stockholm, efter det att Ragnhild och Gunnar skaffat sig en, TV var en stor händelse för Far. Den var så pass stor, att när han kom hem till dem, så knuffade han undan Ragnhild, där hon stod i dörren och tog emot. Han gick direkt för att kika in i vardagsrummet och titta på TV-n. Han vände sig sedan till Ragnhild och sa:

"Men dra hä va en pammpug en! Han sir ut som en 21-tummôr!" (Det var en 21-tummare.)

När Far sedan skulle åka hem sa han till Mor:

65.

‘Ekskogs’, Mors föräldrahem, hyrdes alltid ut på somrarna och mycket ofta till danskar, i många år olika advokatfamiljer. Givetvis skulle hela vår familj dit på kaffe varje sommar och en gång säger far innan vi går:

När vi sedan är där, har de styltor att gå på och som alla försöker prova. far, som var pratglad och verkligen inte lätt att förstå, står då och berättar för dessa danskar:

Ragnhild stod litet bakom far och de andra och översatte hela tiden, när hon såg deras undrande blickar för varje kommentar.

Dagen efter är denna familj ute på promenad och passerar då vårt hem. Vi tackar för sist och efter en stunds samtal säger en av dem, apropå vårt besök dagen innan:

"Det går så lätt att förstå fru Östlund och barnen, men herr Östlund ......?!?

-och så ruskade hon på huvudet.

66.

Man behövde inte vara dansk för att ha svårt att förstå far.

Under en av de sista gångerna som han var intagen på lasarettet i Falun var jag och min familj dit för att hälsa på. Han låg i ett rum tillsammans med fyra, fem andra patienter.

Far, som var av den pratglada sorten tyckte inte att det var så värst trevligt i salen, där han hamnat. Medpatienterna var antingen fåordiga av naturen eller så illa däran att de inte pratade av det skälet.

När jag sitter där och pratar med far, får han syn på Katrin, som konverserar med den äldre mannen närmast fars plats.

"Vâ? Prat ho mâ ‘dânn där’?", säger han förvånad. "Dânn där han ä ju döv han!?"

"Nej, hä kânn innt ânn vââra," svarar jag, "då skull väl innt Katrin kunn praat mâân häll!"

"Ânn ha dâ allôr svâârô mä nônn gånng, fast jä ha praatô mâân fler gånngôr!", konstaterar far förvånad.

67.

Far brukade skicka efter noter till förlaget ‘Sonora’. Han var noga med att få de senaste, aktuella melodierna, eftersom han regelbundet spelade på fester och till dans. En sommar hade han, förmodligen på grund av allt annat som skulle göras, inte fått iväg någon beställning, men satte sig en kväll och gjorde i ordning en sådan, som sedan postades.

Dagen efter gick Ragnhild och hämtade posten och såg då ett brev, som var skrivet med en handstil, som var mycket likt fars. Det visade sig senare inte var så konstigt, eftersom han skrivit sin egen adress på framsidan på brevet dagen innan. Brevet hade alltså bara gått in till Leksands-Noret och tillbaka till Rönnäs igen.

68.

Bland alla hyss som far haft för sig på ‘sågen’, finns även ett par exempel på dumdristighet, som han själv ifrågasatte i efterhand.

Ett populärt tilltag under rasterna, var att gå upp på järnvägsbrons stålkonstruktion för att gå balansgång. Far, liksom en del andra, var frestad att försöka sig på detta.

Det var inte speciellt svårt att ta sig upp på bron, men väl däruppe, när han skulle resa sig upp till stående ville han inte gärna tappa balansen. Det bästa sättet att stå stadigt, är att fixera blicken vid något föremål så att man med stöd av detta bättre kan kontrollera sin egen position.

När far skall ställa sig upp, fäster han blicken på brokonstruktionen och börjar att resa sig. Vad han inte tänkte på var, att under bron rinner vattnet i sidled, vilket i sin tur gör, att i stället för att få stöd av balken, som han står på så blir han lurad av det förbirinnande vattnet. Han vinglar till och inser snabbt var han befinner sig och vad som skulle kunna hända, ifall han skulle ramla i vattnet - utan att vara simkunnig!

