Vi börjar längst bort i Östibyn, vid "Dimbon", ännu längre bort, vid sommar- stugorna vid Insjöns strand. Först kommer då Anderssons (Rättviks Textil). Huset byggdes av min far. Han var resemontör åt Svenska Trähus. Jag minns det mycket väl, för jag fick gå dit på dagarna med mat åt far.

Närmast i tur kom Dahlgrens. Dahlgrens bodde i Grycksbo, men vistades här på somrarna.

Därnäst kommer Tidstrands. Där bodd Mimmi och Ragnar, Ulla-Britt, Bo eller Bosse som vi kallade honom och Lena. En gång saknade Mimmi Bosse och rusade ut och ner till bryggan. Där såg hon Bosses mössa flyta på vattnet och Bosse ligga på botten. Hon hoppade i och fick tag i honom och drog upp honom på land. Försökte få liv i honom, vilket också lyckades. Hon påstod att hon då hört kyrkklockorna ringa. Ett olyckstillbud som avlöpta väl.

I Dimbon (Dimmbonn) bodd Dim-Johan med fostersonen Nils. De hade jordbruk med häst och kor.

Nere vid sjön var det varje sommar mettävling. Far var med i fiskevårdsför- eningen och hade mycket att styra med och ordna i samband med den. Det skulle skaffas priser m.m. Det var alltid mycket folk, stranden var full med ekor och båtar. Det kom folk från Insjön, Jones-land (Joonäslannd), Flota (Flootâ), båthusen och Berg (Bâss) m.m Det var kapprodd med ekor och båtar. Morbror Martin, som arbetade i Falu gruva, var stor och stark. Jag minns att han brukade vinna roddtävlingen med båtar. Där såldes kaffe och läskedrycker. Jag minns även att jag gick och plockade kapsyler. Man drog av kapsylen, det var liksom en kant runtom och inne i den låg ett blankt lock. Vi lekte att det var pengar.

Vi fortsätter till sångartisten Johan Wilhelm Hagbergs sommarställe. Det enda jag minns av honom var att han fiskade mycket, det var väl avkopplande att sitta i båten. Jag kommer ihåg detta mycket väl, för Hilda Sydne skulle hålla honom med metmask. Hon fick ett öre per styck.

Vi fortsätter fram mot byn och kommer då till Larsbo. Där bodde Jones Lars Persson, kvarn- och sågägare. Han var mycket snäll och hjälpsam. Jag var piga där när jag slutat skolan. Vi hade alltid två grisar. Och höns förstås. Jag kokade potatisar i en pannmur nere vid ån åt grisarna. Mjöl fick jag Lars från kvarnen. Någon gång tycket Lars att det var för litet fett på grisarna. Karis Anders kom i november och slaktade, sen skulle det konserveras och saltas.

Lars var mycket duktig och hade byggt upp allt detta själv. Med damm där vid kvarnen och sågen och dammarna vid Nydammen, Histjärn och Skvin. Mellan dessa dammar fick Lars med cykel förflytta sig och ibland kunde det vara bråttom. Ex. vis vid vårflod, eller mycket regnande. Det var detsamma om det var natt eller dag. För det gällde att hinna, ibland att öppna, så inte dammen förstördes, och vid torka stänga luckorna och rädda det som gick. När detta skrivs är det 1994 och Lasse kvarn och såg är inte längre i bruk. Dammen brast under en vårflod för ett antal år sen.

Längre upp mot skogen ligger Sjons (Sjonns). Där bodde August och Anna. De hade också jordbruk. Men inga barn. En gång när höll de på med vedsågning, Anna stod vid klyven, satte sig ett vedträ på tvären och flög upp i Annas ansikte och slog sönder både löständer och läppar. Det ser ut att man bättre minns saker när det varit något hemskt eller farligt.

Ja där vänder vi och går tillbaka ner mot hyttbron igen. Där, på vänstra sidan, är Warenskys. Dit var jag ibland och köpt ägg åt mor. De hade så många höns.

Nedanför Hyttbron (Hyttbroonâ) hade fiskevårdsföreningen byggt ett litet hus där de kläckte fiskrom. Jag var där ofta med far, det var så intressant att se hur rommen blev till fiskyngel.

Granne med Warenskys var Halvarsson. Där bodde Anders, Karin och deras flickor Anna-Greta och Märta. De hade också jordbruk.

Mitt emot bodde Blomquistmor, Alfreds och Fredriks mor.

Nästa gård var Bälterns. Där bodde Bälter Erik och, i den vita stugan på gården, Gerda och Oskar Liss.

På nedersidan av vägen bodde Smedjerkers (Smejjsäss) Nils och Stina med fostersonen Ove. I gårdens andra stuga bodde Stinas syster Anna. De hade också jordbruk. Jag minns att någon berättade, att när Stina gått ut i ladugården på morgonen hade deras katta gått och lagt sig i ugnen. Stina hade öppnat luckan för att det skulle bli varmare i köket. När hon kom in igen stängde hon ungsluckan, såg inte att katten var därinne. Därpå lade hon i mer ved och katten blev ihjälbränd.

Granne med dem var Nöktes (Nökktäs) August. Han bodde där ensam. Han var bror med Dimb Kersti.

Mitt emot Nöktes var Melins, med Karin och Anders samt barnen Lennart och Gunvor.

Granne med den var Tysk Elsa och Albert med sina två flickor.

Sedan kommer Stengattu. Vi går över den och kommer till Källängs. Den gården hyste Källängsmor, Källängs Kari och Gunnar. En gång, när Gunnar var hemma hos oss för att bli klippt av far, höll min klasskamrat Sigvard och jag på att lära oss läxan, psalmvers. Vi skulle läsa in en vers varje dag. Gunnar tyckte väl att det gick litet knaggligt för oss. Han föreslog att om vi lärde oss den skulle vi få varsin femöring. Det stod inte på förrän vi kunde versen och vi fick varsin femöring. Det var mycket pengar för oss.

När jag tänker på Gunnar minns jag en annan gång. Jag låg hos Mimmi i Ekskogs. Vi vaknade på natten och det var alldeles ljust i rummet. Vi gick upp och tittade i fönstret och såg en väldig eldsvåda på andra sidan sjön. Det var Insjöns tegelbruk som brann. Mimmi sa: "Hoppas att Gunnar har klarat sig!" Han var eldare där.

Nu fortsätter vi fram emot Östbytorget (Össtbytôrrj). Då kommer vi först till Jerkhans (Jerkânns). I Jerkhansgården bodde Liss Oll och Anna och barnen som jag minns, Edvin, Karin, Gunnar, Viktor och Anna. Dit gick jag ibland, (det var inte så långt ifrån Olérs och dit). Annas mor var död så Anna skötte hushållet för sin far och sina bröder. Hon var duktig att sköta hemmet. Men hon var också duktig att spela cittra och sjunga gamla sånger, som hon hade uppskrivna i en bok med vaxduks pärmar.

Mittemot var Lindbergs-gården eller Bäcks (Bäkks). De kom flyttande från Hälsingland, hade haft mejeri där. Det var Rasmus och Emma Bäck och deras flickor Lisen och Marianne.

Så går vi vägen mot Jones land. Då kommer först Lundebergs. Där fanns Verner och Anna samt flickorna Astrid och Valdy. Jag minns en sommar, vi hade just avslutat en simkurs vid Flota. Valdy och jag var där och badade. Då kom vi på att vi skulle simma ut till båten Insjön I, vilket vi också gjorde. Vi klättrade upp för ankarkättingen och lade oss sen på däcket ett tag. När vi ansåg att vi hade vilat oss tillräckligt klättrade vi ner igen för att simma tillbaka till badplatsen vid Flota. Men en liten bit från båten fick Valdy kramp. Hon blev alldeles blå och stel. Hon skrek på hjälp och jag simmade till henne. När jag kom fram till henne försökte hon dra ner mig under vattnet. Men hur jag höll på så fick jag tag på hennes huvud och försökte simma mot Flota. Men insåg snart att jag inte skulle orka dit, utan försökte i stället simma rakt mot land. Jag tänkte att när jag kommer till vassen skulle jag väl bottna. Men inte kände jag någon botten. Men Valdy höll sig lugn. Jag försökte flera gånger att bottna men där var så djupt. Till slut kände jag dock med tårna att jag hade fått kontakt med botten. Då var vi nedanför Tyskens. Jag fick hjälpa Valdy att gå på strandkanten till Flota. Där var dyigt med många blodiglar, men så småningom var vi framme vid Flota. Där satt vi oss på en bänk. Valdy var fortfarande blå och skakade svårt. Jag var mycket rädd. Vi var ensamma – inte en människa syntes till. Valdy berättade då att hon legat i jordgubbslandet hela dagen. Vi hade fått lära oss på simkursen att det var farligt att bada när man ätit. Jag är glad att detta avlöpte väl, ett tag trodde jag att vi båda skulle drunkna. Jag var väl i 10-11-års åldern då.

Nedanför Verner och Anna bodde Jones (Joonäs) Kalle och Anna och barnen Sven-Erik, Tage och Iris.

Där nedom kom Jones (Joonäs) Fredrik Blomquist och Karin och deras barn, Sven och Inez. De hade också jordbruk. De hade även hand om bytelefonen i Östra Rönnäs, Sven och Inez fick springa med telefonbud. Ibland kunde det vara bråttom. Inez hade astma och då gick det inte att springa så bra. Det var roligt att komma dit. De hade Åhlén & Holms katalog och i den brukade jag och Inez titta på allt som fanns. Saker som vi visste att vi aldrig kunde få, men vi kunde i alla fall titta och drömma.

Sedan, nedanför backen, kommer Jones Anders och Greta. Jag tror Anders var styrman på "Insjön I".

Vi vänder oss och går uppför backen igen. Då kommer vi på vänstra sidan av vägen till Tyskens (Tysskänns). Där bodde Tysk-Kalle, Amanda och Greta. De hade utsikt över hela sjön. De hade också jordbruk, åkrarna låg nedanför gården mot sjön.

Mitt emot var Morgålns (Moorgååln). Med Per, Karin och barnen Hilda, Folke och Sven.

Ovanför var Joones täppa, där bodde Henry, Mia och Aina.

Där ovanför, mot Grötbäck, låg "Logen, IOGT-lokalen. Mitt allra första minne därifrån var en bioföreställning. Jag var fyra år då. Det var en som åkte kring och visade film. Jag tror inträdet kostade 25 öre för barn. Förmodligen var alla bybor där. Jag kommer inte riktigt ihåg, men tror, att åtminstone aldrig jag varit på någon film där. Filmen handlade om en vulkan som fick utbrott. Detta var så hemskt att jag kan se dessa bilder framför min än i denna dag. Det var lava som rann nerför berget och begravde allt i dess väg. Vidare så höll "pings-tvännerna" till där med möten och söndagsskola. Det var Manne och Ivar Paulsson som ledde. När jag blev litet äldre fick jag gå i ungdomslogen. Det var möten och efteråt lekte vi.

