Av Jan Carisn, (skrivet kring 1944, reds anmärkning) Nedtecknat av Mia Stoor 2005-06

Fattigdomen var en vanlig företeelse i byn och gjorde sig märkbar lite varstans i gårdarna.

Det poängteras i denna strof:

Röns – Ränstyrkan

Bäss – Närran

Röm – Knärran

Häll – Getingan

Ullvi – Lång

Többöl – Trång

Nors – Röttnby

Ett ränstyrke var det minsta gångbara växelmyntet.

Förtjänstarbeten fanns knappast att uppbringa och lyckades någon få fatt i tillfälligt arbete var betalning mycket liten,. De var hänvisad att leva av vad jorden och ladugården kunde ge.

För de som hade råd att hålla sig med häst kunde betinga sig till forkörning från Falun och upp över dalasocknarna. Varorna hämtades hos grosshandlare Falun och kördes ut med häst och kärra till handelsbodar ute i de olika socknarna.

Ek Erik berättar att han en gång hämtade ett lass i Falun (ett rejält sådant) som bestod av grovt koksalt. Saltlasset skulle köras och avlämnas i Älvdalen. Körtiden tog en hel vecka att komma fram med lasset och åter till hemmet i Rönnäs. I betalning erhöll han 7:- i arbetslön, en krona om dagen för häst och körkarl.

En annan händelse från dessa forkörningar: Min far berättade att hans bror Olle (Tysk Olle) hämtat handelsvaror och kört upp till norra Dalarna någonstans. Bland annat fanns en spiklåda med i lasset som handelsman nekade ta emot. Olle fick ta lådan med tillbaka. På hemvägen råkade hästen ut för sjukdom. Han kunde köra den hem men inte längre. Och så fick han lasta spiklådan på en dragkälke och bege sig fram till grosshandlaren i Falun. Som hjälp att dra kälken med den tunga lådan tog han sin 10-åriga bror Anders (min far sedermera). Det var första gången far besökte Falun. När detta nertecknades är far nära 99 år (Anders Karén född 1866, reds anmärkning) gammal och äldsta manliga i Leksands socken, men pigg och kry.

Många hade inte råd till att hålla sig med häst utan måste utnyttja sin egen kraft som dragare. Så var förhållandet i farfars (Nöktes) under fars skoltid, och före. Dragkälkar kom till stor användning vintertid. Då skulle ved från skogen dragas hem, granris för ladugården och hö från fäboden och alla ängslador. Vintervägar var livligt trafikerade. Jag minns tre flitiga kälkdragare av den gamla stammen; Roligs Per, Sjös far och Soldat Rolig.

Far berättade att en gång sände deras fader (Nöktes far) två av pojkarna varav far var en till Falun för att köpa utsädesråg för vårsådden. De tog kälken och for men säd var det ont om så allt vad de kunde uppbringa var två fjärdingar som de fick återvända hem med.

Inte vet jag om farfar anade utgången då han själv med äldsta sonen Olof i kälktåget drog iväg till stan för att även denna gång få köpa utsäde. Det var helt omöjligt få tag på någon säd i Falun. De två fick fortsätta med kälken, den långa vägen, till Gävle. Där hade de bättre tur och fick så köpa den säd de behövde. Långt var det hem, hela 12 mil, men glada över förvärvet begav de sig på återvägen hem med kälklasset.

Rovdjur såsom björn, varg och lo hörde till skogarnas allmänna villebråd på den tiden. Folket fick ständigt vara på vakt för dessa robustar. En skyddsåtgärd var att de allmänt byggde sina gårdar i fyrkant med en portgång som inkörsväg.

Fars två äldre bröder Olof och Per, (Tysk Oll och Tysk Per) råkade ut för vargen en gång. Under arbete på vintern med kälkdragning av långved från Kyrkbord stötte de ihop med en stor best ute på Åsmyr. Första dagen då den kom pojkarna till mötes trodde att det var en stor hund. Den höll sig på ett visst avstånd, men följde nosande efter i deras spår över hela myren. Så drog den sig in i skogen igen. Andra dagen de kom fram till myren kom samma hund dem till mötes igen, men nu förstod de att de hade vargen att göra med, den begav sig ånyo till skogen efter en stund. Tredje dagen stannade pojkarna hemma. Den höll till i skogen bortom byn. Något senare samma vinter sågs den i Rössmyra, strax bakom Sjons gård. Det var då Slas Johan som kom i dennes spår. Tidpunkten var omkring 1870-80 talet och troligen sista vargen som var synlig här på trakterna.

Några år tidigare hade utspelats en sorglig verklighet i Almbergs by. En liten i Lärkgården gick ut på avträde en mörk vinterkväll men dröjde så länge att hennes föräldrar blev oroliga och gick ut för att se till henne. De fann inte flickan men blodspår i snön efter vargarna som släpat med sig flickan från gården och in i den angränsande skogen. Flickan fick de aldrig mera se men i blodspåren en avbiten arm.

Det fanns en gammal soldat Eld och hans lika gammal gumma som bodde i en lite, låg stuga. Stugan hade sin plats mellan Soldat Lunds och Soldat Skottes gårdar i västibyn. Deras fäbogård låg i Kyrkbords fäboställe där de vistades hela somrarna. En kväll då de gamla två slagit sig ner på gårdstunet på fäbodbacken för att njuta av kvällsfriden efter dagens mödosamma arbetstimmar. De väntade sina två kor hem från skogsbetet. Men plötsligt ekade ett förfärligt råmande ljud genom rymden och nådde deras öron. Det slog dem att en ko måste befinna sig i stor fara. Ljudet ekade ånyo mellan bergen med en ännu hemskare och hjärskärande ton. Det kom ifrån Nyängsberget, berget som omgav sig med den trollska mystiken som folk talade om. Hur de än väntade kom bara en ko hem den kvällen. När morgonen grydde nästa dag begav sig gamle soldat Eld till skogen, sökande efter kon som inte kom hem. Han fann till sin stora förskräckelse deras bästa ko riven och till hälften uppäten av björn. Detta hände omkring 1840-talet.

Ungefär vid samma tid var björnen framme också i Hackmora. Utanför byn där vägarna skiljs ligger Stelbogärdet, och det var strax bortom detta gärde en kvinna vallade sina får då björnen kom och gick till anfall mot fåren. Hon försvarade sina får, så gott hon kunde, och då gick björnen till attack emot henne. Upprest på bakbenen med ramarna i högsta beredskap kom björnen emot kvinnan. Fåren skingrades och flydde, men hon fattade situationen, fick tag i en grov påk i all hast och gick till motförsvar. Björnen blev skrämd ryggade tillbaka och försvann från platsen.

Ett tredje björnäventyr som en Rönnäs gumma fick vara med om, utspelades vid malmplatsen i Åsberget. Det var då malmskeppningen var i full gång. Där på platsen stod då en stuga där faktorn för malmmottagningen och utskeppningen höll till. Gumman som gick med korna i vall fick följa efter de betande kreaturen vart de än drog fram i skogen, de sökte sig dit födan var rikligt och god. Och så hade koflocken hamnat bakom denna faktorsbostad då en björn hastigt dök upp och gick till anfall mot en ung ko, kviga. I gummans åsyn rev björnen kvigan. Enligt de gamlas berättelser var det sista gången björn var synlig på våra trakter, förmodligen i början på 1800 talets senare hälft.

I skogsbyarna såsom Hisvåla, Almberg, Björken och Kilen voro rovdjuren djärvare och mera orädda.

Ett par män från Hisvåla kom på en björn som rivit en kviga. Det var i Skvisberget björnen blev avbruten i sin kalasmåltid.

Det berättades också om en gammal gubbe i Almbergs by. På hösten då han låg i sitt potatisland och grävde potatis såg han två vargar komma dragande med en get. I Juvasgården fann de att geten saknades.

Nilsomes mor (Post Nils mor), väntade hem sina kor från skogen en kväll. Hon tyckte att tiden led mot sena kvällen varför hon fattade beslutet att gå dem till mötes och det var då hon råkade ut för björn. I Rössmyrsbacken överraskades hon av en björnhona med två ungar. Björnen var aggressiv för att försvara sina ungar och kom emot Nilsomes mor gående på bakbenen med ramarna i angreppsställning. Gumman som bar en stor sjal om sina axlar tog den och viftade allt vad hon förmådde och sprang samtidigt baklänges. Hon kom undan förskräckelsen och faran, men sprang av rädsla hela den långa vägen hem. Kommen innanför stugdörren sjönk hon ner på vedstabben, och då kunde hon inte få fram ett enda ljud.

Det inträffade att vargarna strövade omkring inne i byn. En hård och snöig vinter då snöyran oupphörligen rasade och drivorna hopade sig allt högre och högre, kallades byamännen samman för att skotta fram vägarna. De höll på att gräva en kanal fram till gårdarna ute på storåkern då någon i laget upptäckte nya vargspår tvärs över vägbanan. Och strax nedanför Karis Olles gård fann de rester efter en räv som vargarna kalasat på under natten.

Det hände att grannen till Banko Pell på Curagiebacken, en bonde, hade släppt sin häst på sommarbete i ägandes hage i Brändor. När bonden så en dag kom dit för att hämta hem hästen fick han till sin stora förskräckelse se huru en stor, kraftig björn jagade hästen. Omtänksam men med största försiktighet öppnade han grindhålet innan han springande begav sig därifrån. När bonden kom hem till Curagiebacken var hästen redan före honom där. Uppskrämd över sin äventyrliga upplevelse berättade han för Banko Pell om händelsen. Men en stolt Banko Pell tyckte att grannens handlingssätt var fegt. Om jag varit i ditt ställe hade jag skrämt björnen till skogs, menade Banko Pell. Nästa gång bonden for till Brändor färdades han ridande på sin häst, men tog Banko Pell med som gick bredvid. Även då överraskades de av ett ilsket björnbrum, som kom från sidan av vägen. Hästen som kände väl till ljudet kastade hastigt, helt om och med bonden på sin rygg satte den hög fart tillbaka hemåt. I skrämseln över det oförberedda famnade Banko Pell efter hästens svans och till all lycka fick han ett fast grepp om den. Banko Pell hängde och slängde med i den skenande farten tills hästen kände sig på säker mark igen. Det sades att han fick andra tankar om björn sedan.

Soldat Lund och hans bror Olle, den senare bosatte sig sedermera med familjen i Sala och gick alltid under namnet Salsgubben, hade ärende att uträtta i Hisvåla. Det var en kall och bister vinterdag då kälkmedarna gav ifrån sig ett råmande ljud och näverskorna knarrade ordentligt i den blåvita snön. Kälklasset stretade emot så länktåget kröp ner i vadmalsrockens axeltyg. Den ena drog medan den andra sköt på kälken och sakta gick det vintervägen fram över Igeltjärnen. Men hastigt väcktes de ur sin sömngång av ett rungande björnskall från Ibblet. Skallet satte fart på pojkarnas ben till högsta möjliga framfart. Soldat Lund lär ha yttrat efter sen han kom hem igen. Ni må tro att kälklasset gick lätt efter sen vi hörde oljudet.

En annan björn kom och hälsade på hos Tysk mor (hon var min fars farmor) då hon en sommardag i Kyrkbord gick i vall med fåren. Det var höbärgningstid i fäbon och husfolket hade brott med att få in höet. Den gamla gummans krafter var för svaga att delta i sådant arbete, men i skogen kunde hon följa med kreaturen på deras vallstråk. Hon var väl hemma i skogen och långt borta vid Korsvägskällan visste hon om en god betesplats. Där låg ett gärde med frodig gräsväxt som passade fåren bra. Medan fårhopen flitigt utnyttjade betesmarken satt hon småtänkande på en stubbe och då uppenbarade sig en stor lurvig björn färdig gå till anfall. Gummans vidunderliga beteende genom åsynen av den farliga bjässen kom björnen på andra tankar. Den ändrade kurs och försvann in i skogen lika hastigt som den framkommit.