Då blev balansgången inte lika tilltalande längre. Han fick försiktigt kana ner längs stålfackverkets ovansida, något mindre morsk, än när han klättrade upp.

69.

Den andra stora lockelsen var sågverkets största skorsten och dess betagande utsikt från toppen.

På skorstenens utsida fanns stegjärn inmurade, som man kunde klättra upp i. Det var bara att påbörja klättringen för den, som kände sig hågad...

En dag, med strålande vackert väder, kunde han inte motstå frestelsen längre. Inte bara utsikten lockade. Tänk, att kunna säga till andra: ‘Jag har varit längst upp i denn där skorstenen!’

Han går fram till skorstenen och börjar klättra upp. Det var inga som helst problem. Stegjärnen, som var gjorda av bockade stålstänger, var väl tilltagna, både vad det gällde stegbredd och dimension på stängerna. Han fortsätter klättringen, hela tiden med blicken uppåt..

Halvvägs upp stannar han till för att se sig omkring och för att se, hur högt han kommit upp... När han tittar ner och ser arbetskamraterna som små prickar på marken grips han av svindelkänslor. Han känner hur fingrarna får svårt för att hålla honom fast vid stegjärnen. Händerna nästan öppnar sig - mot hans vilja! Han har förlorat all kraft i fingrarna och de vill inte lyda honom längre.

Han hakar då fast ena armen runt ett stegjärn och griper tag i denna armens hand med sin andra hand. På så sätt känner han sig något tryggare - nu när all styrka runnit ut ur hans händer.

Så blir han stående en lång stund. Han intalar sig själv, att om han låter blicken falla endast på avlägsna mål, så kommer känslan av att befinna sig högt upp att tonas ner och då kanske han får tillbaka så mycket kraft i fingrarna, att han vågar sig på att klättra ner igen.

Efter en lång stund börjar hans puls sakta att avta. Utan att titta nedåt en enda gång till, börjar han sakta att klättra ner igen. Han tar sig sakta, sakta ner längs en väg, som nu är mycket längre än vad den var, när han tog sig uppåt, men snart är han nere igen.

När han äntligen står på fast mark igen kände han sig mycket tacksam över att inte hänga kvar i den krokiga armen däruppe igen. Han insåg också, att skorstenens högsta topp hade han ingen längtan till längre!

70.

Uppfinningsrikedomen flödade ofta hos far. Oftast rörde det sig om små underfundiga, praktiska saker, men ibland kunde det bli rätt spektakulära saker. Ett exempel på det senare var när Ragnhild och Gunnar hade sitt hus ‘halv-färdigt’.

Byggnaden var iordningställd, så att den var beboelig, men något vatten hade de ännu inte fått framdraget.

För att både glädja och överraska dem (det senare inte minst viktigt för far!), hade han kommit på en fiffig lösning: Med hjälp av en gammal, överbliven varmvattenberedare skulle han ordna ett rejält vattenförråd åt dem.

Tidigt en morgon vaknar Ragnhild av ett våldsamt buller vid gavelväggen upp mot byn. När hon tittar ut, för att se vad som var på gång, ser hon far med traktor, hembyggd vagn med motorcykelhjul (gissa, vem som konstruerat den...) och diverse plankor i parti och minut i full färd med att bygga en uppfartsramp mot väggen.

Hans tanke var, att dra upp vagnen med den vattenfyllda beredaren så högt som möjligt, för att på så sätt få bra tryck i vattenledningen till köket.

När det hela var färdigt hade de fått en stor ramp mot gavelväggen, på vilken varmvattenberedaren dragits ända upp mot övre våningens fönster. Det blev inte någon prydnad för huset direkt, men det fungerade!

Hela anordningen försökte han dölja genom att hugga några björkar och ställa dessa som kamouflage framför. Visst gjorde de viss nytta, men inte helt, att döma av Bittans kommentar vid sitt besök hos Ragnhild:

"Men, vad har Ni fått för helvetesmaskin på väggen därute??"

J

71.

När far byggde om den tidigare ladugården (fäjjsä) till garage, satte han in en ny, egentillverkad port i väggen mot fägården (fäggåln).