Nu går vi tillbaka ner mot Morgålns och fram emot Östby torget (Össtby tôrrj). Då har vi först Proséns. Med Proséns mor och far. Proséns-far såg ut som en gammal patriark med sitt yviga hår och skägg. Lydia, Maria och Lydia hjälpte sina föräldrar. Rut, Elsa och Josef var utflugna.

När jag var 2½ eller 3½ år, ingen minns året, var det eldsvåda i Lerberg. Lerbergs Danil, Daniel Rönnegård, med familj höll på att bärga hö i Lerbergs backan. När Daniel tittade hemåt fick han se att det rökte hemma. En gnista hade tänt eld på pärrttaket. Han hade hästen stående framför trillan, sprang med väldig fart dit och fick tag på tömmarna och smackade på. Det gick med en väldig fart uppför backarna. Daniel gapade och skrek "det brinner, det brinner"! Detta har Sanfrid Blomquist berättat, för Sanfrid och brodern David satt på stången där bak för att få åka med. Detta blev mer än en nöjestripp. Sanfrid berättar att Daniel stod raklång på trillan och smällde med tömmarna. "Vi var allt rädda, vägen var stening och ojämn."

Vad har detta med Proséns att göra? Jo, det var så att Josef och Maria och Lydia var borta i "Vånnvara" (Vånnvâra) och höll på med hö. När det var eldsvåda förr, sprang någon ner till spruthuset, som låg vid bäcken, mitt emellan Östi- och Västibyn och tog hornet och sprang runt i byarna, blåste och ropade var det brann. När Proséns mor hörde detta sprang hon allt vad hon kunde till "Vånnvara" för att buda Josef, som fick skynda sig att springa till Lerberg, längst upp i byn. Detta har Josef själv berättat för mig. När Josef kom dit var elden redan släkt. Det var väl över fyra kilometer han fick springa. Först hem efter hink och iväg uppför backarna till Lerberg. Även min mor fick ge sig iväg med en hink för att hjälpa till med att bilda en lagningskedja. Vi bodde i Olérs då. Jag låg sjuk i vattkopporna och kikhosta. Vi hörde när mannen, eller pojken, kom där vid Grötbääck och blåste och skrek att det brann i Lerberg. Mina bröder Rune och Henry först iväg. Jag grät för att jag inte fick vara med och se på allt detta, men det var ju omöjligt. Då sprang mor in till Bagg-gumman, för Sigvard hade också vattkoppor och kikhosta liksom jag. Hon kom med Sigvard och lade honom i fars och mors säng. Min stod framför. Bagg-gumman, som var Sigvards mormor, skulle se efter oss. Thure, som ägde bussen "Rölla", kom just från Leksand och såg den bolmande röken upp i Lerberg samt hur folk sprang med hinkar. Han samlade så många han kunde i bussen och körde sedan upp till Lerberg. Där bildades det langningskedjor, först från Lerbergs egen brunn, sedan, när den var tom, fick de ta Alfred och Rut Blomquists brunn. Och när den var tom var också elden släckt. Det var pärttaket och något på vinden som blev förstört. Det här minns jag, eftersom jag gick miste om detta evenemang. Jag frågade Hilding Fransén en gång om han mindes eldsvådan. "Det kommer jag väl ihåg, vi såg folk som sprang förbi med hinkar upp mot Lerberg. Jag fick inte gå för jag hade vattkoppor."

Det berättas att elden syntes ända till Insjön. Jag tänker på Proséns-mor, som väl fick springa över två kilometer för att buda Josef. Det var ju så att alla skulle ställa upp och hjälpa till, en annan gång kunde det vara ens egen tur.

Efter Proséns kom Krögerns. I denna gården bodde Fredrik och Hilda Sydne och deras barn Uno, Thelma och Gunnar. Fredrik hade en syster Frida i Amerika, som skickade hem paket till dem. En gång fick Thelma en jättestor docka, den var så fin. Vi fick titta på den ibland. Undrar om Thelma har den kvar?

Nu tar vi gårdarna runt Östbytorget. Mitt emot Krögerns är Strömmens. Där bodde Ström-mor, dottern Märta och hennes make Källängs Oskar. En gång hade jag fått något skräp i ögat. Jag hade ont och det var alldeles rött på vitögat. Då sade mor: "Vi skall gå till Ström-mor, hon kan ta bort skräp ur ögon". Så vi gick dit. Men först ville jag se hur hon skulle göra, då fick mor sätta sig på en stol och Ström-mor tog en tändsticka och vände mors ögonlock. Men detta ville jag inte vara med på. Ström-mor sade då åt mor att hårdkoka ett ägg och skära det mitt itu på längden, ta bort gulan och sedan lägga detta på ögat på kvällen och linda om. Tro det eller ej men på morgonen var skräpet borta.

Ovanför Strömmens var Liss-Andersgården med Alma och pojkarna Gösta och Erik. Samt dessutom en faster åt dem som var sjuklig. Det som jag nu skall berätta hände delvis i Liss-Anders´. Det var på hösten, potatisen var upptagen och mor, moster Anna och mormor höll på att baka rågbröd. De hade flera tråg med deg. Jag skulle fylla sex år till julen, vi bodde i Olérs då. Jag var ute på gården, när Henry, min yngste bror (han är nästan fyra år äldre än jag) och Sigvard kom. Henry hade en tändsticksask i handen. Han gick och ruskade på den för att jag skulle tro att det var tändstickor. Sen sa han att han skulle hugga sönder den, gick till vedbon och lade den på huggkubben och högg till. Men i samma stund satte jag dit handen, för att rädda tändstickorna åt mor. Och då förstår väl alla hur det gick. Mitt långfinger på högra handen klövs, blodet forsade. Jag sprang till mor, som var mitt i baket. Hon lindade om handdukar, fick av sig förkläde och snibbb, sedan ut på cykeln. På den fanns en pakethållare fram, Hon lyfte upp mig på pakethållaren och sedan iväg nerför Kullgärdsgattu. Mor körde så fort och jag var så rädd. Det var hemskt att sitta där. Mor svängde till höger vid torget, då tyckte jag att jag åkte rakt fram, för pakethållaren satt fast i ramen. Vi var på väg till Västibyn, till Karis, för där fanns Karis Kari, som var sjukvårdskunning. När hon fick av handdukarna, som var alldeles fulla med blod, sade hon att detta kunde hon ingen råd med. Detta måste till Leksand och doktor Lindberg, för att sys ihop. Det fanns även en bytelefon i Karis, för Västibyn. Karis Kari ringde till doktor Lindbergs mottagning och där svarade de att doktor Lindberg och diakonissan, syster Elisabet, var på väg till Rönnäs och Lissanders´. Karis Karin lindade om igen, hon hade bomull och gasbinda, och mor upp med mig på pakethållaren än en gång och så tillbaka till Östibyn. När vi var alldeles vid torget kom taxibilen och mor berättade hur det var fatt med mig. Jag fick följa med dem till Liss-Anders´, det var dit de skulle. Doktor Lindberg sa att en nål att sy med hade han, men däremot ingen tråd. Men det hade nog Alma. Nu försvann mor uppför Kullgärdsgattu, hon tordes inte se på när de skulle sy. Vi gick in i Liss-Anders´ kök och där var det eld i spisen och diakonissan, syster Elisabet, fick en koppar kastrull och fyllde den med vatten. Sen plockade hon i så många instrument, även en sytråd, som hon fick av Alma. Allt detta skulle kokas. Jag var rädd när hon hade så många prylar i kastullen, men det var bara nålen och tråden hon skulle bruka till mig. Sen fick jag sätta mig på en stol vid fönstret. Då sade doktor Lindberg åt syster Elisabet att gå ut och ropa på taxichauffören. Han skulle hjälpa dem att hålla i mig. Taxichauffören höll i armen och syster Elisabet vände bort mitt huvud så att jag inte skulle se. Jag var alldeles tyst och stilla och kände inget, troligen var fingret så bedövat av slaget. De tyckte att jag var så duktig. Vi skulle gå och "läsa läxor" innan vi fick börja skolan och det var just nu. Jag kunde inte var med, för jag gick med armen i band, men en dag kom någon från skolan med en påse frukt. Från doktor Lindberg och syster Elisabet. För att jag varit så duktig när de skulle sy ihop fingret. I påsen var det bananer, vindruvor och apelsiner, Frukt som jag aldrig hade sett förut. Det slutade lyckligt, men ärret finns kvar. Henry och Sigvard försvann med en gång, men till kvällen var de hemma igen, de blev nog förskräckta. Liss-Anders´ hade även jordbruk.

Grannar till Liss-Anders´ är Willhans (Villânns). På gården bodde Johan och Anna Willner med barnen Inga och Folke samt farfar och farmor till de sistnämnda. Jag har ett minne även från Willhans som jag kommer ihåg. Det skulle bli barndop, Det far Folke Willner som skulle döpas. Och då fick även Inga Franzén bli döpt i samma vatten som Folke. Anna, syster till Inga, och även jag fick se på detta.

Farfar i gården hade en liten verkstad. Där fanns bland annat en träsvarv. Han var även farfar till Rober och Walter Willner. Han gjorde åt Rober och Walter "kässjor". Kässjor var en sorts skidor med påsatta handtag, svarvade och fina. Man skulle hålla sig i handtagen och stå med fötterna på skidorna. Man hade alltså en i vardera handen. Sen skulle man åka utför. Det var väldigt svårt att styra. Vi åkte i backen ner mot torget. Men det var inte så lätt. Kässjorna var tillverkade i björk och väldigt välgjorda. Kässjor var nog något som han själv haft som liten. Tycket väl att hans barnbarn skulel få prova detta fortskaff-ningsmedel. Även Willhans hade jordbruk.

Vi fortsätter uppför, mot Grötbäck, på västra sidan. Då kommer vi till Kullgärds (Kulljäss). Där bodde Olle och Britta. De hade inga barn, men jordbruk hade även de. Förresten, litet jordbruk fanns väl i nästan varje gård. De var rika och skänkt pengar och byggde Godtemplarlokalen. Sigvard och jag tänkte på detta att de hade pengar. Vi hade suttit i våran vedbod och gjort grötmallor. De var så släta och fina, vi hade slipat dem med glasbitar och lagt ner mycket arbete på dem. Vi tänkte att Kullgärds Britta hade råd att köpa en, vi ville ha två öre per styck. Men inte ville Kullgärds Britta inhandla någon. I stället gav hon oss en bunt med gamla logetidningar, som hon tyckte att vi kunde gå ut och sälja. Vi försökte men ingen ville köpa dem.