Borta i Halvarsbodarna satt Daniels Margita från Berg (hon var Skött Marias mormor) i fäjset och mjölkade korna en sommarkväll. Det var i högsommartid och dagen hade varit ovanligt varm varför hon lät fäjsdörren stå öppen medan hon uppehöll sig därinne. Under det hon lät komjölken fylla stävan blev hon varse kornas stigande oro. Hon såg sig omkring och talade lugnande till sina kor, men hu, utanför fäjsdörren skymtade hon bakdelen av en varg.

Söndagen efter denna händelse då hennes man Jerkes Ol var på väg fram till kyrkan, råkade han ut för en varg. Vägen gick fram genom den långa skogen till Romma by och där fick han en obehagligt närgången best i sällskap. Jerkes Ol uppfattade den vara i uthungrat tillstånd eftersom han hade ansträngande besvär för att bli kvitt den efterföljande vargen.

Malmfyndigheter försökte de att ta fram lite varstans. Många sådana gamla gruvhål finner man än i dag i ängsbackar och på skogsskiften.

Den största av dem var koppargruvan i Östra Insjön. En sägen från gamla tider påstår att den skulle vara systergruva till Falu Koppargruva. Nåja i all fal bedrevs där stordrift som satte liv och fart på bygden runt omkring. Byn Solberga som ligger inte långt från gruvan var Åls sockens största by då på den tiden då arbetsdriften var i full gång. Ett konstverk (Polhems system) av trä som sträckte sig från vattenfördämningen i Solberga och ner till gruvan pumpade vattnet ur gruvan dag och natt. För att få vattenkraft åt detta pumpverk hade Kyrkbordstjärn såväl som Solbergstjärn dämts upp med damm och släppluckor. Vattenflödet från Kyrkbordstjärn uttömdes i Solbergatjärn där också själva krafthuset var beläget. Lämningar efter hus och vattenkanaler kan man finna på orten. Det talades vitt och brett om detta mekanismens under. När driften lades ner inköpte en Rönnäsbo ett av husen och lät uppsätta detta vid bygatan strax intill gatukällan. Så länge det stod kvar gick det under namnet "Konsthuset".

Åsbergsgruvan var en annan av mindre storlek. Ur den hämtades jernmalm. Om gruvhålet var litet och obetydligt så lär ha hämtats upp åtskilligt med malm ur dess innandömen. En gruva där malmbrytning bedrevs är att finna i Kullgärds hage i Rössmyra. Och längre upp efter fäbovägen på högmarkerna i Ånnbodarna, gapar idag många tomma gruvhål och där kringliggande slagghögar talar ett tydligt bevis på att här har våra förfäder utfört ett mödosamt arbete med att bryta berg ur jordens innandömen för att kunna tillvarataga de små malmfyndigheter som förekom.

På Lissbjörkens marker återfinner man likadana gruvhål. Men mera på Brändors fäboområde ligger de gruvor som sist bearbetades här på orten. Där bröts också jernmalm. Då arbetet lades ner och gruvdriften upphörde där var min farfar (Nöktes far) en av de arbetare som hämtade upp de sista verktygen ur gruvan. Gruvdriften här på orten var definitivt slut och förorsakade säkerligen mången bekymmer eftersom detta tog ifrån dem arbete och inkomst.

Den brutna malmen från alla dessa gruvor och många fler på andra orter fraktades vintertid med häst och släde, en låg brädskrinda på långsläde kallad malmkorg, fram till malmplatsen vid Åsberget. Det var utskeppningsplatsen för all malm till bruken vid Siljan. Stora stråkvägen för malmkörningen gick fram efter ådalen över Brändor och fram till Kilen där vägarna sedan drog bort åt olika håll. Det talas om körare kom från Slättbergs gruvor, ja ändra från Vintjärn i Svärdsjö socken. När trafiken var stor och malmlassen tunga blev vägen guppig och dålig. Det hände att en och annan malmbit hoppade över malmkorgens låga bräddar och blev kvar på vägen. Dessa förlorade stenar tillvaratogs av småpojkarna. Far minns att han som liten pojke fick följa med sina äldre bröder på sådana uppsamlingsfärder. En drog dragkälken medan de andra två sökte och tillvaratog vad som fanns av tappad malm. Det som uppsamlades drog de ner till malmplatsen där mottagaren betalade några ören för malmbitarna. En gång då far var ute ensam och hittade en försvarlig hop stenar på sin kälke fick han vid överlämnande 2 öre för hela lasten. Pengar och penningars värde stod i en annan kurs på den tiden. Tidsrymden var på 1870-talet.

Genom forskning och sökande har jag lyckats få tag på en av journalerna över malmkörning som faktorn förde.

Nere på malmplatsen vid sjön växte malmhögarna allt högre och större. Malmen lagrades till sommaren då vattenvägarna blev isfria och öppna för segeltrafik. Faktorns lilla timmerstuga gömdes bort helt mellan högarna. Efter islossningen skymtade segelskutornas vita segel nere vid åsbergslandet. Malmfrakten tog sin början så fort Siljan och Insjön hade fått öppet farvatten igen. Malmen lastades på segelskutor som sedan i förlig vind fraktade den till jernbruken runt Siljan och Orsasjön. Det fanns fyra sådana segelskutor som seglade frakten. En bar namnet Svanen och en annan Svalan, vilka namn de två andra skutorna bar, har fallit i glömska. Far kom ihåg hur han såg vågorna vitskummade framför bogen på Svanen och Svalan då de med vindfulla segel och tungt lastade plöjde fram över sjöns vatten. Bruken vid Siljan som drev jernhantering var Limå Bruk, Jekkholmens Bruk och Bäcka Bruk förutom alla de små hyttor som också tillverkade jern.

En sådan hytta har funnits strax nerom Hyttbron här i Rönnäs. Bron över ån har säkerligen fått sitt namn efter hyttan. På platsen som utpekats där hyttan stått fann jag efter sökande en bit träkol inpackat i slaggsten.

Tekniken kom och gjorde framsteg. Ångbåtar kom in i sjöfarten och konkurrerade med segelskutorna. Dessa nymodiga vidunder framdrevs med stora skovelhjul innan propellern kom till. Siljans första ångbåt var hjulbåten Prins August, 1838, som väckte allmänhetens stora uppmärksamhet och förvåning. Ibland hände det att Prins August fick ta en segelskuta på släp uppför älven då vinden mojade och skutan stod där utan kraft. Båtens första kapten eller befälhavare hette Knubb Erik Erson (allmänt kallad Knubb far eller Knubb Jerk) från Berg. Som båtens maskinist tjänstgjorde Bagg Jerk från Romma. Däckskarlens namn är obekant. Med dessa tre var båtbesättningsmanskapet fulltaligt.

Knubb Jerk var en kort, trubbig man med utmärkande spetsig näsa men med humor i sinnet. Historien förtäljer att en gång Prins August kom fram till där älven slingrar sig i S-kurvan (avenskröka) Knubb Jerk gav order till maskinisten Bagg Jerk att han skulle elda med krokig kävling för nu var de i avenskröken. Som kuriositet kan nämnas att kaptenens kaffekopp från allra första tidens sjöturer finns i min ägo.

En gång när båten befann sig vid Laknäs grund sade Knubb Jerk; Kast ut kroken/ankaret, men båten fortsatte att gå varför Knubb Jerk satte frågan: Ha du int kasta ut kroken? Jo hä ha jä gjort men det fanns ingen kätting på den svarade Bagg Jerk.

Sinade malmförråden vid bruken måste körkarlarna fortsätta med sina malmlass ända fram till bruken. Det var en lång och dryg körning. Hästfororna gick ut från malmplatsen fram över sjöns is förbi båthusen och fortsatte över Limviken till Bunk där vintervägen gick på älvens östra sida fram till Siljan. Fram mot Bunk var isen osäker mången gång, genom älvfårans närhet. En gång hände en olycka men som slutade med lycklig utgång. Bratomt Per (dagligt tal Blakjens Pell) kom med häst och malmlass men tyvärr somnat på lasset över sjön. Hästen fortsatte vägen framåt och kommen ut på Limviken rörde Jerk sig på lasset med den påföljden att ena tömmen stramade till. Hästen lydde tömmen och vek ut mot älvöppningen. Både häst och lass kom ut på svag is som brast. Det bar iväg ner i vattnet men till deras lycka befann de sig där en åsliknande upphöjning där sjöbottnen drar fram. Vattnet fick upp till halsen på hästen som stod på alla fura benen på bottnen medan Blakjens Pell själv stod uppe på malmlasset och ropade på hjälp. I byn hörde de ropet och männen begav sig fortast möjlig ner för att rädda den nödställde. Blakjens Pell fick de upp på isen men hästen räddade de från att drunkna genom att ro ut en av kyrkbåtarna och drog hästen på rygg i den.

Sjöbottnens upphöjning på den platsen har efter olyckan fått namnet "Blakjens Pells tuva".

Folket levde i son förnöjdsamhet trots armodets jernhårda grepp om deras tillvaro. I den så kallade Göstes tomt, belägen mellan soldat Skottes gård och soldat Roligs gård, fanns byns sista bebodda jordkoja. Lerbergs Jerk inhyste sig och sin familj i den. Denna Lerbegs Jerk tog mindre notis om familjens vedermödor som fick framhärda sina levnadsdagar under all mänsklig värdighet. Ärligheten hade han också dålig respekt för. När vedförråden tröt för dem smög han sig till grannarnas och andra bybors vedstaplar och snattade. Bypojkarna som upptäckte ofoget kom överens om att göra Jerk ett spratt. De borrade in sprängkrut i några vedklumpar och lade dem sedan i frestelsens väg för Lerbergs Jerk. Och vad de just tänkt ut, inträffade. Vedklumparna kom bort och hamnade i Lerbergs Jerks öppna spis. En kväll när så Lerbergs Jerks käring stod framför brasan för att koka kvällsgröten kom smällen. Grytan med gröten i glöd upp i kojans tak och gumman kastades skrockfull bakåt i kojan. En av hans småpojkar lär ha uttryckt sig så över förödelsen "Hävuln hur det small far". Denna familj hade sin fäbod i Sturpersbudan där de bodde i fäjset tillsammans med kreaturen. En stuga ägde de inte.

Gården närmast nedanför Bratomta kallades Smedsjerkes. Nu är den borta men sist den fanns till beboddes den av ett par äldre ogifta systrar. Dessa kvinnor hade fått livets vedermödor på sin lott, mer än någon annan. Anna den äldsta av dem, var helt invalidiserad och tillika totalblind, en god människa som drabbats av svåra prövningar till ytterlighet. I sitt svåra nödläge var hon helt beroende av systerns hjälpsamma vilja. Kerstin, den yngre, bar ansvarskänslan för dem båda. Det var svårt mången gång med matfrågan, nåt pengar fanns lite och intet. Det de kunde frambringa skulle fås från egendomen och ladugården. Några allmänna hjälpmedel eller bidrag existerade inte på den tiden.

Bratomt mor, deras granne, gav dem en hjälpande hand mången gång då nöden stod på bristningsgränsen. Hon berättade att under pågående bakdag i Bratomta, Kerstin kom dit och bad om att få skrapa baktrågen om hon på så vis kunde få ihop till en kaka bröd.

I Kyrkbord hade de sin fäbod, en liten stuga och några enkla men nödvändiga uthus. Och omkring gården några små uppodlade åkerlappar som flitigt utnyttjades. När våren och buffringstid kom var det bekymmersamma dagar för Kerstin som måste ordna med flykten dit till fäbudan. Att leja körkarl och häst för att köra dit upp med saker kunde hon inte, då hon inga pengar hade. Det berättas att hon tog systern Anna på sin egen rygg och knogade uppför backarna på den halvmil långa vägen till Kyrkbord. Sedan återvände hon hem för att axla en ny börda, saker som hon behövde i buda och så kreaturen som också skulle vallas dit. Buffersdagen fick hon inte spara på krafterna.

Arbetet på deras lilla jordbruk var hon också tvungen utföra för egna krafter. Då gödseln skulle ut på åkern tog hon den i en säck och bar den på ryggen dit den skulle.

