Middagzkar 2 Fäbodhztälle som Erich Andersson i Rönääs och Olof Michelsson ibid:m brucka

Brändhar 1 Fäbodhställe som Pär Joensson i Rönääs bruckar.

Kångellbo 1 Fäbodhställe som Niels Pärsson i Rönääs bruckar.

Uthi GoopsStrömen 1 Qvarn som Rönääskarlarne brucka.

Uthi Rönääsåsen 3 st:n BäckeQvarnar som ofwanbe:te Rönääskarlar brucha.

StoorPäsebodha 1 Fäbodhställe som Pär Olofsson i Rönääs bruckar.

Kårsswägen 1 Fäbodhställe som Giöstaf Andherson i Rönääs bruckar.

I Rönääs fanns således 1663 8 fäbodställen medan hela längden för Leksand omfattar 53 stycken

StoorPärsbodha är en nordvästlig del av Kångla och finns markerad med tvåa stugtecken på nya topografiska kartan. Jan Carisn (1897-1989?) har hört berätta,. att soldaten Stor Per bodde där året om. Hans gård skall ha legat på backkrönet, där Roligsgården senare låg.

Kårswägen var också en del av Kångla och låg 30-350 m öster om Brudkällan mot Kyrkbol på vägens norra sida. Ett litet område där kallas än i dag Korsvägstäkt. Spår av någon korsväg finns inte där.

visar att det måste ha funnit fler fäbodar än de i 1663 års förteckning upptagna i Leksand.

Lissbjörken äldsta belägg 1751

Rönnäsborna var även aktiva i en annan trakt. Bränd Erik Eriksson, Smeds Jan Persson, Jofs Erik Eriksson och Kullgärds Per Persson anhöll 1766 att få anlägga fäbodar "å de s.k. Gruvholna emellan Knubbfäbodarna och Sörskogs by", där tvenne synemän 1756 utsynt ett ställe, "varest tillfälle gives att fäbodar anlägga". År 1780 talas om "nya" fäbodstället Dalsmarken och så kallade Gruvholarna. fäbodstället bör ha legat ungefär på den plats, där man efter storskiftet finner Björkbergsbodarn och Hjortnäsbodarna.

För Kyrkbol, dit man tagit sig före att fara "så snart snön avgått och tjälen ännu icke ur jorden är", förbjöds dylik tidig buffringsdag.

Vallkulla "öll-kal(l)" – kan syfta på att man haft manliga herdar.

Gränsen mellan Rönnäs och Åsbygge fjärdingar var länge oklar. Det talas 1548 om Rönnäs fjärdings skatteskog, men först 1715-1716 drogs definitivt "en viss skillnad på allmänningen"

Vid överenskommelsen Almberg-Brändor 1707 framhölls att parterna inte skulle beta närmare varandra "än efter som gammalt varit nämligen till Nyängsbacken åt Rönnäs ända och så till Källmyren.

Middagsskal och Brändor enades 1811 om en helt ny betesgräns.

Rönnäs byamän samt Kyrkbols och Hobergs föboddelägare kräver 1753 gärdesgård efter rågången Ål-Leksand från Insjön, då Ål-korna ofta vallades in över Leksands rå.

Stängsel fanns mellan Rönnäs och Berg 1768.

Efter storskiftet bestämdes fäbodregleringen 1822

Efter storskiftet hade V. Rönnäs 9 fäbodar (nominati i byn 35) och Ö. Rönnäs 9 fäbodar (nominati i byn 51)

Totalt hade östra sockendelen, dvs Rönnäs och Åsbygge fjärdingar 48 % av socknens fäbod-åker.

Per Johannes har relaterat följande från Rönnäs: "En gubbe i byn, Daniel Rönnblom, född 1862, talade om för mej, att hans far, Erkers Anders Ersson, var den förste i byn som lät så klöverfrö på en åkerbit. Alla förvånades över den fantastiska växtligheten, som klöverlindan visade prov på, och när han skulle slå av det märkvärdiga fodret, gick lien av vid första slaget! Ett bevis för den kraftiga växtligheten alltså. Daniel Rönnblom mindes detta från sin barndom, och det torde ha inträffat i mitten av 1870-talet. Erkers Anders Ersson, i byn kallad kôll-far, var född 1826" s.157

Mases budär (Matsboda söder om Stormo) har tillhört Brändollas-gården i V. Rönnäs och lades ner före 1900.