Ett annat minne från Kullgärds: När någon var död var det vanligt att man skulle gå på lördag eftermiddag och titta på liket och bli bjudna på kaffe. Så jag och Anna Franzén fick följa med Höghols Johanna till Kullgärds och se både Britta och Olle stå lik där. Fast detta inträffade vid två olika tillfällen. Britta stod lik i den ena stugan och Olle i den andra.

När jag blev större köpte min far Kullgärds. Jag bodde där till och från tills jag gifte mig vid 21 års ålder. Tänkte väl någon gång på att det stått lik där, i båda stugorna.

Vi hade också en liten bror som hette Åke. Hen blev död när mor och far, Henry och Rune bodde i Olérs. Åke blev bara 8 månader gammal. Han dog av tandslag (någon slags kramp) i famnen på mor.

Apropå sedan att gå och titta på liken. minns jag när Barbro i Karéns var död. Hon hade fått polio och vistats borta på något sjukhus. Vi skolbarn skulle inte få gå dit och titta. Det var väl antagligen för smittan. Men min mormor skulle dit och hon sa: "Det är klart att du skall följa". Och så blev det. Kistan stod utomhus och över den var det ett glaslock. Där låg Barbro som en prinsessa. Långt guldlockigt hår och så fin! Jag tyckte väl att det var besvärligt att hon inte skulle få finnas hos oss mer, men jag blev inte skrämd för döden. För någon så fin hade jag aldrig sett. Hon var inte så gammal, åtta, nio år kanske. Jag brukade gå och hälsa på henne någon gång medan hon ännu levde. Hon var litet sjuklig och om somrarna brukade hon ligga i en hängmatta under björkarna.

Ovanför Kullgärds går vägen västerut mot "rö ladu" (rö lââdu), och sen rakt uppför mot Lerberg. Först var det Blomquistens. Där levde Alfred och Ruth med

pojkarna Sanfrid, David, Sivert och Paul. På vintern, om söndagsmorgnarna, åkte vi skidor dit, då var det söndagsskola där. Bakom deras stuga växte två stora björkar som kallades "Kungen och Drottningen". David gick barfota där en gång och trampade på en huggorm. Han blev liggande på Falu lasarett länge efter det mötet.

Längre upp i backen var Lerbergs (Lerbâss). Där bodde Lerbergs Daniel och Karin. Britta, Karin och Erik hette barnen. De hade jordbruk förstås. Daniel var duktig att sticka strumpor och vantar med två garnändar.

Nu kan vi gena genom hagen och komma ner till Saräs (Saräss) med Ivan Franzén och hustrun Judith, barnen Arne, Hilding, Ingrid, Elsa, Inga och Anna. Jag var där ofta och lekte med Anna. De hade också jordbruk. De hade lekstuga och en så fin dockvagn. Den var flätad som en korg. Själv hade jag ingen dockvagn. När Rune gick i slöjden fick han göra en vagn åt mig. Och även dockmöbler. Jag vet inte om Henry också hjälpte till. Jag blev mycket glad åt dessa. Jag blev så avundsjuk på Anna för hon fick en lillasyster. Mor plockade då ihop alla våra små barnkläder, tvättade och strök, la dem in klädkorg och jag fick hjälpa till att bära den till Saräs, Jag tyckte inte om detta, för jag ville själv ha en lillasyster.

Granne till Saräs låg Höghols (Höggolls). I Höghols bodde Johan och Johanna, dottern Mia och sonen Gösta. I stugan på gården bodde Höghols Olle, bror till Johanna. Högols Olle brukade bland annat anlitas som slagruteman i bygden. I den egenskapen blev han avporträtterad i tidningen Såningsmannen. En händelse som han var mycket stolt över.

Medan jag har Högols Olle i tankarna måste jag berätta. Detta hände när vi bodde i Kullgärds. Det var lördagskväll på hösten och klockan var väl mellan 8 och 9. Mor och jag hade lagt oss. Jag fick ligga med mor i kökssoffan, far var borta. Han var resemontör åt Svenska Trähus. Rune och Henry var ute på byn. Då hörde vi att det var någon som kom och famlade efter ljusknappen och tände ljuset. Då stod Höghols-Olle där. Han drog ner byxan och vände ändan mot oss. Han ville visa hur Otto uppe i Klas hade slagit honom med bakändan på yxan när han höll på och radade rovor i en stuka i Herrskaps-backen. Det var nog inbjudande för Otto när han så baken på Olle där. Varför Otto gjorde detta? Han ville väl ge Olle igen, han, som någon tid före sågade ner ett krikonträd som var fullt med krikonbär. Det växte nära tomtgränsen, medan Höghols hade bara en linda på sin sida, medan däremot Otto hade sin trädgård på andra sidan. Vi barn sörjde detta, för vi fick plocka så mycket vi ville. Jag minns inte att det fanns något mer krikonträd i Östibyn. Tillbaka till Olles ändalykt, som var både svart, grön och blå, Det såg ju hemskt ut.

En annan gång skrämde Högols-Olle oss ungdomar. Vi skulle följa Anna Franzén hem. Det var på hösten och alldeles mörkt ute. När vi kom till "Bastuggu", nedanför Höghols, blev det väldigt liv därinne och ut kom någon farandes, hojtande och flaxande med armarna. Det var Höghols-Olle som skulle skrämma oss. Vi hade hört att det kunde spöka där.

Nedanför Höghols kommer Klas (Klaas)-gården med Otto och Maria Nordin, barnen Bengt, Eivor och Erik samt Ottos gamla mor. Ett minne jag har från Klas´ var inte så roligt. Maria insjuknade i hjärninflammation och blev tvungen att föras till Falu lasarett. När de kom med henne på båren så sade hon till Klas Kersti (Willner): "Kersti, vill du ta hand om Erik!" Erig var väl bara 2½ år då. Sedan grät hon. Maria kom aldrig hem till barnen mer.

När vi flyttade från Olérs fick vi hyra en stuga på gården i Klas av Otto Nordin.

Otto hade en piga som hette Greta Backlund. Hon var från Berg (Bâss). Hon hade haft polio och var förstörd i en arm. Men jag tror inte att någon kunde arbeta som hon. Hon tog handtaget, satte det i handen på den förlamade handen och klämde dit fingrarna. Kunde på detta sätt bära hinken. Hur hon sen kunde mjölka och sköta allt i ladugården! Och dessutom de tre barnen! Hon var även med på åkern. Hon var alltid glad och hjälpsam. Jag var därinne hos dem mycket. Vi fick papper och penna att rita med. Det tyckte vi var roligt.

Största pojken Bengt var ett år yngre än jag. Han var väldigt duktig att teckna. Han ritade flygplan med alla små detaljer. Greta satte upp dem på väggen. Hon tyckte nog också att han var duktig. En gång, när vi höll på och ritade, kom Höghols Olle dit. Brukade komma på eftermiddagen när det var kaffedags. Greta bjöd ju jämt på kaffe. Hon bakade så goda vetelimpor.

Nu åter till Olle. Bengt och jag hade ritat en magerlagd kvinna (Greta var smal) och bredvid henne en tjock gubbe. Olle var tjock. Detta tog Greta och visade Olle. Hon skrattade. Jag var 7 år då och Bengt 6. Vi hade textat under: "Greta och hennes fästman". Men oj vad Höghols Olle blev arg! Han flög på mig och ryckte ur en hårtuss lika stor som en enkrona. Det gjorde väldigt ont. Jag satte på mig min basker och hade den på mig resten av dagen. På kvällen undrade mor: "Varför tar du inte av dig mössan?" Greta hade redan omtalat för mor och visat henne hårtussen som Olle hade lagt där bak i spisen. "Han fick väldigt bråttom hem", sa Greta. Någon dag senare kom han till oss på kvällen, han ångrade väl vad han gjort. Då ville han bjuda mig på tabletter. De var väldigt starka men jag tog emot dem i alla fall. Han nämnde inget om hårtussen. Mor sa inget heller.

När vi bodde där vid Klas kom jag ihåg att Eivor blev illagjord i ett ben, när hennes lillebror hade fått tag i en lie. Greta tog bussen till Leksand och doktor Lodhammar med henne. Han laborerade länge med hennes skada. Hon blev gipsad och fick inte stödja på benet. Hon skulle nog ha skickats vidare till Falu lasarett, för foten läkte illa och blev sned.

På samma gård, men ner mot vägen, bodde Klas Per, som var blind. Han hade varit i Amerika och jobbat i någon gruva och där mist sin syn. Reste tillbaka hem till Sverige och Rönnäs, där lärde han sig binda borstar och kunde leva på detta. Det har berättats mig att han grävd diken, hela vägen till Lissbjörken, drygt en halvmil, blind som han var. Detta måste väl vara något av en prestation! Diket var nog för honom ett hjälpmedel när han gick mellan Rönnäs och Lissbjörken, där han hade gårdens fäbod. Han kunde känna med käppen var vägrenen var. Några har berättat, att det var några som var där i Lissbjörken och var ute på kvällen. Det var alldeles mörkt. Då hörde de någon som höll på att arbeta med något. De gick dit där ljudet kom ifrån. Där höll blinde Per på med att timra ett hus. Han var ju inte beroende av ljuset.

Jag kommer också ihåg hur han varje sommarmorgon satte sig på bänken framför stugan, knäppte sina händer och sjön "Din klara sol går åter upp, jag tackar dig min Gud". En gång frågade jag honom hur han visste var solen var? Han pekade med käppen. Kände väl värmen från solen.

Vi går ut på Grötbäck igen och tar vägen mot "Ymbes" (Immbôss), med mors moster Anna och hennes man Anders. Han hade också varit i Amerika i gruv-arbete och förstört sitt ena ben, det var stelopererat. På somrarna satt han jämt ute på verandan och läste. Anders blev död och mors moster Anna blev ensam där. Hon blev sjuk och kom till Falu lasarett. Sen kom hon hem igen och mor gick där och hjälpte henne. Hon var sängliggande. En gång var jag med mor dit. Då sa moster Anna: "Anna kan du klia mig under foten, det kliar så?" Mor lyfte på täcket men där fanns ju ingen fot. Men mor kliade henne på benstumpen och då blev hon nöjd.