Bara ett stenkast från Smedsjerkes ner mot byn låg en annan gård, Erkeses (min morfars barndomshem). Den gården är också borttagen och utplånad från byplan. Hos dem var också fattigdomen en ständig gäst. Varje arbetstillfälle måste passas för att tjäna ihop lite pengar i kontanter. Morfars far var timmerman och mesta dels ute åt olika håll på husbygge. Modern, som skötte om hemmet, begav sig varje höst åstad för att slagtröska säd på de större bondgårdarna.

Under morfar Erkeses Mats Matsons tidiga pojkår, 14 år gammal, inträffade händelsen som satte hans ansvarskänsla för hemmet på de hårdaste prov. Fadern som var timmerman fanns uppe i Norrland någonstans på husbygge och modern, hon var med ett slagtröskarlag i Västeråstrakten. Morfar den äldste av tre syskon var tillsatt att sköta hem och ladugård under föräldrarnas bortavaro. Hans omtanke gick först ut på de två yngre systrarna att de erhöll den vård de behövde och sen kom ansvaret för kreaturen i ladugården. Mycket ansvarsfullt arbete hade lagts på en fjortonåring.

Så inträffade den sorgliga händelsen att yngsta systern insjuknade i en svår sjukdom och inom en kort tid ändade hennes liv. Vad skulle morfar nu göra ensam som han var i sin svåra belägenhet. Varken postgång eller telefon fanns att tillgå för att nå föräldrarna med sorgebudet. Han hade fått veta att någon skulle fara ner åt Västeråshållet och skrev ett meddelande om systerns sjukdom och död som morfar bad den farande ta med sig och söka upp modern. En kort tid efteråt blev morfar fundersam om modern någonsin skulle få hans skrivna meddelande, varför han ordnade med grannarna att ta vård om systern som levde, och djuren i ladugården. Själv begav han sig gående till fots den långa vägen ner till Västerås. Framkommen dit efter en trött och mödosam marsch fick han veta att modern fått hans meddelande och begivit sig hem. De hade mötts och omfarits på vägen. Så fick då morfar återvända hem igen. Modern hade kommit hem och fått veta allt och ordnat med det som så oväntat mötte vid hemkomsten.

Sedan gammalt har Rönnäs varit en av de stora byarna inom socknen. Det talas om att 80 hushåll varit bofasta inom byn och haft sin jordlott, större eller mindre, ur vilken folket huvudsakligen skulle livnära sig av. De odlade tegerna voro hårdarbetade och den redskap som då fanns och användes var av enklaste och primitivaste slaget. Skörden blev otillräcklig för familjens årsbehov. Ett par sådana talande bevis, här nedan, ur bybornas nödlägen då svälten lurade vid mågen husknut.

Nöktes far var borta på timmermans arbete med usel förtjänst. Hemma var Nöktes mor med barnen då matförrådet tog slut. Det lilla hon förvarade i matskåpet försökte hon ransonera ut så gott hon kunde till de hungriga barnen med skrikande magar. Dagen kom då det fanns ingenting mer att ta fram. Nöktes mor greps av djup förtvivlan med omtanke om de hungriga barnen. Hon bad de två äldsta pojkarna om de ville gå till byn Solberga och där tigga ihop något att äta. Pojkarna ansåg något sådant var allt för förnedrande och nekade gå. Då tog Nöktes mor fram det sista hon hade, några kokta potatis som hon undangömt och delade ut dem till barnen. Själv satte hon sig vid bordsändan med huvudet böjt i händerna och grät.

Den tilldrog sig i soldat Örns hem. Soldat Örn var en stillsam och fridens man men som ständigt hade armodets påhäng att brottas med. Hans knappa förtjänst räckte sällan till att mätta familjens alla hungriga munnar. En höst då Örn själv var borta i Aspeboda och slagtröskade för att på så vis arbeta sig till säd för mäld och mjöl till bröd, satt Örnsmor här hemma med två tomma händer och en hungrig barnskara. Den svåra och hjärekrossande belägenhet en moder känner för sina svältande barn tvang henne, om ock motvilligt, gå till grannen Hol mor och be henne om hon kunde hjälpa. Hol mor tog vad hon hade, några gamla köttben att koka soppa på och gav Örnsmor med uppmaningen, att var hon försiktig nog så skulle det räcka till många soppor.

Lasses Anders i västibyn hade gift sig med Prabbils Anna från Romma och bosatt sig på gamla fädernegården. Gården var skuldsatt som de nygifta också fick ta hand om. Lyckan tycks ha svikit dem från första början. De levde i mycket små omständigheter medan barnen föddes. Familjen utökades med två pojkar och en flicka, inalles sex personer som skulle försörjas emedan farmoder också tillhörde hushållet. Lasses Anders själv råkade ut för sjukdom som tog hans unga liv. Och änkan, som långt förut hade blivit oförmögen till arbete genom gikt, stod där ensam med tre små barn. Utsikten till försörjning förmörkades ännu mer. Omänskliga borgenärer krävde hemmets utmätning. Om fattigdomen var ett spöke förut så måste väl känslan av avgrundens rand förnimmas, då de satt på gården och såg på huru hemmets bohag såldes bort under klubbslag. Utan mat och utan allt satt farmodern där med de tre barnen, modern hade måst söka sin tillflykt på annat håll. En av inroparna visade barmäktighet och gav dem åter ett par träkappar.

Auktionssumman uppgick till 239.81 Riksdaler riksmynt. Detta var sommaren år 1861.

Det berättas att farmodern av omtänksamhet sparat några potatis till sättpotatis, men strängeligen förbjudit barnen ta av dem och koka. Barnens hungerskänslor blev dom övermäktiga så de kunde inte motstå frestelsen utan i smyg tagit tre potatis och kokt, och med var sin stillat den värsta hungern.

Många hade fattigdomen som ständig gäst hela livet igenom. Sådana som olyckligtvis råkat komma i händerna på dåtidens procentare. En av de, som några i Rönnäs fastna i klorna på, var Valsas gubben i Ål. Andra hade i sina trångmål anförtrott sig till Storerkes Jerk i Ytteråkerö. Det talades allmänt om dessa två penninggubbars oresonliga krav på sina låntagare. De sände sina drängar med häst och skrinda hit till Rönnäs för att hämta borgenärens gödselstackar, som ränta på lånat kapital. Bönderna fick ingenting kvar för att gödsla sina egna ägor med, och så blev skörden därefter. När mjölet tröt blandade de sådor och bark i brödet.

En Jönis Jerk som hade sitt hem i Jönisgården, och i det hemmet var fattigdomen ständigt rådande. Han fick arbete som Stockholmssågare och for till huvudstaden. Vedsågarlagen i Stockholm gick under det namnet. Jönis Jerk for dit i hopp om att tjäna pengar och förbättra familjens ekonomi. Men det grymma ödet satte krokben för förhoppningarna. En kväll arbetade Jönis Jerk med att bära upp huggen ved till ett av hans vedställen. Med en stor tung vedsäck på ryggen kom han gående i en mörk portgång, snavade och föll över något som mörkret gömde. Det ville sig så illa att ett långt spetsigt föremål rände in i bröstkorgen på honom och tog hans liv med ett.

Hustrun Jönis Margita blev änka och ensam med barnskaran, här hemma i Rönnäs. I de omänskligt begränsade omständigheterna försökte hon finna en utväg till försörjning för sig och sina barn, men armodet tog övermakt och skulderna hopades. Så en dag fick hon se sitt kära hem säljas bort under klubban. Omkring år 1872 skulle detta familjs öde ha ägt rum.

Nere på storåkern bodde Bränjerkes gubben med sin gumma i all ynkedom. Deras stuga var belagt med jordgolv och hela stugan var i sådan dålig beskaffenhet att man var rädda för att gå in där. Vad de stackars människorna livnärde sig av var en gåta. Vintertid då sjön bar istäcke, var gubben en trogen snörjesfiskare. Mycket gamla blev de båda två. Gumman dog först. Han kom upp i en så hög ålder som 90 år.

Hag Lars med sin kärring var ett annat gammalt par, som ödet var lite mildare emot. Ensamma och utan stöd från något håll levde de ett förnöjdsamt liv. Små fodringar på tillvaron. En gång om dagen knogade de iväg till Brändolles där de fingo äta sig mätta. Den gode Brändolles bjöd dem på ett mål mat varje dag.

Där Anders Nilsson byggt upp sin gård, låg en liten låg stuga som beboddes av en förnöjdsam soldat Yr. Efter soldat Anders Yrs frånfälle såldes platsen och stugan.

Lyckligtvis fanns de också gårdar som hade det bra ekonomiskt ställt. En sådan kallades storgård och var av allmänheten ansedda för något förmer än det vanliga. Som no1 i byn var Kollgården på Bälterbacken. Där bestod dom sig med två hästar som var något ovanligt i en bondby på den tiden då oxar och kor användes som dragare eller också drog man sitt lass själv på dragkälke eller dragkärra. Men Kollfar uppvisade många nymodigheter för de andra i byn. Han byggde en ladugård av sten och murbruk som väckte förvåning. Hans dotter skröt med att de hade en ladugård byggt av marmor. Detta var inte det enda, ändå förunderligare saker kom till då gården lät leda vattnet från källan och hem till stugan genom nergrävda pipstockar. Byns första vattenledning var byggd, en bekvämlighet som förunnades få samtida. En av dessa pipstockar finns i mina samlingar.

Kollfar var envis och medveten om att viljestyrka ger resultat. En av de stugor han lät bygga på gården köpte han begagnat timmer till i Djura. Och själv fraktade han hit det till Rönnäs genom att lasta timret på roddbåt och ro uppför älven och över sjön. Men han var den som inte bara tänkte på det praktiska livet. Hans djupa tankegångar resulterade i att han sände en av sönerna till högre lärdomsskolor. Han skulle lära sig till något bättre än att bruka jorden. Det blev mogenhetsexamen för sonen Anders. Om några förut i byn hade läst till skollärare så ansågs nu Kollfars Anders ha klivit högt upp på lärdomsskalan. Inte minst Kollfar själv var stolt över sonens resultat. Studerandet fortsatte om och Anders förvillade levnadsvanor orsakade Kollfar stora bekymmer och tog hans lösryckta kontanter i anspråk. Till sist kom Anders hem med bergsingenjörsexamen på fickan. Sedermera bergsingenjör Anders Rönnblom anställd vid Stora Kopparbergs Bergslag.

Till de stora gårdarna hörde också Nygårds Erik Ersons gård, eller bara Nygårds kallad. Det berättas att när Nygårds Jerk gifte bort sina två döttrar samtidigt varade bröllopet i många dagar. Det bjöds på mat och dryck i sådan översvallande myckenhet att bröllopsgästerna själva förvånades över slöseriet. Brännvinssuperiet florerade bland folket, på bröllopsgården tömdes brännvinet i en stor så, varur gästerna med skopa fick dricka efter egen vilja.

Långgården tillhörde också de stora gårdarna. De var ägare till mycken odlad jord och stora skogar. Men där drog var och en åt sitt håll. Det gick så långt att allt såldes på auktion till slut. Långgubben levde ensam och allen, utfattig, på sistone.

På senare tid var Kullgärds och Smejses två stabila gårdar där pengar fanns, på bankkonton och i gömmor. Stora ladugårdar med fina besättningar presenterades i båda gårdarna.

I västibyn hörde Göstes till de stora med välbyggd gård och två hästar i stallet.

Morfar och far förvärvade allt mer och mer egendom och gården växte ut, så två hästar var behövliga i Karis.

Nämdemansgården Brändolles där själva nämdeman bodde, hade det bra sällt på alla vis. De hade stor fin egendom, gott om skog och en förnämlig gård. Brändolles far var byns smed och Brändolles mor hjälpreda vid barnafödslar.

Fäbodlivet stod på sin höjdpunkt och var en livsviktig del av böndernas existensmöjlighet. Det hörde till nästan varje gård att äga en sådan vilket var belägen långt borta eller på närmare håll ifrån byn dit de om vården drog iväg med sina kritter. Buffringsdagen var en betydelsefull dag. Inte minst var fröjden och ysterheten stor hos kreaturen som väl kände till vad friheten i skogen betydde för dem. Vallningen ute i skogen begynte så fort gräset börjat gro.