En dag, när han skall köra in bilen, öppnar han porten och går tillbaka in i bilen för att köra in den. Innan han hunnit starta, har den ena porthalvan gått igen av sig själv, så att han måste kliva ur, för att öppna den en gång till. Han öppnar porten en gång till, men tillbaka i bilen har porthalvan återigen glidit igen.

Lätt irriterad inser han nu, att något måste göras. Antingen ställa dit något, som håller porthalvan kvar för denna gång, eller hitta en mera permanent lösning på problemet.

Även om han aldrig ‘var rädd om besväret’, fann han det bäst med en mera varaktig lösning. Då skulle han slippa besväret i framtiden...

Han letade fram en hasp, som han fäste i en takbjälke och sedan en ögla i porthalvans överkant.

Efter att ha kört in bilen i garaget, dök något annat intressant upp, som vanligt.

Han uträttar det han tänkt sig och går ut.

En del av irritationen fanns nog fortfarande kvar inom honom, när det var dags att gå ut. När han då skall stänga porten - sitter ena porthalvan fast. Då rinner sinnet på honom. Han tar tag i porthalvan och rycker upp den med full kraft!

När han därefter ser den sönderryckta haspen förstår han genast varför porten satt fast, som den gjorde.

Även om han just då var rätt så upprörd, hade han senare mycket roligt åt denna händelse efteråt.

J

72.

Att skoja med andra lockade alltid far. Inte minst att spela sina arbetskamrater något spratt, när tillfälle gavs.

En gång gillrade han upp en hink med vatten över dörren till sågverkets verkstad, med förhoppning om att en viss person skulle få en rejäl kalldusch på väg ut genom dörren.

Det fungerade exakt så, som han hade räknat ut. Mannen gick ut genom dörren och fick både hinken och kallvattnet över sig. Att mannen ifråga inte gillade tilltaget är lätt att förstå. Av någon anledning kände också mannen på sig vem den skyldige var, medan far skyllde ifrån sig. Han hade ingen aning om vem, som hade gjort det.

En tid därefter, på väg in i verkstaden, upptäcker far, att den drabbade mannen står och fyller i en annan hink med vatten. Far förstår direkt, att hämndens stund är inne. Istället för att gå in i verkstaden väntar han utanför dörren i förhoppning om att någon annan har något ärende dit in. Han behöver inte vänta så länge. En annan arbetskamrat kommer med bestämda steg i riktning mot verkstadsdörren.

När den oskyldige stackaren tar tag i dörrhandtaget, börjar far att prata, så att mannen på andra sidan dörren skall höra att det är far, som är på väg in och inte någon annan. Den oskyldige, som naturligtvis inte anar någon fara i detta, öppnar dörren - och får en hel hink med kallt vatten kastad över sig. När mannen i verkstaden upptäcker misstaget, var det redan försent. Far hade spelat dem ytterligare ett spratt - och var helnöjd.

J

73.

På sågen hade far en arbetskamrat, som hade en mycket svartsjuk hustru. Detta faktum inbjöd till ett skämt.

Far, som ytterst sällan tog sig tid till att skriva ett kort eller brev, kände sig genast mycket motiverad för en liten försändelse. Han skaffade ett vykort, som han adresserade till arbetskamraten, skrev ett par vänliga ord och undertecknade med en kvinnas namn.

Effekten uteblev inte! Mannen kom ‘skitförbannad’ till far och berättade, att han förstod vem som låg bakom ‘djävelskapet’ och som nu hade ställt till med ‘ett litet helvete’ hemma hos honom.

Något erkännande fick mannen aldrig fram och därmed var far nöjd med sitt lilla skämt. Därmed var det hela över och skulle snart falla i glömska, trodde han...

En tid därefter, när far står ute på gården en lördagseftermiddag ser han samme man komma farande i bil tillsammans med sin hustru.

"Jä fôrstood direkkt, ôkkô hä va sömm va på gånng," sade far, "nu skull jä få stå tä svars fôr fruna ânnsäs!"

"Ja, hôr jekk hä da?" frågade jag far.