Efter Ymbes kommer Olérs och där föddes jag, som ingressvis nämnts, juldagens morgon 1926. Barnmorskan mötte folket som skulle till Leksands kyrka på julotta. I Olérs bodde jag tills jag började i småskolan. En gång kom faster Kari från Falun och hade en korg med lock med sig. Hon ställde den på köksgolvet och öppnade locket och ut hoppade en liten hundvalp. Jag blev rädd och hoppade upp på soffan, men för varje gång jag försökte stiga ner på golvet kom den och bet mig i tårna. Vi kallade den Rajja. Den var snäll och far hade den då han jagade älg. Rajja följde oss vart vi gick.

En lördagskväll gick vi till Ekskogs. Arvid och Signe Östlund bodde där då. Rajja kom med förstås. Hon gick med oss in, men om en stund så ville hon ut igen. Far släppte ut henne, men han lät ytterdörren stå öppen så att hon skulle kunna komma in igen. Hon blev ute en lång stund. Såg nöjd och belåten ut då hon kom och ville in. Det blev tid att vi skulle gå hem, Signe följde oss ut. De hade en förstuga, där det stod bord och stolar. På bordet hade Signe ställ en karott med köttbullar att svalna. Det var den tilltänkta söndagsmiddagen. Signe tittade dit och skulle ta in karotten. Hon ropade till, den var tom och alldeles renslickad. Då förstod vi vad Rajja hade haft för sig.

På den tiden kunde folk gå till varandra utan att vara bjudna. Man umgicks och hade trevligt, Berättade spökhistorier mm. En som var duktig att berätta historier var Hilda Sydne. Hon kom från Värmland och blev gift med Fredrik Sydne i Krögerns.

När jag var tre-fyra år var jag med om något mycket märkligt. Det är väl därför jag kommer ihåg det så väl. Det var natt och jag vaknade av att far och mor lät förskräckta. Mor sa: "Det kommer någon". Vi hörde hur köksdörren öppnades och någon kom schasandes över golvet i köket och in i kammaren, mot fars och mors säng (min stod framför). Där blev det alldeles tyst och stilla. Mor och far låg alldeles orörliga och jag hade dragit täcket över ansiktet, jag tordes knappast andas. Rätt som det var började schasandet åter, men nu i riktning mot köket. Sedan kunde vi höra att köksdörren öppnades och stängde igen. Efter ett tag tände far lyset. Det fanns bara en kontakt innanför dörren. Men far hade gjort en anordning med en trätrissa som satt på kontakten. På den rullade ett snöre, som gick till fars och mors säng. När man drog i snöret tändes lampan. Far gick upp och tittade. I kökssoffan sov mina bröder Henry och Rune. Far kom tillbaka och omtalade att både köksdörren och ytterdörren var reglade inifrån och hade ingen förbindelse från utsidan. Mor och far var mycket förtegna om detta. När jag förde det på tal någon gång ville de inte beröra saken. Något mycket märkligt var det.

Minde underligt var ett annat ljud vi hörde på köksvinden, när det blev tyst om kvällen. Mor brukade då ta en träslev och slå på taket. Då blev det tyst, Far var borta. Mor trodde nog att det var råttor. En morgon tog mor mod till sig (hon var rädd för råttor) och gick uppför vindstrappan. Jag var med förstås. Och där fick vi se en flaska som låg på golvet och rullade, det var en mus eller råtta i den som inte kunde ta sig ut. Mor kastade flaskan och det blev tyst på vinden.

Mor och far hade också några kor, gris och höns. En gång skulle far nacka en höna och jag ville se på förståss. Han gick till "fäggåln" och hade en yxa med sig. Tog höna som skulle nackas med vänster hand och lade den på en huggkubbe som fanns där. Han högg av huvudet på hönan, blodet rann. Far trodde väl att den var död, där den låg på stubben. Men inte, den började flaxa med vingarna och flög iväg, utan huvud. Blodet sprutade åt alla håll när den flög runt, jag har aldrig varit så rädd. Til slut föll den ner i halmen.

Far var så duktig, han kunde göra allting. Han byggde hus, murade öppna spisar. Han kunde även slaka, tapetsera och måla mm.

En annan upplevelse kommer här. Ute på sjön hade bypojkarna gjort ren isen och var där och spelade bandy. Ordet "ishockey" fanns inte då. Jag var också där. Hade fått ärva ett par skridskor som man band fast smed remmar på pjäxan. En dag, när vi stod där, fick vi se en mäktig syn över samhället Insjön på andra sidan sjön. Det var en stad, allt var vitt, det var kupoler och fyrkantiga hus. Jag fick av mig skridskorna och sprang allt vad jag kunde uppför backarna från Jonäs land till Olérs och mor för att omtala för henne. Jag ville att även hon skulle få se denna märkliga syn. Jag kom flåsande in i köket: "Kom ut mor får du se något konstigt!" Men när vi tittade ut över sjön såg vi ingenting särskilt. Jag vet inte om det var höjdskillnaden som gjorde att vi inget såg av hägringen. Mor berättade saken för min mormor. Då sa mormor: "Då blir det väl krig." Vilket det också blev i vårt grannland.

På vintrarna brukade pojkarna göra ett skidspår i backen ner mot Jerkhans. Där gjorde de även en knippa. En vinter åkte Viktor Liss omkull och bröt benet. Även min bror Henry åkte där omkull och bröt armen.

Det var ett skidspår från Olérs ned förbi Godtemplarlokalen ned till Jerkhans. Den julen fick jag till julklapp bland annat ett par lila filttofflor. Jag blev väldigt glad åt dessa. Det var nog mina första tofflor. De hade en slejf som man knäppte med en knapp. Och framtill en stor svart silkesboll. Jag tyckte de var så fina. Och storleken var väl tilltagen för att växa i. På juldagens morgon hade mor lovat att jag skulle få följa med Sigvards mor, Anna Berglind till Godtemplarlokalen på Pingstvännernas julotta. Jag vaknade och då hade Sigvards mor redan gått. Jag klädde mig med fart och utan att mor såg det tog jag på mig mina fina tofflor. De var så stora att det gick i ett par tjocka sockor. Skyndade mig nerför skidspåret mot Godtemplarlokalen och in där. De höll på med psalmen "Var hälsad sköna morgonstund". Jag tittade efter Sigvards mor och fick syn på henne i en bänk. Jag trängde mig fram till henne och knuffade henne i sidan med armbågen och lyfte upp min fot och visade henne mina fina tofflor. Men hon blev så förskräckt att jag gått med tofflor dit. Jag antar att jag nog är ensam som har bevistat julottan i tofflor.

Mor och Mimmi Ekskog var och hjälpte Nygårds Kalle att gräva upp potatisen en gång. Sigvard, Ulla-Britt och jag själv och vad jag tror, även Robert, var med på åkern. Vi plockade småpotatis som de hade lämnat. Vi skulle ha dem att leka med. Då kom det två karlar. De var klädda i spetsbyxor med lindade ben. De hade också en svart väska. De frågade om de kunde få mäta huvudena på oss där på potatisåkern. Nygårds Kalle sa att det gick väl för sig. De fick sätta sig på åkerrenen och en av männen öppnade väskan och tog fram något som såg ut som en timmersax fast mindre. Även en bok att skriva i. De for runt i Sverige och gjorde detta. Det var någon sorts undersökning. Tog sedan detta instrument och satte det över huvudet mot öronen. Vi stod stilla och såg på. Men när de var klara med de stora ville de att vi skulle sätta oss. Men det här tyckte vi såg farligt ut, så vi skyndade oss och sprang det fortaste vi kunde och gömde oss.

Mor brukade gå i gårdarna och hjälpa till med skörd och tröskning mm. Jag brukade följa mor ibland. När det var tid för att skära vete, råg och havre hos min mormor var jag med. Fick då bära band till hässjan. Morfar berömde mig för att jag var duktig och desto flera band tog jag under armarna. Det var sedan så gott att få sätta sig på åkerrenen och få mat. Var man törstig fanns det kärnmjölk och svagdricka att dricka.

På den tiden var det mycket noga att man slog rent från ogräs och hö som växte på åkerrenarna. Det var annat än nu för tiden, nu växer det stora träd runt åkrarna. Jag brukade tänka ibland: Tur att morfar och mormor slipper se detta. Det här skulle göras före innan man började med skörden. Mormor var mycket noga med att det var räfsat och rent på åkern när man hade slagit färdigt. Bland annat fick jag hjälpa henne på åkern när vetet var skuret. Då knöt hon på mig ett av hennes midjeförkläden. Sedan gick jag och hon runt där på åkern och plockade veteax som hade ramlat av. Hon var kristen och med i Missionskyrkan inne i Leksand. Var noga med att man skulle ta till vara det som Gud gav oss.

När det var tid för tröskning brukade mor stå på tröskverket och med en kniv skära av stråna som höll ihop bandet och mata in det i tröskverket. En gång hoppade en mus eller råtta innanför blåblusen på henne. Och vilket liv det blev! Mor ner från tröskverket, sprang runt och skrek. Då var det någon av karlarna som försökte få tag i den på utsidan av blusen. Det lyckades till slut. Tänk er detta, mor som var så rädd för allt vad råttor och möss hette.

Det var Karén som rådde om tröskverket. Anders Karén, eller Karis far som vi kallade honom, åkte runt i alla byar och hjälpte bönderna att tröska. En gång kom mor hem och berättade att Karis-far hade varit i Berg (Bâss) hos Grimmens och tröskat. Han var uppe på tröskverket och ordnade med något, när han halkade till och fick benet in i matarverket.

Alla som hjälpte till vid trösken blev bjudna på mat och kaffe. Hos mormors var det mycket god mat och god "kaffeduppa" (kâffedôppa). Det var moster Maria som bakat och lagat maten. Hon var så duktig, för hon hade gått på Snöå Lanthushållsskola.

Andra gånger som jag passade på att få goda kakor m.m. det var när det var syförening hos mormors. Då kom alla gummor från byn dit. Det var även någon präst med. Det arbetades för missionen, de flesta hade väl "stickhjäl" alltså. Dom stickade vantar och strumpor med två garnändar. Garnet hade de kardat och spunnit själva. Dessa strumpor och vantar voro mycket varma och starka. Detta skulle sedan säljas på auktion. Då var det riktigt kalas med mycket gott till kaffet.

En granngumma till mormors, "Mas Kari", kom varje eftermiddag när det började skymma. Hon bodde ensam. Kari kom med sin stickning och ville sitta där i köket hos mormor. Där hade de en lampa tänd så att det gick att sticka fast det blev mörkt. Hon hade väl inte råd att ha lampa hemma. Föresten förstår jag då inte vad hon levde på. Hon blev bjuden på kaffe och doppa förstås. Moster Mia satte in en korgstol som hon fick sitta i.