Lite varstans inne i skogarna låg öppna gläntor, fäbodsamhällen som hyste folk hela somrarna och långt in på sena hösten. Fäbobackar med blomstrande idyller, mer än dels belägna vid en skogssjö eller skogstjärn, där levde romantiken.

Rönnäsbornas fäbodar bar namn som Ånnbudan, Kångelboda, Sturpersbudan, Kyrkbord, Husarvet, Åfredsbudan, Torsarvet, Lissbjörken, Brändor, Middagsskal, Halvarsbodan och Smejsbudan.

Till långfäbodarna hörde Masesbudan, Knubben och Brömsbo samt Bertilsbo.

Öster från byn räknat låg de flesta fäbodarna belägna. Går man vägen fram, som sträcker sig från Rönnäs och upp över skogen fram mot Hackmora, stöter man på gamla minnesmärken, en del ännu kvar men andra raserade, som säkerligen haft sin betydelse för dåtidens vägfarande. Strax ovanför Rössmyrsbacken ligger en sten som burit namnet Jakobes Annas vagga. Den har troligen utnyttjats som viloplats.

Innan man kommer fram till Ånnbacken passerar man ett litet gärde som alltid kallats Sotgärdet, namnets ursprung förtäljer inte historien.

Det må nämnas at denna väg fordomdags var huvudvägen för befolkningen öster ut i socknen. Såväl som från Gopa bygdelag samt Bjursås och Kopparbergs socknar en livligt trafikerad väg.

Några hundra meter längre fram från detta gärde räknat, stöter man på första stora avtagsväg som går fram till gårdarna i Ånnbudan, men fortsätter längre bort till Lissbjörken. Hur många gårdar som funnits i Ånnbudan från början vet jag inte men de jag minns var Sjons, Gukkus och Tyskpelles.

Vid vägskälet står Ånnbuladan. De gamla berättar att på den plats där ladan står har långt tillbaka i tiden en gästgivaregård varit belägen. Historien förtäljer att en av Sveriges rikes konungar farit vägen fram och gjort rastuppehåll på gästgivaregården medan körsvennen gjort hästombyten.

I Rönnspelles fanns en gammal faster som bar på ett outplånligt barnaminne. Från barndomen kom hon ihåg huru de såg en förnämlig kupvagn (kupévagn) körde vägen fram. Rönnspelles hade sin fäbod i Torsarvet.

Och bortom Ånnboladan tar de stora, långa och branta backarna vid. Vid första backens början korsar en liten bäck vägen. Denna bäck fick av de gamla heta Skvalbäck. Efter två backars mödosam uppförsvandring uppnår man en dubbelförgrening av vägen. Den åt höger går till Kångelboda medan den åt vänster är speciellt vinterväg. Går man vägen åt höger upp i skogsmarken en bit så kommer man fram till platsen där Kullgärds fäbogård låg och ändå längre bort låg Hälsingården och ……(text saknas, reds anm)

Men fortsätter man vägen rakt fram kommer man efter ytterligare en backe fram till Sturpersbodan. Soldat Behändigs gård var den första man stötte på. Mittemot den stugan på vägdikeskanten stod fjärdingsvägstenen. Av oförsiktighet eller rent av vandaler slogs den sönder och försvann från sin plats. Nu är också Behändigs gård jämnad med marken. Människorna och naturen för en gemensam verkan att utplåna vår gamla historiska kultur.

På avsats efter avsats uppför berget har våra idoga förfäder brutit mark för att få åkertegar till att så och skörda. De stora stenhögarna och fint lagda stengärdesgårdarna är ett talande vitten där och. Mellan buskarna och tuvorna har de slagit hackslog för att få foder år kreaturen de långa vintrarna. På skogsbacken har de byggt sig en liten stuga och levt sitt förnöjsamma liv i all torftlighet.

Sturpersbudan som fått namnet efter soldat Sturper är en sådan plats från gångna tider. Dess öde går mot förintelse. Gårdarna är öde och tomma, några har förintats medan de som står ännu kvar har övergivits och inväxt i täta busksnår. Då fäboden blomstrade huserade folk i Dimgården, Lunds, Bos Daniels, Roligs och Pelles. Som bofast räknades Lerbergs, de bodde kvar nästan hela året. Denna Lerbergsfamilj hade inte ens en stuga att bo i utan delade bostad med kreaturen i fäjset. Där var halva golvet belagt med kluvna trästockar medan andra halvan var jordgolv där djuren höll till. Människornas sängplatser hängde över kobåsen.

Strax bortom denna fäbod löper första utförsbacken (Laggarbacken) som går ner mot Åsmyr och Brudbäck. Bäckflödet ut ur Åsmyr såväl som källan som ligger på vägens högra sida bär det ovanliga namnet som Brudbäck och Brudkällan. Enligt gammal sägen har källan fått sitt säregna namn genom att en märklig olyckshändelse inträffat där. Historien förtäljer att ett brudpar från någon by österut varit fram till Leksands kyrka och vigt sig samman. Den långa vägen hade de färdats ridande på häst. På hemvägen stannade de till vid källan för att vederkvicka sig. När brudgummen steg av sin häst för att hämta vatten har brudens häst av någon anledning blivit skrämd och tagit några hastigt oberäknande språng med påföljd att bruden fallit av hästryggen och i fallet brutit nacken. Hon göt en ögonblicklig död.

Efter att ha passerat Brudbäck börjar en uppförssträcka igen med många tvära backkrön. Den rena härliga kåddoftande skogsluften blir tunnare. Man vill gärna sakta av på farten. En stor, glatt och blankslipad bergshäll, urberget sticker upp i dagen, och breder ut sig tvärs över vägbanan. Ett svårt ställe för häst och fordon att ta sig över. Den hällen har alltid fått heta Korsvägshällen, möjligen har väl ett par vägar korsat varann på den platsen.

Små öppna gläntor skymtar längre fram och påminner om ännu ett fäboställe. Rester av en gammal gärdesgård spårar man i snårskogen. Det är Kyrkbord vi kommer till. Vägen kröker sig runt ett stort stenblock, vars översida liknar ett planslipat bord, och det sägs vara detta som använts till matbord för kyrkofarande, varav namnet kommit. Fäbodens namn har uppkommit på så vis. De från Gopa funderlag. Och byar öster därom hade lång väg fram till Leksands kyrka, så ett mellanmål under färden behövdes väl. Samtidigt som vilopaus, dukade de upp medhavd föring på detta bord, och de lät sig väl smaka.

Ett hundratals meter från detta stenbord in i skogen har naturens krafter skapat en annan märklig företeelse. Där har växt upp en Krongran, som är en naturens och skogens sällsyntheter.

Fäbosamhället Kyrkbord som under fäbolivets blomstringstid var en betydande fäbod med många gårdar. En utlöpare åt väster kallades Lissandersbacken med fyra gårdar; Tyskolles, Lissanders, Källängs och Långgården. Och en annan åt nordost med tre gårdar; Majgården och två Persgårdar samt utlöparen åt sydöst med fyra gårdar; Smejerkes, Björks, Smeds och Nöktes. Karisbacken var den centrala delen och där fanns det fem gårdar; Karis, Elds, Jekeses, Lissjuvas och Franses.

Hon var trotjänarinna, fäbokullan i Karisgården, som gick under namnet Ekes moster. Hon hade varit Kyrkbord trogen i årtionden och hörde hemma i fäbon. När våren kom stod hennes håg och längtan till fäbobacken med den lilla låga stugan. Men inom hennes oansenliga kroppshydda och inbundna själsliv hyste hon en odelad och bergfast tro på vidskepelse. Hennes tankegång kretsade omkring övernaturliga ting, såsom spöken, skrömslen och trolldom. Om någon ovanligt hände i det dagliga livet hade det anknytning till dessa makter.

Om korna inte kom hem i rimlig tid från sitt skogsbete på kvällen, då var det skogsråndan som höll dem fast. Ekes moster gick då ut på fäbobacken och blåste locktoner i händerna. Dessa varierande toner trängde ut över skogen och hördes vida omkring. Att namngiva någon ko i lockningen efter solnedgången var helt otänkbart. Om man inte visste bättre, då höll råndan den kon kvar i sin våld.

Det hände en kväll då hon stod upp på backen och lockade hem korna att bror Martin som liten pys han var sprang till för att hjälpa henne locka. I sin iver ropade han namnet på skällkon att komma hem, men samtidigt slocknade allt hopp för Ekes moster att återse korna den kvällen. Harmsen och full av förtretelse gav hon Martin en ordentlig örfil att han helt oförberedd som han var stöp överända utför grässluttningen. Ekes mosters övertygande tro att något skulle hända korna gav uttryck i att hon till hälften förargad och hälften bedrövad gick in i stugan. En kort tid därefter stod korna utanför ladugårdsgrinden.

I allt görande och låtande utförde hon sina hemliga riter. När hon t.ex. kärnade smör som då försiggick i en så kallad kärnholk, räknade hon ner ett visst antal saltkorn (grovt koksalt) i holken före grädden och på inga villkors vis fick hon inte glömma bort att lägga en bit av ett ormskinn under holkens botten, under upprepande av vissa ramsor. Denna handlings betydelse skulle ha den verkan att grädden skulle bli till gott och fint smör.

I stockvirket ovanför fäjsdörren hade hon placerat en kniv. Detta innebar att stål höll trollen borta för att komma in i fäjset och göra ofog bland kreaturen. På vidjelänken som korna bar runt halsen ritade hon ett kors, tecknet som alla onda makter fasade för.

Hett vatten fick man inte kasta utanför stugdörren för detta brände de små andarna som uppehöll sig i jorden.

Om kreaturen blev borta en längre tid och inte fanns att finna så efterlyste man dem i tre sockenkyrkor efter söndagens högmässa. En sådan efterlysning upplästes från predikstolen tre söndagar i följd om inte kreaturen kommit tillrätta dessförinnan. En skål var utsatt utanför kyrkdörren också där vederbörande borttappade eller tillvaratagna kreatur skrevs upp på lappar som lades i skålen. Den rätta ägaren kunde hittas genom denna förmedling.

Min mor (Karis Anna) berättade att hon som flickebarn var med om att få se skogsfrun eller råndan, en gång. Det var en sommardag i fäbon Kyrkbord då hon och hennes jämlike Göstas Karin sedermera Tyskolles Kari var på väg från Karisbacken till Lissandersbacken. Det hade inträffat att Nöktes kor försvunnit och varit borta i flera dagar. Skogen runt omkring fäbon genomsöktes noggrant med utan resultat, korna var och förblev borta. Efterlysning i kyrkorna fullföljdes. Så en dag när båda dessa småflickor med mors yngre bror Erik i sällskap var på väg från den ena gården till den andra. De hade en liten skog att gå igenom och det var i skogen den märkliga händelsen hände. Där mötte de en finklädd främmande kvinna som kom lockande och vallande med Nöktes kor. Deras bestörtning blev stor då de kände igen korna och visste att de var försvunna. Helt hastigt men oförklarligt försvann kvinnan ur barnens åsyn medan korna gick hem till gården dit de hörde hemma. Det märkliga var att korna voro mjölkade och väl omskötta efter en så lång bortavaro. Denna ofattbara händelse för barnen etsade sig kvar i barnasinnena och de trodde fullt och fast att kvinnan var skogsfrun.

Det var nyårsnatt och morfar (Karis Mats Matson) låg i kolarkojan och vaktade kolmilan. Han hade två milor på gång som fodrade en ordentlig tillsyn. Hade allt gått efter morfars beräkning från början så skulle milorna ha varit färdigkolade för helgen, men de gäckade hans förhoppningar.

Morfar fick tillbringa både jul och nyårshelgen i kolarkojan. Den ena av milorna låg på en upphöjd skogsdunge strax invid stranden av Kyrkbordtjärn. Vid den milan låg kojan. Den andra låg i sluttningen upp åt Nyängsberget till. En smal upptrampad stig ledde mellan milorna som morfar fick gå, fram och åter, många gånger om dygnet. I sin hand bar han en liten ljuslykta som vägledde honom i mörkret. En mila som är i full gång fodrar ett vaksamt öga både dag och natt. Elden har sina förrädiska trädgångar som om en sådan når fram till en obegränsad syretillgång, det hastigt blossar upp till ett flammande bål. Milan kan helt och hållet förintas.