Då tittade han litet spjuveraktigt på mig och sa´: "Jä gekk fram tä biln dômmsôs å sa: ‘Nämen, tjenare NN, ä Du ända jään ti Rônns? Innt visst jä att Du âdd e tôkka fin fru innt!’ - Ja, å då kåmm dômm fôll å sä,- äll ho då,- sô nä vi hadd hällsô å så, så varrt innt hä just nô mer sagt, utan dômm for iväg barä..."

J

74.

När den nya vattenledningen drogs ner till vårt hus förlades den rakt över Ragnhild och Gunnars tomt. I ett dike mellan deras och vårt hus, men en bra bit in på deras mark, fick man ta bort en del buskar, som börjat växa, bl. a. den ena av två enbuskar.

När ledningsarbetena var slutförda, jorden återfylld etc då planterar far dit en ny enbuske med motiveringen: "Ragnar skâ fôll ha sänn enbusska kvâr han å!" Att den här enbusken planterats flera meter in på granntomten gjorde ingen skillnad för far.

Många år efteråt konstaterade han att ‘Ragnars enbuske’ inte ‘tagit sig’ så bra, vilket bara bekräftade hans uppfattning om vems enbuske det var han planterat och den uppfattningen behöll han livet ut.

J

75.

Jul är familjens och framför allt barnens högtid brukar det heta. Det gällde även hemma hos oss. Det som gladde oss barn mest, under många år, ja, långt upp i vuxen ålder, var när far läste högt ur jultidningen ‘Sympatiske Filip och Kaspersson’. Det tog sig alltid de mest dråpliga former. Jag minns hur vi ibland skrattade så att tårarna rann och vi fick skrattkramp i magmusklerna. Visst var jultidningen i sig rätt skojig att läsa, men det roligaste av allt var just att höra far läsa ur den. Dels hade han väldigt skojigt åt den själv, men han läste ofta fel och ju skojigare han tyckte att det blev, desto mera fel läste han. Många gånger undrade vi över var han fick allt ifrån. Ett litet läsfel drabbas vi alla av ibland, men när far läste om ‘Filip och Kaspersson’ då var det inga vanliga läsfel det handlade om - det kunde bli en helt ny berättelse.

Sin vana trogen skrattade han hejdlöst själv åt alla konstigheter han fick till - och alla tillkomna helt omedvetet.

J

76.

Far hade alltid en viss respekt på utlänningar. Ofta baserad på fördomar men även som ett uttryck för rädsla inför det okända.

När Ragnhild en sommar bor nere i sitt hus, ser hon en man komma gående ner mot ‘Holmen’. Hon noterar, att det är ingen hon känner igen och av utseendet att döma kommer mannen troligtvis från något sydligare land.

En stund senare kommer far ner till hennes stuga. Han kommer inte in för att hälsa, utan sätter sig på hennes entréveranda med sitt medhavda dragspel och börjar spela.

Ragnhild reagerar inte nämnvärt över detta - hon har fått vänja sig vid en del konstigheter.

Efter ytterligare en stund ser hon den främmande mannen på väg tillbaka upp mot byn efter sitt besök på ‘Holmen’. Hon ser fortfarande inget konstigt i det som händer runt omkring henne, men när far plötsligt knäpper ihop dragspelet och åker hem utan att ens komma in och säga ‘hejdå’, som han brukade säga - både när han kom och när han gick - DÅ förstår hon vad som hänt - och varför.

Far hade naturligtvis sett en ‘utlänning’ gå ner mot ‘Holmen’ - kanske till Ragnhild? och då var han tvungen att åka ner och sitta vakt ett tag!...

J

77.

När jag förlovat mig med Annette, som har tyska föräldrar, tog far mig litet på sidan för han hade något, som han ville säga mig.

"Jo Du vet," sade han, "Annette har ju tysskô förälldrôr, men dômm bööv junnt vâ sämmôr fôr hä. Du vet, tysskann ännt nô sämôer änn arä, utan dômm ä presiss sömm vi!"

Jag tog tacksamt emot detta besked, men nog kändes det mera som ett uttryck för en annan uppfattning, än den som framfördes.

J

78.

Under Ingemar Stenmarks storhetstid var far som bäst i farten med vårt bygge nere på Hola.