Min farmor bodde hos oss ett tag. Hon blev sjuk och forslades till Falu lasarett. Där låg hon ett tag, men avled senare. Mor fick då ärva en lila, lång kappa efter henne. Den gick vi till Hulda Berglund i "Bass" (Bâss) - byn Berg. Hon var sömmerska, sydde och trollade och jag fick en fin skidkostym med jacka och långbyxor, Det fanns ingen av mina kamrater som hade långbyxor på den tiden. De retade mig väl för byxorna. Men oj så skönt det blev på mina lår. Vi var ju jämt ute i snön och lekte. På dem tiden hade man långstrumpor som hölls uppe med strumpeband, och det blev öppet mellan byxan och strumpan. Låren var iskalla och röda när man kom in.

När Anders och Anna hade namnsdagar klädde vi ut oss och gick i gårdarna. Där blev man bjuden på kakor och annat gott. Det var också roligt att höra när de försökte gissa vem man var. För det mesta gissade de väl rätt.

Litet närmare jul skulle Sigvard och Robert till Insjön och en affär som hette ADE-basaren. De hade fått några kronor att handla för. Jag genast på mor för att höra om jag kunde få följa med dem. Det fick jag. "Men", sa mor, "hur skall ni hitta dit?" Jag fick en krona att köpa för. Vi åkte spark över sjön, det var plogat en väg till Insjön. När vi kommit över sjön såg vi på långt håll en skylt högst uppe på berget. Det stod med stora bokstäver "A D E". Man fick mycket för en krona då. Sigvard och Robert hade nog mer pengar än jag. Men jag fick julklappar till både far och mor. Mina bröder fick var sin sak som man klämde på, då gnistrade det från den. Dessutom en spegel, som på baksidan hade ett glas, och där var en kula och ett hål som man skulle försöka få ner kulan i. Sedan återstod bara att sparka sig över Insjön igen till Rönnäs. Där gömde jag dessa saker till julafton.

Det fanns även affär i Rönnäs och när det blev jul så plockade Adrian och Selma Edbladh, som hade affären i östra Rönnäs, också fram leksaker, julpynt med m.m. Det var ju för det mesta bara att få titta på, det var smått om kontanter på den tiden. Men jag köpte ändå Svarte Petter och Löjliga familjen till mina bröder.

Jag hade stor respekt för tomten. Det var samma varje år. Som jag tidigare berättat hade mina bröder gjort dockmöbler till mig på slöjden. Dessa blev jag mycket glad åt. Det var en soffa, två fåtöljer och ett bord. Jag lekte ofta med dessa och mina dockor. Jag var en riktig dockmamma.

En annan gång fick jag följa med min morbror Martin och hans fru Greta och deras två pojkar, mina kusiner Börje och Nisse till Insjön. Vi åkte även nu spark över sjön Insjön. Men nu skulle vi till Sangbiografen och se på filmen om Snövit och de sju dvärgarna. Detta var en stor upplevelse. Jag hade bara sett filmen hemma i Godtemplarlokalen förut om vulkanen och lavan, som begravde hus och folk. Filmen om Snövit var något alldeles enastående, jag kan ännu se orgeln och orgelpiporna där fåglarna kom ut. Det fanns inte färgfilm på den tiden. Men jag hade inte upplevt något liknande förut. Var så glad att jag fick följa mina släktingar dit.

Tänk vad roligt vi hade på vintrarna! Vi kopplade ihop våra sparkar och åkte "reggla" (regglâ), som vid kallade det. Började längst uppe i backarna och huj vad det gick. Någon gång åkte vi ända till Åsberget (Ååsbârjä) och började längst upp i Åsbergsbacken. En gång åkte Ulla-Britt med mig på sparken ner för Kullgärds gattu (Kulljärsgattu). Vi torget svängde jag vänster, ganska tvärt med resultat att Ulla-Britt flög av sparken. Hon slog sig nog, men snart var det glömt.

Sigvard var ju för det mesta hos oss. Han och jag lekte. Jag minns ännu hur vi gick och letade fina färgglade glasbitar som vi sedan gömde. Vi gömde dem dels vid en rönn, dels mellan stenarna i grunder till vårt uthus. Kanske ligger de kvar där ännu?

En dag gick Sigvard och jag och hälsade på Sigvards kusin. De bodde nere vid Hyttbron. De hyrde av Warisnkys. Gulli, kusinen alltså, hade fått en ny boll som var så fin. Så Gulli och jag började att bolla med den. Men Sigvard fick inte låna den för Gulli. Han blev väl avundsjuk på oss. Rätt som jag stod där och bollade kastade Sigvard en tegelsten på väggen ovanför mitt huvud. Den kom fort nerflygande rakt på mitt huvud. Blodet började at rinna. Gulli sprang in efter sin mor och hon sprang in efter trasor och torkade ren mig. Men blodet fortsatte att rinna. Då kom hon ut med en röd fodrad hakubandshätta, satte den på mig och knöt hårt. Sen sa hon: "Nu springer du fort hem till mor!" Vilket jag också gjorde. När jag kom hem blev mor förskräckt förstås. Tvättade först rent såret. Blodet hade nu lugnat sig att rinna. Lindade sedan om mitt huvud. Men hon var mest rådlös hur hon skulle kunna få ren den fina hättan. Men jag tror att det gick bra. Men ett minne har jag kvar, en liten grop i huvudet.

En annan gång var Gulli och hälsade på Sigvard, sin kusin. Jag och Eivor från "Klas´" ville leka med henne. Vi höll till bakom Bagges. Då gick Gulli in till Sigvards mormor, som var hennes farmor, och hämtade en sax. Sen sade hon att Eivor skulle sätta sig där på gräset. Då tog hon saxen och började klippa av Eivors fina, långa korkskruvslockar. Men då blev Eivor rädd när lockarna ramlade ner i hennes knä. Hon började gråta och ville hem till Greta. Jag följde henne hem och talade om hur det var. De sa Greta: "Lika bra vi resten med!" Det var synd på Eivors fina lockar. Eivor var väl en 4-5 år då.

Bortom Bagges (Baggäss) kom Smedjerkes (Smejjkäss). Där bodde Kersti, Anders och Anders´ son Bertil. Jag var dit ibland åt mor och köpte grädde. Den hade de nedhissad i brunnen i en hink. Där höll den sig färsk och fin.

Längre bort mot skogen kom Ekskogs (Ekskoggs). Där bodde först Arvid och Signe Östlund och lilla dotter Ragnhild. En morgon skulle Arvid ut med motorcykeln för att åka till Insjöns sågverk, till sitt arbete. Han hade cykeln i "fäggåln" (fäggåln). När han öppnade dörren fick han se en räv därinne. Den hade tänkt att stjäla en höna. Men Arvid var kvick. Fick tag i en yxa och slog ihjäl räven. Den flåddes och lämnades bort till en körsnär. Signe fick sig en fin boa, jag tro den finns kvar ännu.

Mimmis och Signes mor och bror skulle resa till Amerika. Deras far och andra bror var där redan. Det var år 1932. En morgon kom Emil Karén med sin bil (det var väl den andra bilen i Rönnäs då) och vi var väl alla ute för att vinka adjö. De hade en stor amerikakoffert bak på pakethållaren. Kofferten hade Emil bundit fast. De skulle åka till Insjöns järnvägsstation, för vidare transport till Göte-borg och Amerika.

Arvid och Signe flyttade hem till Arvids i Västibyn. Mimmi och Ulla-Britt flyttade in efter Signe och Arvid.

Längre bort var Slas (Slaas). Slas-far bodde där alldeles ensam. Hans dotter Kersti var väl där ibland. Hon var hushållerska åt en professor Boethius i Uppsala. Professorsfamiljen vistades varje sommar i Insjön. Kerstin blev slutligen belönade med Patriotiska sällskapets medalj för lång och trogen tjänst hos professorn.

Även sonen Gustav med familj brukade hälsa på hemma hos sin för på Slas-gården på somrarna. Gustav blev privatchaufför åt fabrikör Tidstrand i Sågmyra.

Slasfar var skomakare. Ulla-Britt och jag brukade hälsa på honom ibland. En gång berättade han: "När jag var lika gammal som ni är nu skulle jag och en till pojke gå till Karis i västra byn och köpa en strut snus åt någon, det var en bit att gå. Så på hemvägen satte vi oss på dikesrenen och vilade. Då kom vi på att vi skulle smaka på snuset. Vi trodde att det var gott, eftersom alla karlar ville ha. Vi tog var sin nypa och svalde, men oj vad vi blev klena. Vi kräktes och mådde illa och ville väl sedan inte ens lukta på snus.

När det var "kukkelvälling" var vi hos Tupp-Anna i Hysings. Hon bodde ensam i sin stuga. Anna Liss i Jerkhans brukade gå dit ibland. Nu fick vi vara där och koka "kukkelvälling". Det var Anna Liss och Ingrid Franzén som stod för koket, vi andra fick leta i lådorna efter något att lägga i klimpen. Vi hittade ett gammalt och smutsigt öra från en kaffekopp. Det slängde vi bara ner i klimpsmeten. Den som fick denna klimp med örat i skulle först bli gift. Jag minns inte vem som fick klimpen. I ett rum bredvid köket, där hade Tupp-Anna höns och även ved och huggkubbe.

Hus Tupp-Anna fick tattarna bo när de kom till byn. En gång när de skulle åka därifrån, de hade fullt i kärran med trådarbeten och plåtbunkar som de sålde, blev hästen skrämd av något. Den började skena ner för Kullgärdsgattu, som är rätt så brant. Nere vid Kullgärds försökte den springa genom en öppning i granhäcken in mot Långgårdens linda som var nedanför gården. Men hästen ginade för mycket så hjulet tog i en björk, med följden att häst, kärra och visp, burkar m.m. och tattarna själva låg där på åkern. Dom slog sig väl, men hade bråttom att komma iväg. De ville att far skulle hjälpa dem med hjulet. Vilket han också gjorde.

En annan gång – det gäller också tattare. Men här var det andra. Dom tog in hos mors morbror Johan och Kersti, som var kusin med mor. Hon var så snäll och tyckte väl synd om dem. Hon hörde dåligt. På morgonen, när hon skulle ut i ladugården, var tattarna borta och med dem en full korg med tvättade och nymanglade lakan. Dem såg hon aldrig mer.

På ålderns höst fick morbror John krångel med sin tandprotes. Han fick uppsöka tandläkaren, som konstaterade att en alldeles ny tand höll på att växa ut.