Bengts-gården hade fäbodar i Sågen och i Hackmora

Per Johannes berättar, att hans fädernegård, Smeds i Rönnäs, hade fäbodgård i Slättberg. Johannes farmor var mycket belåten, när maken någon gång i början av 1890-talet sålde fäbodgården i Slättberg, ditbuffringen var mycket slitsam. Ungefär 20 år tidigare hade man dragit bort från det ännu avlägsnare Granåsen. s.191

Per Johannes farfar, Smeds Nils Ersson i Östra Rönnäs köpte omkring 1870 Erkersgården. Med gården följde långfäbodar i Granåsen, tydligen tidigare köpta från Bjurs. Till Smedsgården hörde även fäbodar i Slättberg. Troligen använde man Granåsen några år.

Per Johannes´ far (1855) mindes, att gården två gånger buffrade till Granåsen. Den tre mil långa vägen var då dryg, att unga kalvar måste bäras den sista milen, då körbar väg saknades. Gården synes ha vistats här sista gången omkring 1872 och brukade sedan ytterligare ett tjugotal år den "bara" en mil avlägsna Slättberg. s.179

Bengts-gården i Rönnäs hade fäbodar i Sågen och i Hackmora.

Reträtten från fäbodarna var i full gång under 1890-talet. s.191

I Rönnäs finns inga minnen om gemensam buffring.

Per Johannes mindes att så sent som 1910 en ny grind sattes in i den gärdesgård, som skilde betesmarken mellan Berg och Rönnäs, ty ännu vid denna tid var Rönnäsbyarna helt inhägnade

År 1941 gick det sista hölasset från Kyrkbol.

Jan Carisn var med vid Kyrkbol. Sedan man tröskat hemma i Rönnäs, for man till Kyrkbol, när det frusit på, så att man kunde köra tröskmaskinen dit. Morfar, Karis Mats Matsson, köpte ett hemgjort slagverk. Dessförinnan hade man tröskat med slaga. Far köpte sedan ett handdraget stifttröskverk och därefter en hästvandring för detta verk. Omkring 1905 fick den åttaårige Jan lov från skolan en vecka för att hjälpa morfar "kasta" säd i en handdragen "kastmaskin". Den unge gossen fick vara med och dra hela dagarna, på kvällen till skenet av en fotogenlampa i taket. s.239

Fäbodlivet stod på sin höjdpunkt och var en livsviktig del av böndernas existensmöjlighet. Det hörde till nästan varje gård att äga en sådan vilket var belägen långt borta eller på närmare håll ifrån byn dit de om vården drog iväg med sina kritter. Buffringsdagen var en betydelsefull dag. Inte minst var fröjden och ysterheten stor hos kreaturen som väl kände till vad friheten i skogen betydde för dem. Vallningen ute i skogen begynte så fort gräset börjat gro.

Lite varstans inne i skogarna låg öppna gläntor, fäbodsamhällen som hyste folk hela somrarna och långt in på sena hösten. Fäbobackar med blomstrande idyller, mer än dels belägna vid en skogssjö eller skogstjärn, där levde romantiken.

Rönnäsbornas fäbodar bar namn som Ånnbudan, Kångelboda, Sturpersbudan, Kyrkbord, Husarvet, Åfredsbudan, Torsarvet, Lissbjörken, Brändor, Middagsskal, Halvarsbodan och Smejsbudan.

Till långfäbodarna hörde Masesbudan, Knubben och Brömsbo samt Bertilsbo.

Öster från byn räknat låg de flesta fäbodarna belägna. Går man vägen fram, som sträcker sig från Rönnäs och upp över skogen fram mot Hackmora, stöter man på gamla minnesmärken, en del ännu kvar men andra raserade, som säkerligen haft sin betydelse för dåtidens vägfarande. Strax ovanför Rossmyrsbacken ligger en sten som burit namnet Jakobes Annas vagga. Den har troligen utnyttjats som viloplats.

Innan man kommer fram till Ånnbacken passerar man ett litet gärde som alltid kallats Sotgärdet, namnets ursprung förtäljer inte historien.

Det må nämnas at denna väg fordomdags var huvudvägen för befolkningen öster ut i socknen. Såväl som från Gopa bygdelag samt Bjursås och Kopparbergs socknar en livligt trafikerad väg.

Några hundra meter längre fram från detta gärde räknat, stöter man på första stora avtagsväg som går fram till gårdarna i Ånnbudan, men fortsätter längre bort till Lissbjörken. Hur många gårdar som funnits i Ånnbudan från början vet jag inte men de jag minns var Sjons, Gukkus och Tyskpelles.

Vid vägskälet står Ånnbuladan. De gamla berättar att på den plats där ladan står har långt tillbaka i tiden en gästgivaregård varit belägen. Historien förtäljer att en av Sveriges rikes konungar farit vägen fram och gjort rastuppehåll på gästgivaregården medan körsvennen gjort hästombyten.