Himmelens tusende tindrande stjärnor hade tänts för sista gången på det år som nu höll på att avsluta sin bana då morfar återvände från den traditionella översynen av bortersta kolmilan. Bländande vitt med gnistrande silverstänk utbredde sig snötäcket mellan frostburna granar och tallar, där morfar i djupa funderingar sökte sig fram på knarrande snötrampad stig. Den myckna snön som tyngde ner varje trädgren har förvandlat alla träd och buskar till skepnader av förunderliga troll, vars silhuettsbilder i den tunna månskärans dunkla sken gav morfar upphov till fantasidrömmar. Morfar stannade upp en stund och lyssnade men allt förhöll sig så förunderligt tyst och stilla i denna heliga kväll. Inte ett djurläte lär höra sig. Morfar fortsatte fram till kojan men innan han gick in kastade han en blick på milan och förvissade sig om att allt var som det skulle vara. Han öppnade dörren till kojan och gick genom den trånga, låga öppningen. Kojans inre bjöd på en behaglig värme som strålade ut från en stor glödhög efter stockvedsbrasan i spisöppningen. Från britsen kom doften av färskt granris. Morfar slog sig ner på granrisbädden och tog fram det bästa han hade i matväg. Det var ju nyårskväll. Medan han åt sin enkla festmåltid irrade sig tankarna tillbaka till många minnesrika händelser som timat under det gångna året. Han bad en tyst bön om välgång för det år som nu låg före, och kröp ner på granrisbädden. En kolares ständiga bekymmer domnade så bort i en ljuv sömn.

Men så hände det förunderliga under nyårsnattens tysta timmar. Det som blev morfars stora gåta. Efter en timmes sömn väcktes morfar genom att höra sitt namn Mats, ropas ut flera gånger. Morfar rese sig kvickt från sitt nattläger och för att förvissa sig om vilken som själva nyårsnatten kom på besök till hans kolarkoja. Han tände ljuslyktan och gick ut. I det flämtande skenet från lyktan sökte han runt kojan och milan men varken såg eller hörde något. Mystiken tätnade när han befann sig ensam i stillhetens tystnad. Efter en stunds betänkande kom morfars omtanke om den andra milan att träda fram. Med hastig takt framkommen såg han huru snön färgades röd av eldflammor. Kolmilan hade fattad eld. Morfar fick bråttom med att släcka eldhärden, ett hårt och mödosamt arbete. Det övernaturliga väckandet eller varseln tillskrev morfar en gode nyårstomten.

Den allmänna tron fanns då hos folket att tomtar och troll var något som existerade i det osynliga. Alla ville hålla sig på god fot med dem, omhulda och blidka dem på alla sätt för att de inte skulle dra olycka över gården och dess innevånare.

Min mormor berättade att i hennes hem (Bos Eriks gård) de hade för sed att varje julafton sätta ut ett fat julgröt åt tomten. Fatet sattes i något av uthusen där de trodde tomten hälsade på under julnatten. På juldagsmorgonen var gröten borta och fatet tomt och naturligtvis hade tomten varit framme och ätit sin julgröt.

Brändolles far (Brändolles Jerk) råkade en gång ut för en annan än vänligt sinnat tomte. Han kom med häst och lass farande uppför Kullgärdsgatan och kommen framför gårdsporten till Långgården tvärstannade hästen. Det föreföll som om vägen var spärrad framför den. Där stod hästen frustande och slängde nervösa blickar mot porten medan Brändolles far försökte med allt vad som tänkas kunde att få häst och lass framåt och vidare, men det var omöjligt. Brändolles far såg ingen annan utväg än låta hästen vända om med lasset och återvända hem. Och just då, när hästen vände på vägen såg Brändolles far skymten av något förunderligt framför porten.

Vid sidan om sina små jordbruk utövades andra yrken. Var och en hjälpte sig själv så gott de kunde då det sällan fanns kontanter att betala lejt folk med. Som t.ex. tillverkningen av skor till familjen var det ingen ovanlig syn att se husfar själv sitta vid skomakarbänken och sy ihop näverskor. Detta arbete utfördes merändels på hösten och före jul, så var och en fick sig ett par nya skor till helgen. I de flesta gårdar tillämpades dessa vanor, men särskilt i Höghols där Höghols Jan gjorde sina och familjens skor själv. I Nöktes där mångkunniga Nöktesfar gjorde allt själv för familjens behov och så i Örns där soldat Örn fick tillta många olika yrken för sin trängda ekonomi. Det vanligaste var väl att yrkesskomakare påtingades att komma hem i gårdarna och som då tillverkade familjens skobehov för en tid framåt. Till dessa yrkesutövare hörde Källängsfar, Aronsfar, Frans, Nilses Per, Slas Johan och Sturolles Daniel (Sjöström). Särskilt Aronsfar och Frans med sina läropojkar ambulerade omkring i gårdarna. De var kända för sina påhitt och upptåg.

Det hände en gång då de höll till i Nilsomes att de såg Bos Daniel med sin oxe och vedlass komma farande utför Bälterbacken och på väg hem med vedlasset. Slas Johan var då läropojk hos de äldre skomakarna. Frans och Arons far sände ut Slas Johan i portgången som ledde ner till Nilsomes gård och där bakom porten skulle han invänta Bos Daniel och oxen med lasset. När de så kom mitt framför porten öppnade Slas Johan hastigt porten och skrek högljutt med påverkan att oxen blev rädd, kastade om och sprang upp i Tägtgatu med vedlasset och Bos Daniel släpande bredvid. Slas Johan försvann från platsen, sprang in till sina läromästare och berättade om utgången. Bos Daniel körde runt på Tägtgården, kom ner på vägen igen där han band fast sin skrämda dragoxe i gärdesgården och i grön ilska stegade nerför Nilsomes gård och in till Skomakargänget. Där tog han Slas Johan i hårluven och höll Johan så på utsträckt arm i luften, medan han genom sin talförmåga gav Frans och Aronsfar en ordentlig avbasning. Nilses Per var vida känd för sin berättarförmåga, att dra fantasieggande och hårresande historier. Därför var hans skomakarverkstad en gärna sedd samlingsplats för bypojkarna. Sjöström var byns sista verksamma skomakare. Han var också en orginell person, en av de som funnits i byn.

Ett annat skrå var skräddarna. När vävstolens dunk, dunk tystnat och vadmarsväven återkommit ifrån stampen då ordnades i brudstugan för att ta emot skräddarna. Vävens långa länga i alnar väntade på sax och synål. Skräddargänget bestod av mästare och gesäller. Två sådana anlitade mästare med folkets förtroende var Bos Jerk och soldat Ek. Bos Jerk var en mångkunnig man, bland annat finskräddare i skinn. Hans specialitet var brudhandskar till både kvinnor och män. Byns likkistsnickare var han också.

Soldat Ek förfogade över ett stort skräddargäng och sydde kläderna till många hushåll. Han var den första skräddaren här i byn som skaffade sig en symaskin, en nymodighet som beskådades och beundrades av många. När Ek omsider bytte ut maskinen mot en ny köpte min morfar den gamla symaskinen.

Tre andra byskräddare var Stormats Jerk, Back Mats och Sjons Ol. Dessa tre hade skräddarverkstäder i sina egna hem. De två förstnämnda hade sina stugor belägna på Hedbacken och har utplånats av tidens härjningar. Min far minns huru han som ung pojke var till Back Mats och fick sin första kostym sydd. Som skolpojke och konfirmand bar han skinnbyxor och Leksandsdräkt. Farmor hade vävt tyg, som far var mäkta stolt över när han fick ta tyget och gå till skräddaren för att be honom sy en kostym. En kostym som blev billig i sylön, berättade far. Back Mats begärde bara 5 kronor för sitt arbete och allt sybehör, dels därför att de hade lämnat potatis till klister i halslinning och axelklaffarna.

Några hundra meter nedanför Back Mats gård låg Stormats Jerks lilla oansedliga lilla stuga. Den var så låg att vuxna personer fick böja ryggen rejält när de gick in genom dörren. Två förnöjdsamma människor bodde därinne. Stormats Jerk (änkeman) och hans invalidiserade dotter.

Per Eklund och Per Svensson var de som sist sydde kläderna här hemma åt byborna. Per Eklund hade sin far, soldat Ek, som läromästare var en mycket kunnig yrkesman. Han tillförde byn en nymodighet genom att han inköpte en velosoped. Rönnäs första velosoped blev beskådad av alla i byn. Detta underverk till fortskaffningsmedel var av den äldsta typen, ett enormt stort framhjul men desto mindre hjul där bak. Påstigningen gjorde Eklund intill en gärdesgård genom att först kliva upp på gärdesgården och sedan över på velosopeden. I minsta motbacke blev det stopp.

Per Eklunds son, Oskar, gick i förfädernas fotspår och lärde skräddar yrket. Han var byns siste yrkesman i den branschen.

Per Svensson var en mycket anlitad finskräddare.

De som sydde i skinnkläder var Jönis far och soldat Rolig. Hos Jönis far fick min far sin första mansskinnpäls sydd. Den som mest anlitades för tillverkning av skinnkläder var soldat Rolig. I sin yrkeskunnighet höll han till i sin verkstad, en liten stuga på gården.

Innan skinnskräddaren fick ta hand om skinnen skulle de betas och beredas. Soldat Rolig införde sådant arbete också, men i vanliga fall var särskilda personer anlitade för detta arbete. Två duktiga skinnberedare var Sols far och Klas far.

Husbehovssmeder var alla de som ägde en smedja på gården. I utkanten på gården stod smedjan. En sådan husbehovssmedja fanns på Dimgården, Sjons, Bälter Jerks, Nöktes, Smedjerkes, Höghols, Jones, Tysk Pelles, Karis, Lunds, Sturolles och Brändolles. För större och mera invecklade smidesarbeten anlitades bysmeden. Brändolles far var en kunnig yrkesman och den egentliga bysmeden. Han förfärdiga den första timmersaxen i Rönnäs.

I Nöktes fars smedja hördes hammarslagen titt och tätt. Han var ofta upptagen med att smida skospik som då var en efterfrågad vara. Nöktes far var byns skospikssmed.

Höghols Jan var alltid anlitad när dragoxen skulle ha nya skor på klövarna. Han hade för detta ändamål byggt en speciell båsställning utanför sin smedja där han tog emot oxarna.

Den största gruppen hantverkare var säkerligen timmermännen och snickarna. De gick också under namnet träkararna. Till dessa yrkesmän hörde Jerkeses Mas, Back far, Jonsolles far, Sols far, Skött Jerk, Stur Ol, Mas Ol, soldat Örn, Jones Jerk, Soldat Strand, Mas Jerk, Soldat Palm och Dim Ol.

Till timmersnickarna hörde Bos Jerk, Lissl Anders i Göstes, Berg Anders, Willhans Anders och Willhans Olof.

I den grupp av yngre datums snickare räknas Mas Anders, Mas Daniel, Mas Axel, Mas Anders Holmberg, Daniel Örn, Ek Anders, Olof Örn och Sjons August.

Dessa yrkesmän for vida omkring byggde hus och inredde stugor. Willhans Anders eller Anders Willner som hans namn senare var, berättade att han var med om restaureringen av Kopparbergs kyrka i Falun. Bland andra var han en som gjorde det livsfarliga reparationsarbetet på tornet och för livsfarans skull fick de 1 öre mer i timmen på sin dagsförtjänst.

Murare

En annan grupp bland hantverkarna var murarna. De sökte sig hit och dit där arbetstillgång fanns att tillgå. Till dessa hörde Nilses Jerk, Kröger far, Tägt Per, Krögar Anders d.y, Spännar Ol, Bränd Ol, Tägt Johan och Tägt Edvar.

Även Nöktes far fuskade i detta yrke och anlitades att mura spismurar. Mången gång slog han tegel för hand och brände detta i en speciellt uppbyggd ugn. Min morfar, Karis Mas, brände teglet till spismuren i fäbostugan i Kyrkbord, som farfar, Nöktes far, murade upp.