Nedanför Hysings är Mases (Masäss). Där bodde Greta och Anna och mittemot var Jannigården (Jânnigååln). I den bodde Tilda. Hon var änka. Där fanns fyra flickor: Anna, Greta, Karin och Märta. Märta fick lungsot och fick komma på Högbo i Falun. Far hade byggt en radio åt oss. Man fick ha hörlurar för att lyssna på den. En dag var det Barnens Brevlåda med farbror Sven. Han talade då om att det var så synd om barnen där på Högbo i Falun, de hade inte hörlurar så att alla kunde få höra på Barnens Brevlåda. Mor hörde detta och snäll som hon alltid var tog hon en av våra hörlurar och gick till Janni-Tilda med den och sa att hon skulle ta den till Märta där i Falun.

Nedan Masesgården låg Smejkers (Smejjsäss). Där bodde Anna och dottern Linnéa. Vi tog mjölken hos dem när vi bodde i Kullgärds.

Vi hade just flyttat till Kullgärds. Jag var och hälsade på hos Ulla-Britt. Då talade jag om för Mimmi att far hade satt upp ny korkmatta bakom slasktratten. Då undrade Mimmi hur den såg ut. Den ser ut som en blandning av kräm och mjölk. Om detta brukade Mimmi berätta. Hon tyckte det lät så roligt. Korkmattan såg ut precis så.

På sommaren brukade det vara fest i Vanthagen (Vannthââgôn). Då var våran lärare där med manskören. Det var ringlekar, tävlingar m.m. En tävling var Sigvard och jag med på. Där skulle man äta upp ett kexpaket och sedan dricka upp sockerdrickan. Jag vann, men hade nog fått nog med både kex och sockerdricka.

Både Sigvard och jag var duktiga att åka skidor. Vi var med på skidtävling i Häradsbygden (Hârråsbyggdâ). Både Sigvard och jag vann. Sigvard fick ett par fina pjäxor. Medan jag fick ett par luddor som jag inte kunde ha. Men en som blev glad åt dem var min mormor. Vi fick även ett vandringspris. En fin tavla av Sam Uhrdin. Den satt ett helt år på väggen bakom katedern i skolan. Jag minns även en annan skidtävling som Logen hade. Den gick i Almberg. Jag vann även där. Fick ett diplom, där står: "Första pris i damklassen i IOGT:s kretsmästerskaps- tävling" Detta hände första mars 1942, jag var 15 år då. Jag fick också ett halvt dussin rostfria kaffeskedar samt en fin träslev. Dessa saker finns kvar ännu. Träsleven är bra då jag kokar saft, för det är så långt skaft på den.

Jag kan ännu känna doften av vitsippor och blåsippor, som vi varje vår plockade i Smedjerkers hage ovanför Höghols. När vi hade en stor bukett satte vi den till ansiktet och drog in doften. Nedanför Bagges plockade vi en så fin blomma. Jag har nu varit på biblioteket och konstaterat att det rörde sig om vårvivor. Likaså gick vi varje sommar till Janni täppa och plockade smultron. Men en gång låg där en stor huggorm. Sen tordes inte jag gå dit mer.

Jag har berättat om Flota (Flootâ), badplatsen tidigare. Men nu måste jag berätta när pojkarna hade varit och badat en gång. När de skulle gå hem, då hittade Ingvar i Yrns inte sin skjorta. Hur han letade fanns den inte. Rune följde Ingvar hem och berättade det för Kersti. Men trodde väl inte att de hade letat riktigt, så hon följde dem tillbaka och sökte, men med samma resultat. När Rune skulle klä av sig undrade mor: "Hur kan du ha två skjortor på dig?" Då berättade Rune att Ingvar inte kunde hitta sin skjorta, när de var och badade. Men hur hade Rune fått på sig två skjortor?

Grannar med Smejsess var Långgården (Lånnggååln). Systrarn Maria och Kersti Täktström bebodde den fastigheten. Maria hade stickmaskin och stickade tröjor och sockor åt folk. Kersti stickade täcken. När täckena var utslitna, tyget blev trasigt, då skickade man det till yllefabriken i Sågmyra. Där rev de om vadden så den blev som ny. När man fått hem den igen, var det Kersti i Långgården som tog hand om den. Mor hade då köpt ett nytt tyg. Kersti hade en båge som tog stor plats i köket. Där blev nu det gamla och trasiga täcket till ett nytt och mjukt. Alldeles som förr. Kersti och Maria hade haft elva syskon. Bland dessa barn var konstnären David Tägtström. Vi var släkt med dem. Morfars farbror var far åt David.

Tägtgården (Täkktäss) ligger nedanför Långgården. I den gården bodde Täkt Gustav, Greta med barnen Ragnar, Anna-Greta, Joel och deras mormor. De flyttade till Sågmyra kommer jag ihåg.

Min vandring fortsätter ner förbi Östby torget, vidare mot Rönnbloms. Gården beboddes av Daniel Rönnblom med hustru och dottern Märta. Välbetrodde Rönnblom ritade kartor och hade många andra uppdrag i Leksands kommun. Märta emigrerade till Amerika. Fadern avled och Märta vände åter hem för att hämta modern med sig till sitt nya hemland. Gården hyrdes senare ut till sommargäster om somrarna.

Daniels bror, bergsingenjören Anders Rönnblom, bodde strax nedanför Jones Anders Stuga. Den stugan inköptes senare av Judit Rönell.

Hos en av dessa ovannämnda "sommarfamiljer" var jag piga en sommar. De kom från Stockholm. Han var ingenjör och hon var lärarinna. De hade tre pojkar. Jag fick börja klockan sju på morgonen, sedan höll jag på till sju på kvällen. Jag var fjorton år då. Det var arbetsamt, jag fick inte vila en endaste minut. Var jag färdig med ett arbete blev det en liten paus, ja då skulle jag fålla handdukar. Det skulle vara små och fina stygn. Band skulle sys i och sedan skulle dom namnas. Jag mins inte hur många dussin jag gjorden den sommaren. Det var tvätt varje dag, för en av pojkarna kissade i sängen. En annan av pojkarna skulle öva på fiol en timme varje dag. Det lät bedrövligt. Det var besvärligt för honom, han ville inte spela alls. Familjen köpte en tomt uppe i Lerberg. Där skulle jag också vara och plocka stenar från åkern, som var full av den varan. Jag räknade aldrig hur många hinkar jag tömde på sidan av åkern.

En gång blev jag beordrad att cykla till Bjursås. Där skulle jag köpa lupiner av trädgårdsmästaren. Lupinerna skulle planteras på den nya tomten. Det var långt och drygt att cykla ända till Bjursås. Men ännu värre när jag skulle hem. Då hade jag fått en kartong på pakethållaren, med dessa lupiner plus mycket jord.

När det var tid för att resa tillbaka till Stockholm, ville Frun att jag skulle följa med dit. Jag skulle hjälpa dem att komma igång för hösten. Mor tyckte jag kunde följa med någon vecka, vilket jag också gjorde. De hade en stor villa i Ålsten. På andra sidan gatan bodde statsministern Per Albin Hansson. Hade det varit drygt över sommaren, var det inget mot vad det nu blev. Det skulle höst-städas och dessa stora perspektivfönster skulle torkas. Men jag klarade det. Jag har ju glömt att tala om betalningen. Jag fick tjugofem kronor i månaden plus litet mat. Frun var väldigt snål. Men ingenjören var så snäll och trevlig. De skilde sig sedan. Jag undrar inte på det.

En dag fick jag städa extra fint. Mat skulle också lagas, det skulle komma främmande på kvällen. Och inte vem som helst. Det var sångerskan Rosita Serrano och hennes mor, Madam del Campo. När jag lagat mat och dukat sade frun: "Nu kan Dagny gå in på sitt rum och vara där!" Jag måste undvika att dessa damer skulle få se mig. Jag var färdig där och reste hem till Rönnäs. Jag var mycket glad över att vara hemma igen.

Granne med Rönnblolms låg "boa", affären. Först minns jag att Ella hade den. En gång skulle jag gå från Olérs och dit för att köpa kaffe åt mor. Hon lindade in en enkrona i ett papper och lade i fickan på mitt förkläde. Mor sa: "Rör inte slanten så att du tappar den." Men när jag kom till torget och majstången tänkte jag: "Jag måste se efter att den ligger kvar." Och det gjorde den. Men när jag kom till Ella i Boa, fanns ingen krona kvar i papperet. Ella följde mig tillbaka till torget och letade, men vi hittade ingen. Någon hade väl hittat kronan. Jag var ledsen, men Ella sa: "Du får kaffe ändå." Hon var så snäll. Jag var fyra år då. Det var alltid roligt när mor skulle öppna kaffepaketen. För i varje paket låg någon liten present. Det kunde exempelvis vara en grej, som man smörjde väven med eller någon leksak.

Efter Ella där i boden kom Edblads, en sak som jag nämnt förut.

Mittemot var Yrns (Yyrns). där Karl Magnusson med hustrun Kersti samt pojkarna Ingvar och Lennart bodde. (Ett litet inpass: När jag gifte mig, så hyrde gubben min och jag ett rum med köksspis av Kalle och Kerstin och där blev vår första dotter född. Vi flyttade sedan till Insjön.)

Efter kom skolhuset. Där hölls småskola och folkskola i samma byggnad. Där gick jag i först klass för lärarinnan Prins Kari. Hon var fån Västanvik. Det var första och andra klass i samma sal. När vi hade räkning, då satt Prins Kari längst bak och stickade raggsockor åt sin brorson Hans Prins där i Västanvik, berömd konstnär nu. Prins Kari var sträng. Och orättvis mot dom som inte kunde. Varje morgon skulle det sjungas en psalm. Och där satt Prins Kari vid orgeln och spelade med ett finger och sjöng så högt och skrikigt. Hon pensionerades och i andra klassen fick vi en så snäll och ung lärarinna. Hon var nygift. Lärarinna bodde uppepå skolan. Hon hette Knis Kari och var från Tibble. Hennes man hette Verner Jobs.

Storskolan hyste tredje till sjätte klass. Där var Jakob Gåvels lärare när jag gick i småskolan. Men han flyttade till Häradsbygden, så när jag började i tredje klass var det en ny lärare. Han hette Allan Vennberg, hade en fru men inga barn. Han var så snäll! På hösten fick vi gå ut i skogen och plocka lingon. På rasterna satt vi sedan och rensade dem. Lingonen såldes och pengarna skulle vi ha till en skolresa. Vi hade också aftonunderhållning i skolan. Vi agerade med egna hopdiktade pjäser och sånger. Vi hittade även några pjäser i någon bok i skol-biblioteket. Georg Östlund spelade "Den lille skräddaren" som skulle sy en rock. "Men till slut bidde det ingenting!" Det tyckte våra föräldrar var så roligt. Georg fick mycket applåder. Sven Tänge var duktig att sjunga. Nu fick vi in mer pengar till skolresan.