I Rönnspelles fanns en gammal faster som bar på ett outplånligt barnaminne. Från barndomen kom hon ihåg huru de såg en förnämlig kupvagn (kupévagn) körde vägen fram. Rönnspelles hade sin fäbod i Torsarvet.

Men fortsätter man vägen rakt fram kommer man efter ytterligare en backe fram till Sturpersbodan. Soldat Behändigs gård var den första man stötte på. Mittemot den stugan på vägdikeskanten stod fjärdingsvägstenen. Av oförsiktighet eller rent av vandaler slogs den sönder och försvann från sin plats. Nu är också Behändigs gård jämnad med marken. Människorna och naturen för en gemensam verkan att utplåna vår gamla historiska kultur.

På avsats efter avsats uppför berget har våra idoga förfäder brutit mark för att få åkertegar till att så och skörda. De stora stenhögarna och fint lagda stengärdesgårdarna är ett talande vitten där och. Mellan buskarna och tuvorna har de slagit hackslog för att få foder år kreaturen de långa vintrarna. På skogsbacken har de byggt sig en liten stuga och levt sitt förnöjsamma liv i all torftighet.

Sturpersbudan som fått namnet efter soldat Sturper är en sådan plats från gångna tider. Dess öde går mot förintelse. Gårdarna är öde och tomma, några har förintats medan de som står ännu kvar har övergivits och inväxt i täta busksnår. Då fäboden blomstrade huserade folk i Dimgården, Lunds, Bos Daniels, Roligs och Pelles. Som bofast räknades Lerbergs, de bodde kvar nästan hela året. Denna Lerbergsfamilj hade inte ens en stuga att bo i utan delade bostad med kreaturen i fäjset. Där var halva golvet belagt med kluvna trästockar medan andra halvan var jordgolv där djuren höll till. Människornas sängplatser hängde över kobåsen.

Strax bortom denna fäbod löper första utförsbacken (Laggarbacken) som går ner mot Åsmyr och Brudbäck. Bäckflödet ut ur Åsmyr såväl som källan som ligger på vägens högra sida bär det ovanliga namnet som Brudbäck och Brudkällan. Enligt gammal sägen har källan fått sitt säregna namn genom att en märklig olyckshändelse inträffat där. Historien förtäljer att ett brudpar från någon by österut varit fram till Leksands kyrka och vigt sig samman. Den långa vägen hade de färdats ridande på häst. På hemvägen stannade de till vid källan för att vederkvicka sig. När brudgummen steg av sin häst för att hämta vatten har brudens häst av någon anledning blivit skrämd och tagit några hastigt oberäknande språng med påföljd att bruden fallit av hästryggen och i fallet brutit nacken. Hon göt en ögonblicklig död.

Efter att ha passerat Brudbäck börjar en uppförssträcka igen med många tvära backkrön. Den rena härliga kåddoftande skogsluften blir tunnare. Man vill gärna sakta av på farten. En stor, glatt och blankslipad bergshäll, urberget sticker upp i dagen, och breder ut sig tvärs över vägbanan. Ett svårt ställe för häst och fordon att ta sig över. Den hällen har alltid fått heta Korsvägshällen, möjligen har väl ett par vägar korsat varann på den platsen.

Små öppna gläntor skymtar längre fram och påminner om ännu ett fäboställe. Rester av en gammal gärdesgård spårar man i snårskogen. Det är Kyrkbord vi kommer till. Vägen kröker sig runt ett stort stenblock, vars översida liknar ett planslipat bord, och det sägs vara detta som använts till matbord för kyrkofarande, varav namnet kommit. Fäbodens namn har uppkommit på så vis. De från Gopa funderlag? och byar öster därom hade lång väg fram till Leksands kyrka, så ett mellanmål under färden behövdes väl. Samtidigt som vilopaus, dukade de upp medhavd föring på detta bord, och de lät sig väl smaka.

Ett hundratals meter från detta stenbord in i skogen har naturens krafter skapat en annan märklig företeelse. Där har växt upp en Krongran, som är en naturens och skogens sällsyntheter.

Fäbosamhället Kyrkbord som under fäbolivets blomstringstid var en betydande fäbod med många gårdar. En utlöpare åt väster kallades Lissandersbacken med fyra gårdar; Tyskolles, Lissanders, Källängs och Långgården. Och en annan åt nordost med tre gårdar; Majgården och två Persgårdar samt utlöparen åt sydöst med fyra gårdar; Smejerkes, Björks, Smeds och Nöktes. Karisbacken var den centrala delen och där fanns det fem gårdar; Karis, Elds, Jekeses, Lissjuvas och Franses.