Det hårda och ohanterliga arbete som en stensprängare och grundläggare hade att slita och brottas med var det tre kraftfulla soldater som vågade sig på. En av dem var soldat Anders Berg, en stor och ståtlig kronans representant som tog riktiga dunster med stenarna. En annan som tuktade otympliga stenar till fina husgrunder var soldat Olof Skotte, och den tredje som arbetade u sten var soldat Erik Skytt.

En som inte hade sten till yrkesutövning men som ändå lämnade ett vackert bestående minne i denna materia efter sig var Willhans Per. När byvägen från östra torget och norröver upp genom över byn byggdes, tillkom den djupa genomskärningen från torget och upp till Kullgärds. Det fodrade stenläggning för att motarbeta jordras. Det var då Willhans Per som byggde upp de stabila stenmurar som prydligt än i dag kantar Kullgärdsgatu, på båda sidor. Stenmaterialet togs från Grävningen och fraktades ner på slädar som Willhans och Höghols dragoxar knogade och drog.

Repslagaryrket var ett annat hantverk. De bindrep, trossar och tömmar som användes var naturligtvis gjorda för hand. Detta var repslagarnas arbete att tillverka. De arbetade inom byn efter arbetstillgång, men när arbete tog slut hade det att uppsöka andra orter. De gingo från plats till plats för att livnära sig genom yrket, och blev det något över till familjen hemma var det en välsignelse. Som material använde de blånor eller dån, ett avfall som uppkom vid bråkning och skäktning av lin. Även tagel, nöthår eller get och svinhår togs i bruk. De yrkeskunniga inom dessa hantverk i byn voro; Roligs Per, Karis Mas, Hag Anders, Soldat Örn och hans son Daniel.

Både Hag Anders och Örn med sonen Daniel for vida omkring, spann och tvingade ihop nya rep och bindtrossar och bönderna. Örns Daniel berättade att han tillsammans med fadern höll till en hel vinter på ett bruk i Bergslagen, under tiden de spann nya rep åt bruket hade de den förmånen att få gå i herrgårdsköket och äta vilket Daniel uppskattade som rena herrskapsprivilegier. Som betalning fick de 12 öre famnen för fullt färdigt rep.

Andra drog iväg ner till Stockholm för att där söka och få förtjänstarbete. Kullorna sökte sig till bryggerierna som tappkullor eller trädgårds och roddarkullor. Tre systrar från byn; Bos Kari, Bos Margita och Bos Britta fick arbete som tappkullor på Grönbergs bryggeri. Bos Karins arbetsbetyg var daterat år 1864.

Från Leksand kom de så kallade stockholmssågarna, det arbetslag som sågade och högg ved i Stockholm. Det var ett omtyckt arbete och kåren bestod av många arbetskraftiga sockenmän. Från Rönnäs räknades bland dem; Jönis Jerk, Bratomt Per, Bos Ol, Dim Jerk (Dimmen), Bratomt Jerk, Bratomt Anders, Bratomt Jerald, Erik Örn, Olof Skotte, Erik Bratomt och Karl Bratomt.

Deras högkvarter var beläget på Sergelgatan 10 eller Hötorget 10, en unik bostad mitt i hjärtat av Stockholm. Den bestod av ett stort gemensamt rum med 18 stycken separata sängplatser. Bäddarna var ordnade i tre våningar med en golvlåda, en bottenslaf och två överslafar. Mitt på golvet mellan alla dessa sängskåp var ett stort bord, placerat för gemensamt bruk. På sidan om det stora rummet fanns ett litet med öppen spis som användes till kök. Så länge yrket utövades bodde de sista sågarna kvar där. De tre sista var Rönnäs Anders från Ullvi, Anders Pellander från Heden och Edvard Hedlund från Hälla. År 1957 slutade de med vedsågningen och for hem. Ett hedersamt yrke hade definitivt skrivit sitt sista kapitel. Samma år revs huset för att ge plats åt det nya Stockholm.

Ett annat arbetslag var de som arbetade med träkol. Träkol var en stor artikel för jernbruken. Tidigt på hösten tände kolarna sina milor som fyllde skogen med sin rökdoft. Efter kolaren tog kolköraren hand om kolen som under vinterdagarna forslade fram kolen till närmaste järnvägsstation eller till de stora uppsamlingshusen vid Siljan. Vid varje kolbrygga eller kolhus fanns en mottagare som tog emot de körande och mätte kolinnehållet i körarens lass. Det var dessa arbetsutövare som vintertid kallade kolmottagare och sommartid kollastare. Så fort det blev öppet vatten, sjöarna isfria om våren, skulle träkolen lastas på pråmar (kolskutor) och bogseras ner till Insjöns hamn. Bergslagets egen ångbåt med Mäx Johan som skeppare, drog dessa stora kolskutor över Siljan och nerför älven fram till lossningshamnen. Där lossades kolen från skutorna och upp i järnvägsvagnar. Kolen lastades i stora mått som sedan hivades upp med handdriven kran och tippades i vagnen, ett mycket hårt och påfrestande arbete. Detta arbetslag bestod enbart av Rönnäsmän. Det var Stor Ol, Storolles Anders, Göstas Anders, Göstas Ol, Ek Erik, Smedjerkes Nils, Svens Johan, Sjons August och Tysk Kalle.

I samband med denna kolhantering återkom varje sommar en utflykt på Siljan och Orsasjön med ångbåten Bergslaget. Kollastarlusttur kallades denna söndagsutflykt, då kolarbetarna med familjer var inbjudna att åka med. Genom båtbefälhavaren Mäx Johan fick far inbjudan att ta familjen och följa med på båtturen. Vi barn gladde oss storligen över denna festdag. Det var en tacksamhetsgärd för alla telefonbud vi stod dem till tjänst med.

Som pråmbyggare for Olers Per från Rönnäs till Falun. En kunnig och skicklig yrkes man som han var byggde han många pråmar som plöjde Runns vatten.

Tägt Ol från Rönnäs tog däremot anställning som skutskeppare på sjön Runn. Men olyckan var framme och sjön tog hans liv. Han drunknade år 1870, 24 år gammal.

Mattias Andersson Rönnblom var född i Rönnäs den 13 april 1793 och gelbgjutare till yrket. År 1841 fick han i uppdrag att omgjuta mellanklockan i Leksands klockstapel. Detta förtroendearbete utförde han med heder i Jönköping samma år. Som minnessak från denna händelse lät han gjuta några små miniatyrklockor i precis samma modell som mellanklockan. Dessa klockor gav han bort till närmaste släkten. En sådan miniatyrklocka finns kvar och är i Hilding Franséns ägo.

En annan yrkesman i sitt slag var Diker Johan. Denne man kom bortifrån någonstans och slog sig ner i Rönnäs. Här levde han sedan tills han lämnade detta livet för alltid. I en vindskammare i Nilsomes gamla stuga höll han till i all enkelhet, men fullt nöjd med tillvaron. Han livnärde sig på att bryta mark och nyodla åt bönderna, ett arbete som han utförde med stor noggrannhet till ett ringa pris. Hans stora utmärkande drag var den människovänlighet han hade till överst åt alla och då särskilt barnen. Stora barnskaror samlade han omkring sig i sin kammare och gladde dem med ett eller annat. Han inköpte en talmaskin (en föregångare till grammofonen) ett stort underverk på den tiden. Han underhöll både gamla och unga. Maskinen var den första i sitt slag i byn.

Det hade ryktats om arbetstillfälle i Jämtland. Jönis Anders hade fått bekräftelse och erbjudande. Arbetet bestod i malmbrytning, vaskning och malmkörning i trakten kring Åreskutan. Det var då några ungdomar från byn beslöt sig för att gå dit upp och försöka sig på det arbete som fanns att uppbringa. Både pojkar och kullor fanns med i gruppen bland dem nämnda Jönis Anders. Det var en lång väg dit upp då hela vägsträckan måste gå till fots. Med nödvändig utrustning begav sig ungdomarna i samlad trupp gående landsvägen till ort och ställe. Med stora ryggbördor gingo de veckans alla dagar innan de kommo fram. Alla fick de arbete och stannade kvar till arbetet tog slut.

Vintern år 1882 drog en lång karavan hästfordon med folk över Siljans is och upp mot norr. Vintern var bister kall. De voro på väg upp till skogsarbete långt norröver i Orsaskogarna. Där väntade dem timmerhuggning och timmerkörning. Bland Leksandskarlarna var Rönnäs by väl representerade. Det var då första gången far (Anders Karén) som 16-åring skickades ut som timmerhuggare.

Kylan var obarmäktig hård den dagen, så mannarna måste hela tiden motarbeta förfrysning av ansikte och lemmar. Extra språngmarscher med klapprande åkarbrasor utlöste varandra under hela färden över isen. Hästarna frustade och rimfrosten hängde sig fast likt böljande, gnistrande silvertrådar i deras manfall. I skymningen nådde karavanen fram till Sollerön. Körsvennerna hade tänkt Mora som slutmål för första dagsresan, men folket på Sollerön var bekymrad för de vägfarande då temperaturen visade sjunkit ner till 38-40 grader. En lärarinna förbjöd dem bestämt att fortsätta, och hon erbjöd sig tjänstvilligt ordna med inkvartering över natten i gårdarna. De stannade kvar på Sollerön den natten.

Tidigt nästföljande morgon fortsatte resan och eftersom deras bestämmelseort var Börsfallet beläget 3 mil ovanför Orsa samhälle hade de bråttom för att hinna fram på tredje dagen. Snön låg metersdjup i storskogen och var till stort besvär. Andra dagen var en dryg färddag för både manfolket och hästarna. När kvällen kom och mörkret föll på hade de inget annat val än att övernatta i skogen.

På tredje dagen kom de äntligen fram till platsen som skulle bli deras vintertillhåll. Resan dit upp hade tagit hårt på krafterna hos både manfolk och hästar men trots detta fick ingen tänka på vila. En enda gammal, usel timmerkoja fanns på platsen och den var helt otillräcklig att hysa alla dessa arbetskarlar. Det första de fick börja med var att gemensamt bygga ett par nya kojor. I den gamla kojan tändes en stor stockvedsbrasa dit de kunde gå in och värma sig en stund. Så började livet i skogen för skogsfolket på den tiden.

När kojorna var färdigbyggda delades folket i de tre och inredde till bostad så gott de kunde. Eldstaden var en stor stenförhöjning i kojans mitt varifrån röken tog sin väg genom en stor öppning i taket. Runt kojans väggar var sovlavarna placerade. Dels för att alla skulle få liggplats och dels för värmens skull kröp de tätt samman på lavarna. För fotändan som var närmast eldstaden var värmen god, män värre var det vid huvudgärden eller ytterväggen. Det hände att håret frös fast vid väggen under kalla nätter.

För hästarna byggdes inga stall eller skjul, utan de stod bundna under bar himmel om nätterna.

Den vintern kom stocksågarna till användning, en välkommen nyhet för timmerhuggarna. Två huggare bildade ett huggarlag, arbetade tillsammans och delade förtjänsten. Slas Daniel och far var ett lag och fick en såg på sin lott. Skogsbolaget delade ut sågarna till låns åt huggarlagen. Det var en uppskattad hjälpreda emot att de förut skulle fälla träden med yxhugg.

Vistelsen i skogslägret blev trist och arbetet hårt, särskilt för en 16-åring. Förtjänsten var dålig. Ett stort omen var också att Nygårds Jerk kom till förläggningen med en tunna brännvin och sålde till dem som törstade. Där fanns de som släckte sitt missnöje i spriten. Denna svaghet utnyttjade Nygårds Jerk genom att han vid brännvinsmagasin i Smedsbo inköpte brännvin i stora kvantiteter och sålde. Två resor gjorde han upp till Börsfallet den vintern. För de som hängav sig åt detta spritfestande kunde hela vinterförtjänsten gå åt till brännvin.