Det bestämdes att vi skulle åka till Furuvik. Ingen hade varit så långt bort förut utan sällskap av föräldrar. Vår lärare kom från Gävle – eller var det Söderhamn? Det blev en trevlig resa. Vi hade papper och anteckningsblock med oss. Vi skulle notera vad vi såg, för att sedan skriva uppsats om detta i skolan. Robert Willner var väl närgången, när han skulle se på ormarna. Han tappade någonting (om det nu var pennan eller blocket minns jag inte). Men jag kommer i håg hur han hävde sig över stängselkanten, för att sträcka sig efter sakerna. Sigvard höll hans ben och hu vad vi var rädda att han skulle ramla ner till huggormarna! Men det gick bra. Skolan är numera en fin byastuga.

På rasterna i skolan lekte vi brännboll eller spelade vippa. Vi flickor hade bollar med oss till skolan. Vi bollade mot storskolans vägg, Vi gjorde olika lekar. En lek hette "Ana Lundeberg". Det fanns en lättare variant för de mindre flickorna.

Efter skolan kommer Lutterns där Johan Lutter, hustrun Maria och sonen Helmer, som var mongoloid, bodde.

Bäckgårdarna (Bäkkgåålânn), så kallades två gårdar. De var grannar till Lutterns. I den ena bodde Tägt Edvard med hustrun Greta och barnen. Det var Gerda, Karin, Ingrid, Gunhild (Gulli) och Sven. Andra gården beboddes av Oskar Björklund, hustrun Mimmi och barnen Anna-Lisa, Arne och Solveig.

Nedanför gårdarna rinner bäcken (bättjänn). Den skiljer byarna östra och västra Rönnäs åt. Apropå bäcken, ett litet minne som mor berättat för mig. Mor var ofta hos mormor och hjälpte till. Nu var det så att vår tvätt från vintern skulle tvättas. Annie i granngården vid mormors ville se efter Rune när mor hölls där med tvätten. Annie var 3½ år och Rune, min äldsta bror, var 2½ år. Mor hade en liten skrinda (skrônda), en kärra med två hjul och ett skaft rakt fram att der med. Mor satte Rune i den, han hade en stickad kostym på sig och en likadan mössa. Det var ingen värme ännu. Annie skulle få gå ut med Rune en stund. Och drog iväg nerför byn, mot bäcken. Där såg Annie så fina, gula blommor, kabbelekor, som hon ville plocka, Lämnade kärran med Rune och gick ner till blommorna vid bäcken. Men Rune tyckte väl att han skulle vara med. Kravlade sig ur kärran och gick även han ner till Bäcken. Men liten påbyltad som han var gick det inte bättre än att han ramlade i bäcken och det iskalla vattnet. Annie begrep nu att hon måste få upp honom. Fick tag i Runes kläder och fick så småningom honom upp på det torra. Denna bragd var det ingen som bevittnade. Hur Annie fick upp Rune i kärran förstår jag inte, han var ju så tung. De stickade kläderna hade sugit i sig vatten, Annie måste ha varit stark. De fortsatte färden uppför Bäckåls backen (Bäkkålsbâkkänn). Då det var rast i skolan. De hörde barnen och gick dit. Där var mors syster Maria och hon fick se dem. Hon såg hur våt Rune var, tog Annie och Rune i kärran och skyndade hem till mormors med dem. Där berättade Annie för sin mor, Isels Maria, att Rune ramlat i Bäcken. "Jä dro, å dro (jag drog och drog) å fekk opp Rune". Detta var väl duktigt gjort av en treåring!

Där på västra sidan finns badhuset (basstu). Där fick vi varje lördag bada bastu. Flickorna först, pojkarna sen. På vintern kunde vi springa ut nakna i snön och rulla oss. Vi bar ju varma och heta från bastun. Det var Maria Andersson, Jones Mia som vi kallade henne. som eldade och skötte bastun. Badhuset är numera sommarstuga. Intill låg spruthuset (spruuthuusä), där fanns en brandspruta som man skötte manuellt. Det fanns inga motorer då. På väggen utanför satt ett skåp med hornet, som man blåste i vid eldsvåda.

På backkrönet upp från backen låg Jönis gården (Jôônis gååln). Där bodde Jönis Maria. Jag kan tala om att hon hade en kusin hos sig en sommar. Kusinen hette Dagny. Det namnet tyckte mor var fint. Och därför döptes jag till Dagny.

Nedanför dessa gårdar låg Holmbergs. I den gården bodde Gottfrid och Signe Holmberg. Deras barn Ingegärd, systern Berit och fosterbror Lasse. Det var Gottfrids syster Frida som var mor till honom. Hon blev sjuk och avled. Frida var tvillingsyster till Greta, som var gift med min morbror Martin.

Därifrån går gamla byvägen upp mot Roligsgården (Rooligsgååln). Roligs-mor var slaktare. Hon hade en stor slaktarkniv som han sade hette "skär i hjäln". Dessutom svepte hon lik och kunde även binda kransar och buketter till begravningar. Hennes dotter Greta fortsatte med denna senare verksamhet efter modern död. Gretas specialitet var prydliga pappersblommor.

Sköttgården (Sjöttgååln) kom sen. Vidare Lunds (Lunns). Där fanns börderna Pär och Johan. Johan gifte sig med Elin. De hade kaniner i burar ute mot en vägg. Det var roligt att titta på dem när man gick förbi. Sedan kommer Frans-gården (Frânnsgååln). Där bodde Frans gubben. Han hade långt skägg, påminde om en tomte. Jag var lite rädd för honom. Han hade väl skrämt mig någon gång. Han och grannen Arons far var med och gick Tuna marschen. De blev omtalade för att de var så gamla. Anders Frans och Hilma, sonen Gunnar samt dottern Siv. Hilma var syster till den kände Hawaii-sångaren Yngve Stoor.

I Aronsgården (Aronnsgååln) bodde Arons far. Han var skomakare.

Vidare kom Strömmens (Strömmänns), där var barnen Olivia, Signe och Vilhelm. Signe gifte sig med bror Ström. De hade en son Yngve och dottern Elsie,

Granne med dem var Nilsesgården (Nillsässgååln). Där bodde föräldrarna och barnen Anna, Emil, Elin, Greta och Britta. Jag var in där en gång. Följde med Birgit. Hon var Brittas dotter. De höll just på att äta. Vid bordet satt, om det nu var farfar eller morfar. Han var tandlös. På bordet bredvid sig hade han en liten behändig kvarn. I den malde han det hårda brödet så att han kunde äta det. Detta tyckte jag var en genial uppfinning.

Strax bortom Nilses gärdsgård går vägen ner till båthusen (bååtusânn). Där ligger kyrkbåtarna, hela fem stycken. Jag minns bara namnet på en av dem, Sturgubben. Det yngsta tillskottet i samlingen. Den skänktes till byn av fabrikör Axel Ludvig Tidstrand. Enligt uppgift från min "mostersguffar" Sanfrid Blomquist lystrade de fyra övriga båtarna till namnen Gubben, Stadig, Flittn och Olbåtn.

På somrarna, om söndagsmorgnarna, kunde man få åka kyrkbåt till högmässan i Leksands kyrka. Först skulle kyrkbåten ut från båthuset. Sedan få gång på aktersnurran. Det kunde ta tid. När jag åkte var det morbror Martin som skötte den. De fick sedan åka till Östra Rönnäs och Bättjänn (bäcken), för att hämta folket från Östibyn. Förr fick de ro hela vägen till kyrkan. Då fick även fruntimren hjälpa till. Men när man började komma fram till byn Tibble (Tôbbôll) då skulle karlarna ro. Det skulle väl se ut som om de hade rott hela vägen.

På andra sidan kyrkvägen var Bratomts (Bratômts). I den gården bodde "Ekkil" Bratomt, Sofia, Evald och Enar. Enar var lika gammal som mig och vi gick i samma klass. Ekkil arbetade i Stockholm, han gick runt och sågade ved åt folk.

Granne med dom var gården där Arvid och Signe Östlund bodde. De hade Ragnhild och Ragnar.

Därefter Göstasgården (Jösstäss). Där bodde Göstas Kalle och hans bror. Kalle emigrerade tillsammans med min morbror Sven och Gösta i Morgården till Amerika. Kalle skrev en dagbok, från dagen för avresan tills han återvände hem igen. När morbror Sven var hem från Amerika och hälsade på kom Edit Holmkvist (hon fick förresten ärva Gösta Kalles stuga) med en bok som hon hittat på vinden i stugan. Hon lämnade den till morbror Sven så att han skulle få läsa den. Det stod ju även om honom i boken.

Sedan kommer Tures. Ture var den ursprungliga ägaren till bussen "Rölla". Ture hade en son Bengt, som var duktig på att lövsåga saker. Han tog modeller ur Allers.

Längre upp var Ekens (Etjänns) och Munter Kersti. Längst bort mot Berg (Bâss) var Göstes Olles (Jösstässolläs) och Skött (Sjött) Margitas.

Vänder och går norr om vägen. Bos Britta, Brändjerkes (Brännjerrkäss), Lunds, Örns och Bratomta (Bratômmtâ).

Neröver igen kommer Mases (Maasäss) Linas, Mas-Karis (Maaskaris) och Isels (Isälls) med Magnus och Maria Östlund, barnen Anni, som räddade min bror från att drunkna, samt Georg. Jag minns en valborgsmässoafton när Georg lurade mig att hålla i en smällare. Han försäkrade att det inte skulle vara ett dugg farligt. Men i stället för att tända längst ut på stubinen satte han eldslågan direkt inne vid fästet, med påföljd att smällaren exploderade direkt, En stor del av pappers-höljet flög in under min tumnagel och tummen var svullen och bedövad en hel vecka efteråt.

Därnäst har vi Sturolles (Stuurläss). Där bodde min mormor och morfar. Alla mina morbröder var utflugna och gifta. Bland annat min morbror Sven. Han hade rest till Amerika, men han var hem och hälsade på flera gånger. Han hade en son, som var kusin med mig. Han hette Rickard men kallades Dick. Morbror Martin, som var gift med Greta Holmberg. Deras pojkar, mina kusiner, Börje och Nisse. Emil, som var gift med Karin Henriksson från Rättvik. De var bosatta i Stockholm. Det var min mors hem, men hon var också gift och utflugen. Vi bodde i Olérs då. Det var bara min moster Maria som fanns hemma då av alla syskon. Det hade funnits en flicka till, Karin. Men hon dog strax efter sin konfirmation.