När det var dags för slalom och Stenmarks första åk, var far naturligtvis tvungen att åka hem för att titta på TV.

Jan-Erik Nilsén, som vid den tiden höll på med takarbete i Nilses, hade själv sett på TV, innan han på nytt går upp på taket för att fortsätta arbetet.

Då ser han far, iförd krimmelmössa och trenchcoat, komma med full fart på skidor, på väg tillbaka till bygget på Hola.

Det bär iväg över snöplogbräddarna vid "Bratomts" och den vingliga färden fortsätter nerför Kyrkvägen.

Längst ner i backen, när farten är som högst, kan inte far hålla sig kvar på skidorna längre, utan försvinner i ett stort moln av snö, där han faller.

Jan-Erik, som tycker att det hela verkar i vådligaste laget, skyndar sig ner från taket för att se hur det gått för far.

När han kommer ner till Kyrkbacke, har far rest sig upp och står och borstar av sig, när han ser Jan-Erik komma springande. Då vänder han sig till Jan-Erik och säger:

"Ja, Du skânnt tro att jä ä nônn Stenmark innt!"

1. ‘Ni pratä fôll om mä...’ 44. Ediths filt till Falun
2. Gamle Sigvard frå ‘Bârrjäns’ 45. Edith och pruta
3. ‘Adjö - goddag’ 46. Telefonsamtal med N. Eriksson
4. ‘Hittännt biln ti Noträ’ 47. Östlund i Hârråsbyggda
5. Ra liftar till Tyskland 48. Telefonsamtal till Bittan
6. Peter (& Gerhard)-studenten 49. Rebus i ‘Vi i villa’
7. Tysk arbetskamrat i Leksand 50. Måla den gråa gården
8. Danielssons flicka från Insjön 51. Vårt grå hus
9. Med ‘Ör-Per’ på konsert 52. Bygga hus mm
10. Dragspel - trumpet 53. Slänga verktyg
11. ‘Ek-Erik’ -fjompa mm 54. Ro till Insjön
12. ‘Tufs-frisyren’ 55. En gammal eka
13. Martin, Karin & Anna 56. Alfred Blomkvist genom isen
14. Fick jobba kvar på Sågen 57. Motorcykel över sjön
15. ‘Lärt sig att gå riktigt’ 58. Tappad propeller i sjön
16. Berglund på ‘Kongo’ 59. Jans ‘Fib-Aktuellt’
17. Galoscherna lätta att få av 60. ‘Ä ju vânndan’
18. Ragnhild hos Maj & Thore 61. Utländsk mat
19. Västa Vildern 62. Stockhalvor till entré-trappor
20. Kylskåp istället för frys 63. Tre killar och en tjockis
21. Ny symaskin contra motor 64. Ragnhilds nya TV
22. Jur.kand. eller Djur kand. 65. Danskar i ‘Ekskogs’
23. Inget ‘Domus’ i boken 66. Den döve patienten på lasarettet
24. Kônnsta tä kunn släpp sä 67. Brev till ‘Sonora’
25. Arbeta, bra fôr närrvann 68. Balansgång på järnvägsbron
26. Arbetslust av farmor11 69. Upp i sågverkets skorsten
27. Arvids ‘grävmaskin’ 70. ‘Helvetesmaskinen’
28. Korum i hemvärnet 71. Garageporten som trilskades
29. Nödlösning med RX-lim 72. Vattenhink över arbetskamrat
30. Somnade hos tandläkare 73. Arbetskamratens svartsjuka fru
31. Föll från avsågat träd 74. Ragnars enbuske
32. Föll ur hängmattan 75. ‘Filip och Kaspersson’
33. Grundstenen lös 76. ‘Utlänning’ på väg mot Hoola
34. Ostadig stege-O Tidstedt 77. ‘Tyskan ä som vi’
35. Med bil på svag is 78. "Stenmark"
36. Snöras på sågen
37. Sov på planka
38. Fastnade i barkmaskin
39. Barkmaskinskurs
40. Förlorade fingrar
41. Ta ned flaggstången
42. Rädd om ‘kula’
43. Brev till Ra på I13