De drog långt bort med häst och fordon för att få vinterförtjänst. En vinter hade Israels Ol och far (Anders Karén) fått löfte om timmerkörning ner mot Gästrikegränsen av Grönsinka bruk. Där på bruket fick far se ett nytt timmerbinsle, kallat timmerbjörn. Det föreföll vara ett behändigt och bra binsle emot den gamla metoden att slå in drubbar mellan kädjelänkarsen och spänna fast timmerstockarna på sådant sätt. Bekväm och effektiv var användandet av timmerbjörn tyckte far, och var storligen intresserad av denna okända nymodighet. Bruksförättaren såg detta och erbjöd far att ta en björn med hem. Så kom den första timmerbjörnen till Rönnäs.

När de slutfört kärningen och for hem hade de förtjänat ihop 300 kronor i kontanter, per man och häst.

Rönnäs byar hade fått sina utskogsskiften tilldelade långt borta mellan Bjursås, Rättvik och Envikens socknar. Det var lång väg till Grövelberget där skogen låg. Sommartid var det nästan omöjligt att komma fram till skogsskifterna enär det fanns ingen framkomlig väg. Däremot på vintern drogs vintervägen fram över frusna myrmarker och skogstjärnar. Detta bidrog en stor del till att bönderna omöjligt kunde utnyttja skogens avkastning till eget bruk. Ej heller fanns det ingen marknad på sådant avlägset virke varför skogen ansågs ha mindre värde.

Västra Rönnäs skogsruta, stor i areal med ståtlig och fin odriven skog såldes bort. Det fanns på den tiden en mångbetrodd sockenpamp i Noret som utnyttjade allmänhetens okunnighet till sitt bästa. Oförbehållsamt och skoningslöst tog han genom sina affärer från den fattiga allmogen till sin vinning. Han övertalade bönderna att sälja sin så långt borta avlägsna skog. Som ombud för skogsbolagen gjorde han Kopparberg-Hofors uppmärksam på skogen och förmedlade ett köp. Skogsägarna i Västibyn erhöll som köpeskilling 1200 kronor för hela byrutan. Att köparna värderade skogen mycket mera talar ombundets ersättning för sin föremedling om. Han har yttrat han fått 30 000 kronor av bolaget för sin andel i affären.

Det stora skogsbolaget hade större möjlighet att utnyttja skogen. De ordnade med stora timmerdrivningar. Torrfuror och annan skog som ratades till timmer, blev kolved. Min morfar Karis Mas, tog kontakt med bolaget, resonerade och åtog kolningsarbete. Det blev mycket arbete för morfar och far som arbetade tillsammans i allt. Hemma i byn fanns det män som behövde arbete. Morfar lejde dom som var viliga att följa med dem till skogen där borta. Det var Hag Lars, Hag Daniel, Willhans Per och Ek Erik som morfar och far fick med sig.

De arbetade efter sommaren och hösten med kolvedshuggning ihopkörning av veden fram till kolbottnarna och inresning av kolmilor. Morfar som var arbetsledaren betalde de lejda med 75 öre per dag och fri mat, som då var gångbar betalning.

Kontraktet med bolaget som morfar och far skrivit och stod ansvariga för föreskrev att från rot till färdiga träkol framförda till angivet ställe, i detta fall Slättbergs jernvägsstation, erhöll de en betalning på 5,75 per kolstig.

När kolningsarbete tog slut tog de åter kontakt med bolagets skogvaktare som var bosatt i Marnäs, genom att morfar och far gick genom skogen utan vägar fram till dådrans bruk och sedan fortsatte till Marnäs. Med skogvaktaren talade de om stubbrytning till tjärbränning, vilket de också fick löfte till. Efter övernattning i Marnäs återvände de till skogen. Där byggde de en tjärdal och så bröts stubbar och brände trätjära. Tjäran for de omkring i byarna och sålde till bönderna.

Fordomdags förekom klasskillnad mellan människorna. De som lyckats förkovra sig i kunskaper till en högre befattning inom den statliga eller allmänna förvaltningen, ja de ansåg sig själva tillhöra herremansklassen.

Om det var häradshövdingen, länsman eller prosten så såg de med samma förnedrande ögon ner på den allmänna menigheten. Heller än att ge en hjälpande hand till dem som olyckligtvis råkat i trångmål, utövade de utan barmäktighet sin maktställning.

Häradshövding ___(texten saknas, reds anm) i Nedan Siljans domsaga, vilken hade sina tjänstgöringsår i slutet av 1800-talet, har lämnat många bittra minnen efter sig. Han var ägare till det stora fäbostället Husarfvet med tillhörande stora skogsmarker. Fäbostället låg beläget en halv mil öster om Rönnäs by, och häradshövdingen var väl känd av byborna.

På fäbobacken låg två stugor varav en gick under namnet herrskapsstugan. Den stod alltid reserverad för häradshövdingens besök på fäbodvallen. För alla andra var den igenbommad.

Fäbodkullan som arbetade på vallen, var inhyst i den gamla stugan. Den befanns vara i så dålig beskaffenhet att ormar och andra småkryp kröp in och huserade i den. På fäbodvallen togs emot kor från andra gårdar för sommarvistelse där. Avkastningen från intagna kor, i form av mjölk, smör, ost och messmör gick till häradshövdingens kök. Allt detta sovel skulle fraktas ifrån fäboden och fram till Leksands Noret, en gång i veckan. Det var en lång väg. Min far som då var en ung pojke åtog detta arbete. I slutet av varje vecka skulle avlämningen ske i häradshövdingens villa. Varje lördagseftermiddag knogade far och bar med ok den tunga bördan från Husarvet och fram till Rönnäs. Det var en börda som tyngde ner de späda pojkaxlarna.

Hemma i Rönnäs låg han över till nästa dag, och på söndagsmorgonen följde han med kyrkbåten fram till Noret, där han då avlämnade allt hos häradshövdingen. Nya tomkärl fick så far med till fäboden. För allt detta arbete erhöll far en betalning på 25 öre per gång.

Efter en tid tyckte far att betalningen var i underkant och vågade fråga om en liten höjning på arvodet. Då visade häradshövdingen sin rätta person och brusade över i vredesord att en person som far kunde komma med en sådan oförskämd begäran om mera betalt. Hans ord utstötte sig i en förbannelse att far skulle inte bli salig efter döden han som kunde begära höjd betalning. Denna hotelse etsade sig kvar i pojksinnet för all framtid. Far gick bedrövad därifrån och fortsatte med sovelransporten.

Det berättas att Stormats Jerk från Rönnäs arbetade för samma häradshövding med att hugga ved i skogen. För en famn spentved fick han 75 öre i betalning. Då häradshövdingen kom för att granska arbetet, klandrade han för att famnarna höll inte måttet, då Stormats Jerk svarade, att det är små pengar också. Med denna arbetsförtjänst skulle denne Stormats Jerk försörja både sig själv och sin sjuka dotter.

En gång blev soldat Frans tillfrågad om han ville åtaga sig att hugga ved på fäbodvallens ägor åt häradshövdingen. Frans infann sig en dag hos häradshövdingen för att resonera om betalning. Allt vad Frans skulle få för sitt arbete erbjöd häradshövdingen honom att tillvara ta lövruskorna efter fällda träd till vinterfoder åt fåren. Men då visade soldat Frans med militär bestämdhet sitt ogillande, gjorde helt om på klacken och försvann ur häradshövdingens åsyn utan att säga ett ord.

Länsman _____(text saknas, reds anm) i distriktet utövade också sitt yrke utan mänsklig medkänsla. Rättslagen tvingade mången gång fram armodet till avgrunden. Skoningslöst och utan minsta hänsyn for dessa statens väktare fram. Historien förtäljer om ett gammalt fattigt bondfolk som sällan hade penningar i sin ägo men som dess värre kommit i en svåröverkomlig skuld. Beloppet rörde sig på kronor 2:60. Länsmannen kom till bondgården för att indriva skuldsumman, men bonden var i samma svåra belägenhet då, som så ofta förut. Då gjorde länsman bruk av sin befogenhet som statens fogde, utan hänsyn till de gamlas svåra förhållande och stora sorg. Han beslagtog deras bästa ko, av de två som de fattiga människorna hade i sin ladugård, och sålde dem på exekutiv auktion. Detta för att få in den bristande summan på 2:60. Hur mycket länsmans arvode och övriga omkostnader betingade och som naturligtvis lagenligt de utblottade människorna fick betala genom avdrag på köpesumman genom länsmans förfarande berövades bondgårdens bästa tillgång till fortsatt bestånd.

Det var en tid då egendomen Bunk tillhörde Leksands prästboställe. Förordningen hade bestämt att alla arbetsföra sockenbor skulle stå till tjänst med ett visst antal fridagsverken åt prästerskapet. Det var högsommar och slåttertid då budet kom till Rönnäsfolket att ställa upp på Bunks slåtterängar. Grässkörden skulle bärgas på prästboställets ägor. Männen medförde lie kvinnorna räfsor. Allt arbete med skörden utfördes då för handkraft. Min far tillhörde då barnaskaran, och var för ung för att ingå i arbetsstyrkan, men fick följa med föräldrarna. Han minns sådan respekt och uppsyn alla hade för prosten ___________ då han kom för att inspektera. Det var en gudomlig skön sommarmorgon då morgonsolens gyllene strålar kastade sitt guldskimmer över Insjöns spegelblanka vatten. Arbetsfröjd och sprudande arbetsglädje härskade odelat i lägret ända tills prostens dystra förmaningsord ekade ut över det församlade. Hans stränga tillrättavisning gick ut på att största sparsamhet skulle iakttagas. Han förbjöd dom att tvätta sig i älvens vatten, utan om en tvagning var nödvändig de då skulle ta upp vatten i ett litet kärl och i detta utföra morgontoaletten. Han betonade vilket stort slöseri det var med vatten, att stå på stranden och göra morgontvagning i älvens förbiflytande vattenmassa.

Folket i allmänhet hade ont om pengar, men om något måste köpas skedde detta i stor sparsamhet. Som t.ex. sådana saker som det själva var ut stånd att tillverka eller producera. Det var också lång väg fram till handelsboden. Mås Anders handelsbod i Ål var den närmaste och dit skulle Rönnäsborna för att inköpa sina behov. Jerkeses Mas var då ung och förverkligade en tanke som han länge gått och brottats med. Varför inte försöka börja med en handelsbod här hemma i byn. I en liten stuga på gården i Jerkeses ordnade han med hyllor och disk, och köpte hem sådana varor som människorna ansågs nödvändiga och behövliga. Så tillkom Rönnäs första handelsbod. Detta var omkring år 1870. Det förekom inga bestämda öppningstider i handelsboden utan när någon köplysten kund kom, den som då var hemma på gården låste upp dörren till den lilla boden och betjänade. Som sagt hade alla ont om kontanta pengar så kreditgivning användes i stor utsträckning. Detta satte handlaren i mången svår situation. Att driva handel fodras ju kapital, och när pengarna fastlåstes i kundkredit blev det bekymmersamt för nya varuinköp. I bodens dagbok kan man läsa om intressanta saker.

Jerkeses Mas, som sedermera fick namnet Karis Mas och min morfar, var en god skrivare och förde en noggrann dagbok, men alla dom gånger han var borta på tillfälligt förtjänstarbete skötte hans yngre syster Anna om boden och kunderna. I stället för att anteckna kundernas kreditposter i dagboken begagnade hon sig av en röd krita och skrev på bodens timmerväggar. Morfar slutade med att driva handelsbod då han blev erbjuden att flytta till ett par gamla släktingar. Karis Ol och Karis Sara var barnlösa, gamla och orkeslösa, och bad morfar ta hand om dom och deras gård. Efter dom gamlas frånfälle övergick gården i morfars ägo.

Någon tid senare kom hit till Rönnäs en man bortifrån vars namn var Torslund. Han hyrde östra stugan på Nilsomes gård och öppnade handel. Det blev byns handelsbod No 2. Stugan var ganska rymlig så denne Torslund förde en större sortering i handelsvaror. Hos honom kunde kvinnfolken inhandla både blagansväv och kakumstyg. Men så saluförde han också brännvin, en sak som var nog inte så bra eftersom spritbegäret var svårbemästrat hos många. Han var den sista som sålde spritdrycker här på orten.