Medan jag kommer ihåg, skall jag berätta vad min mor berättat för mig. När hon var liten, en fyra-fem år, det var på försommaren och alla skulle buffra till fäboden. Mor fick löfte att få följa med dit. Men på morgonen när mor vaknade hade allt folk och fä lämnat byn. Mor var alldeles ensam. Hon skulle väl sova, Det var mors farmor som skulle se efter henne. Men mor skyndade sig och fick på sig sina kläder, och tog sin "tutta" (docka) som låg i en skokartong med ett snöre att dra den i. Skyndade sig iväg efter, men hon såg inget folk. Gick fort iväg, hon hade varit i fäboden förut. Kom till fäboden och där blev det stor uppståndelse över att hon hade gått dit alldeles ensam. Men det var inget mot vad det blev hemma på gården. När farmor kom in och skulle se till sin sondotter, fanns hon ingenstans! Det blev ett letande i alla brunnar och hus. Men hon fanns ingenstans. På eftermiddagen kom morfar, mors far, hem från fäboden och talade om att Anna var i Sturpärsbudan.

Nedom mormors var Bargens (Bârrjänns). Den gården stod öde. Barg Anders, som senast bott där, hade emigrerat till Amerika.

Längre ner mot bäcken var Jönis (Jôônis). Där bodde Jönis Maria.

Nu tror jag att jag vandrat runt hela Rönnäs, såväl östra byaklasen som den västra.

Tillfälliga gäster förekom ju förstås. Jag tänker i första hand på gårdfari-handlarna. En hette Trädgård. Jag tror han var från Siljansnäs. Han kom på cykel, hade en jättestor väska på pakethållaren. Det var spännande att få se allt han hade i väskan, Den fälldes upp och var lika innehållsrik i locket som i själva väskan. Där fanns mycket. Mor köpte väl något ibland. En gång, vi bodde i Kullgärds då i lilla stugan på gården, Trädgård hade just öppnat väskan. Han satt på kökssoffan och tittade upp och ut genom fönstret mot Bratomta och ropade till. Vi fick se att det brann i en stor lada där. Bratomt-farfar hade satt ut en hink med aska under en lada. Han tyckte att det blåste för mycket och att hinken skulle stå säkrare där.

En annan gårdfariahandlare jag minns mycket väl var Svensk Karl-Johan. Han hörde hemma i Insjön. Han hade sitt lager i fickan. Han kom till oss en gång i Olérs. Mor var borta, jag var ensam hemma. Först undrade han vad klockan var, men jag var så liten och förstod mig inte på den. Då kastade han en blick mot mors våg på kökshyllan. Obelastad som den var, stod visaren rakt upp. "Jaha, klockan är tolv", sa han. Fast egentligen var ju klockan mer. Då undrade han om han fick spela för mig. Tog fram en okarina ur fickan och spelade så fint.

Det är mycket jag minns, men det kommer inte efter någon ordning. Nu kom jag på när Anna Franzén och jag skulle överraska min mor. Hon var och hjälpte mormors på åkern. Vi kom på att vi skulle laga mat åt henne. Vi gick ut på Ottos grönfoderlinda. Där fanns det fullt med ärter. Vi plockade ärter och gick hem igen. Där letade jag på en stor kittel, som vi fyllde med vatten. Sedan i med ärtskalmorna. Dessa fick koka en stund. Sen redde vi av den med något mjöl. Mor kom hem och fick se soppan, stirrade på den men sade inget. Vi hade försökt i alla fall att vara duktiga. Mor talade sedan om att Ottos gris hade fått vår ärtsoppa.

Något annat jag minns som positivt, det var ABC-boken. När jag började skolan och skulle lära mig läsa. Vi fick varje dag läxa att läsa på hemma. Var jag då duktig så kunde det ligga en pepparkaka eller en femöring vid en sida i boken där det var en tupp. Mor sade att det var tuppen som hade värpt.

Ett annat minne dyker plötsligt fram: Det hände någon gång i början på trettiotalet. Jag var ute på gården och fick se en märklig syn. Över Insjön, på väg mot Leksand, svävade en stor flygfarkost. Något liknande hade jag aldrig sett förut. Sakkunniga berättar att det var ett luftskepp, en s.k. "Zepperlinare". Något liknande fick jag uppleva under krigsåren. Den gången handlade det om en "spärrballong". Den hade kommit drivande från England. Under ballongen släpade en låg och grov wire. Vi barn sprang efter den. När ballongen drev in över skogen mot Hisvåla slog wiren i trädtopparna. I den sistnämnda byn tog hemvärns-karlarna hand om ballongen. Vi obehöriga fick inte närma oss ballongen förrän den tömts på sin gas. Då gick vi fram och kände och nöp på den. Den var tillverkad av silverfärgat, tjockt siden.

Vi återvänder till Edblads affär. För en femöring kunde man få en strut med karamellsmulor, karamellerna såldes i lös vikt. I botten av karamellburken blev det smulor och dessa sålde Edblad för 5 öre struten. Edblad var om sig och kring sig. En gång skickade far mig dit för att köpa en bit falukorv. Jag fick korven och gick hem till far med den. När far tog av papperet och fick se korven sa han: "Den här går du genast tillbaka med!" Korven var gammal och grön utanpå. Edblad trodde kanske att jag var ensam hemma och inte förstod att den var gammal. Det var tur att far var hemma och såg detta. Jag tror inte att Edblad skulle ha ätit den själv.

Edblad hade en mycket modern anordning på affärsväggen, en godisautomat. Man stoppade i en tjugofemöring i därför avsedd springa. Sen kunde man välja önskad vara. Genom att fälla fram det glasförsedda locket. Man kunde välja mellan chokladkakor och tablettaskar. Jag vet inte vem som hade råd att handla där. Men man kollade varje gång om någon lucka var tom. En gång när jag tittade hade det ramlat en tjugofemöring ner i en lucka som fanns där ner. Jag prövade att dra i ett handtag och nu kom det flera tjugofemöringar.

Jag har glömt att berätta om när jag försökte låna en ko av morfar. Jag tänkte mig till fäboden, Sturpersbudan, och vara där ett tag på sommaren. Men morfar sa: "Du kan ju inte ens mjölka!" Men nu fick jag bråttom att bli med moster Maria i ladugården och försöka lära mig mjölkningskonsten. Men det gick inte så bra, jag fick så ont uppe i handen. Det var väl träningsvärk kan jag tro. Så den drömmen blev det intet av.

Men på sommaren fick jag i alla fall följa med till fäboden. Vi hade sommargäster i stugan på gården. Släktingar från Stockholm. Det var mormors svägerska Judit Rönell med systrar. Och en pojke, Hans Elov Lund. De var nog fastrar åt honom. Han blev annars gift i granngården, Willhans, med min tre-männing Inga. Nu ville de följa med till fäboden. Mormor skulle dit och skörda höet. Det blev ett stort lass med allt folk och all mat och all dryck, som skulle vara till alla dessa. Det var moster Maria som hade ställt i ordning. Jag fick, i likhet med morfar, gå uppför backarna. Det var lika bra, för det hoppade och ruskade hit och dit. Det fanns inga gummihjulförsedda hästkärror på den tiden.

Det första jag fick göra när vi var framme var att gå till källan efter vatten. När jag tog ner med hinken i källan, fick jag en groda i vattnet. Jag tänkte att den kunde få vara kvar. Men när jag kom in i fäbodstugan med hinken, då fick mormor se grodan. "Du får genast gå tillbaka med den. Den skall vara kvar i vattnet i källan. Då håller vattnet sig friskt!" sa mormor.

Vi fick glödstekt sill och potatis. Det var mycket gott. Vi var så många att en del fick sitta ute och äta.

Apropå källan, den kallades för "Brudkällan" för där hade en gång ett brud-följe, som kom från Leksands kyrka, stannat till. De lät hästarna dricka vatten. Då hade hästen blivit skrämd av en groda och ryckt till. Med den påföljden att bruden ramlade av och ner i källan. Hon bröt huvudet och avled. Allt enligt sägnen.

Här gick vägen förbi från Bjusås till Leksand. Nedanför Sturpersbudan låg Ångbudan. Där fanns förr ett gästgiveri, där man vilade och bytte hästar. Kung Oskar II hade farit förbi här, om det nu var på sin eriksgata?

I byn hade vi två vattendrag. Vi börjar med bäcken från Igeltjärn. Den fick aldrig heta något annat än "Bättjän", förrän i sitt nedre lopp, där den begåvades med namnet "Bäkkgålsbättjän". Från Igeltjärn rann den förbi Iselsbacken ner mot Edgärdet. Vid Edgärdet lär det, enligt vad som berättats för mig, ha funnits en begravningsplats från digerdöden.

Där samma bäck korsar vägen mellan Bratomta och Kullgärds lär ha hörts barngråt. Det sägs att en piga hade berövat sitt nyfödda barn livet på denna plats. En gång hade man observerat en svartklädd kvinna på samma ställe. Plötsligt började det döda barnet jämra sig. Då sade den svartklädda kvinnan: "Du är allt lagd i vigd jord:" Efter denna händelse har ingen hört gråt mer från detta barn.

Bäcken rinner vidare förbi Spänners ner mot stora vägen mellan byarna. Det var just på denna plats, uppströms vägen, som Annie räddade min bror från att drunkna.

Från vägen rinner bäcken, via spruthuset, ner mot Flota och utloppet i Insjön.

Större till sitt omfång är byns andra vattendrag, Rönnäsån. Av byborna anbart kallad "Åna". Den rinner ut från sjön Skvin, passerar Histjärn och Nydammen. Vidare mot dammen vid Lars Persson kvarn och såg. Från denna sistnämnda damm rinner den ner mot byn och Hyttbron. Här får den bråttom ner mot Insjöns vatten. Passerande gamla lämningar efter kvarnar och hyttor.

Sjön Insjön utgör en utbuktning på Österdalälven. En liten kommentar till detta: Jag och min familj har nu, år 1994, i fyrtiotvå år bott granne med Väster-dalälven. De båda älvarna förenar sig vid Djurås till Dalälven.

Det är nu 45 år sedan jag flyttade från Rönnäs. Med ålderns rätt kan man hänvisa till att närminnet tendera att avtrubbas. Men minnesbilderna från ett halvsekel och mera därtill har på något sätt etsat sig fast. Avsikten med denna min berättelse är närmast att, i första hand för barn och barnbarn, ge en inblick i förhållandena då jag var barn.

Dagny Öst, född Jones