Denne Torslund tröttnade som handelsman, sålde slut, tog sin hustru och drog iväg till okänd ort. Handelsboden i Nilsomes revs ner. Under rivningsarbetet som utfördes av sönerna i gården, Erik och Anders, hittade Erik något i takfyllningen som föreföll vara märkvärdigt.

Han stod frågande inför föremålet, men till sist utbrast han, vad kan detta vara? Brodern Anders ansåg sig veta mysteriet och svarade omgående, det är något sorts sattyg, skolungarna som hade nöje av att se på rivningen, uppfattade historien som att Torslund lämnat kvar det märkvärdiga tyget. Handeln i Nilsomes pågick omkring åren 1875-1880.

Mor Jerk övertog arbetet efter sin fader Mor Anders som mjölnare i Tullkvarn eller Sjökvarn, som den också kallades eftersom den låg så nära sjön. Men Mor Jerk som var invalidiserad genom sjukdom hade svårt att förflytta sig så mjölnaryrket var väl ej så lämpligt. När hans farbror skollärare Rönnblom i Ål, gav honom ett löfte och 500:- kronor att starta handel, förkastade han inte tillfället utan slutade som mjölnare och inredde nedre stugan i Morgården till handelsbod. Gården som ligger på Bälterbacken har efter gammalt kallats för Curagegården emedan ett gammalt barnlöst par, Curage Jerk och hans hustru ägde den. Efter deras död såldes gården till Mor Jerk och Mor Isel. Deras egentliga fädernehem låg i lövskogshagen ovanför Sjons Olles gård, som var Morgården.

Mor Jerk iklädde sig blåförkläde och vegamössa, ställde sig bakom disken i sin bod och blev byns handelsman i många år framöver. Och fanns inte Jerk tillstädes när dörrklockan pinglade då uppenbarade sig hans bror Israel som bodbetjänt. Båda två ägde en otrolig förmåga att spara in på grammen, en försiktighet som resulterade till en god ekonomi. Mor Jerk var också en skicklig mästare att svarva strutar. Från pojkårens karamellinköp hos Mor Jerk minns man väl hans långsmala, ihopsnörda strutar. Ett sätt att spara in på innehållet. Dropp-karameller var en av dom läckerheter pojkarna hade råd till att köpa och bjuda sin flickvän på den tiden. Man gladdes naturligtvis över en stor strut, men fann snart att den långsmala struten rymde bara några få karameller. Knepen är många.

Morpojkarna räknades till originalen, goda och snälla till sinnes, Jerk som handelsman och Israel som ovanligt händig med alla slags kvinnogöromål.

Under Mor Jerks tid hade Leksands handels aktiebolag och fått anslutning ute i socknen. Filialer tillkom ute i byarna och även far blev tillfrågad att förestå en sådan i Rönnäs. Det blev den fjärde handelsboden här i byn. Handelsvaror anlände innan lokalfrågan var löst så varorna måste inhysas i vårt härbre, över vars tröskel den första försäljningen också gjorde. Med tillbygget på norra sidan av vår stuga ordnades så en handelsbutik. Samma år drogs en telefonledning från Noret och hem till vår gård, där telefon installerades. Den första i Rönnäs och som väckte stor beundran. Det var förresten den enda telefon som fanns öster om älven från Noret räknat och ned till Rönnäs. Året var 1898. Jag minns vi som små pojkar fick springa med telefonbud till nära och fjärran. Det hände att sådana bud utgick till Hälgnäs i Ål socken, till Ullvi, Hälla, och Kilen, för att inte tala om alla dom på närmare håll. En gång blev bror Martin och jag skickade till Hälgnäs, drykt en halv mil, med telefonbud. Av mottagaren fick vi 10 öre att dela för budsändningen. På hemvägen resonerade vi sinsemellan, att den mannen var nog ganska snål. Många minnen är förknippade med vår uppväxttid.

Mor Jerk upphörde med sin handel under tiden, men då kom Helmer Fredberg och öppnade handelsbod i Lissanders. Han var bortifrån men ingift i byn och en stor förespråkare för bönderna. Någon finansman var han nog inte eftersom handeln tog slut efter en kort tid.

Några var det i byn som idkade gårdfarihandel, for omkring i bygden med häst och handelsvarulass. En del människor tyckte att det var bekvämt att få handla från sin egen dörr. Vintertid körde bröderna Kullgärds Anders och Ol omkring med sin handelsåka. Dom saluförde diverse varor såsom klädesplagg, krukkärl, liar och spik, men också färsk sill och strömming.

En annan bybo som utövade yrket tidtals var Smeds Erik Nilson. Han sålde huvudsakligen krukkärl men även andra nödvändighetsartiklar. Eriks bror Anders for också omkring som gårdfarihandlare.

Dom mest trogna i detta yrkesutövande och som kuskade omkring året om voro manufakturhandlarna Bälter Jerk (Rönnkvist) och före detta soldaten Anders Ström. De voro väl kända för sina metervaror runt om i Siljanssocknarna. Speciellt Ström med sin sprudlande humor var välkänd.

Även Göstas Jerk försökte som kringfarande handelsman. Han drog sin dragkärra omkring i byarna och sålde både nyfångad och gammal fisk. Men tyvärr genomskådades han som en bluffmakare mången gång, och måste sluta då kunderna svek honom.

Efter gammal sed skulle vinterredskap och annan redskap strykas med trätjära varje vår. Det var då far for ut på sina tjärförsäljningsresor. Så länge morfar brände tjära i sina tjärdalar sålde far hembränt trätjära, men sedan övergick han till fabrikstillverkad. Vecka efter vecka körde han från socken till socken och by till by med tjärtunnor och sålde till bönderna. Det fanns körredskap i varje gård på den tiden. Och handeln gick bra.

Den 28 okt. 1832 på en sockenstämma i Leksands tingshus skattebelades två kvarnar vid Rönnäs Gärde benämnd Hedbäckskvarn och den s.k. Konstkvarnen att till kyrkoherden inbetala årligen för varje stenpar, 1 fjärdedels tunna säd, hälften råg och hälften korn.

Vattenkraften i ån som rinner fram i dalgången i östra utkanten av byn har byborna utnyttjat sen fordomdags. Dessa kvarnar som omnämns vid Rönnäs Gärde, låg strax nerom hyttbron där fallhöjden på vattnet togs i bruk. Lämningar efter en tackjärnshytta har också påträffats på nämnda plats. De två kvarnarna fick sedermera lämna plats för två andra. Den ena av de nya kallades Knektkvarn och togs i bruk omkring 1850-talet, medan den andra fick namnet Sjonskvarn och gjorde sin tjänst till omkring 1880-talet. Utefter ån har många små skvaltkvarnar varit i bruk. Men sedan byggdes dom större kvarnarna. Den äldsta av dom stora var den som stod strax ovanför åns utflöde i sjön, och kallades Sjökvarn eller också Tullkvarn.

Tullkvarn var den enda av kvarnarna som hade frimalning. Den var den största och den mest anlitade. Bönderna själva hade byggt den, och den drevs utan tillsatt mjölnare, så var och en fick sköta om sin malning. Men så övertog skollärare Rönnblom från Ål, kvarnen och han tillsatte sin bror Mor Anders som mjölnare. Anteckningar tyder på att skulle ha ägt rum runt omkring 1860. Morgubben som han kallades, var gammal och stod ej ut med det ständiga nattvaket så väl som det ansträngande dagsarbetet, utan slutade som mjölnare året 1885. Hans son Mor Jerk fick överta platsen som mjölnare efter honom. Det var under Mor Jerks tid som min far tjänstgjorde som mjölnardräng i Tullkvarn. Far var då 17 år gammal och hans betalning var bara några öre för dygnet. I fars hem voro dom ändå mycket glada över hans anställning, genom att dom fick sopa kvarnen emellanåt och tillvarata spillmjöl till grisföda. Far tröttnade på nattvaket och så gjorde även Mor Jerk. Dom slutade båda två. Efter Mor Jerk kom Dim Jan dit som mjölnare och strax efteråt bytte kvarnarna ägare. År 1903 sålde Rönnblom Tullkvarn till Hallin också han från Åls socken. Denne man ansågs vara något rubbad i sin tankegång. Hans förfarande var inte normalt alla gånger. Ofta gjorde han inspektionsresor till kvarnen, även långt efter sedan driften lagts ner. Det var på Hallins tid som Tullkvarn tystnade för alltid.

Det hände en lördagskväll på senhösten då denne Hallin var ute på sina strövtåg och han kom till kvarnen. Medan han var därinne såg han genom kvarnkammarfönstret några Rönnäspojkar närma sig. Han kom på idén att gömma sig i kvarntuten ifall pojkarna kom in i kvarn. Dom kom in och deras ärende bestod i att dela upp brännvin som de gömt i kvarn. Och medan pojkarna inbegripna i sina mellanhavande om starkdrycken låg Hallin mycket illa i den koniska kvarntuten och svårt för att ligga stilla, med påföljd att tuten tog överbalans och tippade ner på golvet med jämrande Hallin i fallet. Det blev en ordentlig dunst. I rena förskräckelsen flydde pojkarna ut ur kvarn och från brännvinet. Uppskrämda över händelsen i den mörka kvarnen tog de givet att det var den onde själv som överrumplade dem på ett sådant skräckinjagande sätt. Ingen i sällskapet vågade återvända in i kvarnen utan med skyndsamma steg fortsatte de emot byn.

¾ kappar för råg

1 kappe för korn

1 ½ kappe för blandsäd

1 ½ för hafre

½ kappe för malt

allt i torr säd, men för rå säd banko.

Efter Tullkvarn i ordning kom Kollkvarn. Den byggdes upp av soldat Ekskog som också var kvarnens mjölnare i många år. Den övertogs sedermera av ingenjör Rönnblom som byggde om den, men någon riktig fart blev det inte. Bröderna Fredrik och Alfred Blomkvist var kvarnens siste mjölnare så länge den var i bruk. Driften lades sedermera ner och kvarnen revs.

Den sista av de tre stora Rönnäskvarnarna var Gukkukvarn, den byggdes längst upp i ån av några bönder gemensamt. Första tiden var kvarnen utan fast mjölnare och var tillgänglig endast för andelsägarna som själva fick sköta om sin malning. Kvarnen hade rykte om sig att malningen gick förfärligt sakta, så det sades att om man tömde säden i kvarntuten och satte i gång kvarnstenarna, man lugnt kunde gå till skogen och där hugga ett lass granris till strö, innan mälden var färdig. Av denna orsak hade kvarnen fått namnet, "Fåfängan". Kvarnens sista mjölnare voro bröderna Lerbergs Samuel och Lerbergs Johannes. Samuel blev sedermera prosten och dr. Sam Rönnegård och Johannes folkskoleläraren och nämde-mannen Per Johannes.

Under senare år kom Slång Lars Person från Kråkbodan hit till Rönnäs och övertog kvarnrörelsen. Han inköpte vattenfallsrätten utefter hela ån och samtidigt dom kvarnar som då fanns kvar. Gukkukvarn byggde han om till en stor modern kvarn med turbindrift. En mjölnare som kunde sitt yrke bättre än mången annan. När sedan en ångsåg byggdes till bildades rörelsen om till bolag, Rönnäs Såg och Kvarn Aktie Bolag, med Smeds Erik Nilson, Lars Prosén, Anders Karén och Erik Matson som kompanioner.

Verksamheten pågick en tid med god behållning, men bolaget avvecklades och Lars Person drev rörelsen i egen regi tills han dukade under för sjukdom. Företaget med kvarn och såg såldes till Eriksson som blev byns mjölnare. Hela rörelsen både kvarn och såg lades ner.

Långt före detta i slutet på 1800-talet anlades en såg strax utanför Kollkvarn. Den byggdes med en ram och ett sågblad och drevs med vattenkraft. Äganderätten uppdelades i andelar mellan byggherrarna, men Brändolles Jerk var den som skötte om sågningen. Bönderna fick där sina timmerstockar sågade till plank och bräder för en billig avgift.

Kontakten med yttervärlden var nästan obefintlig. Tidningar som trycktes och utkom sådana hade den stora allmänheten inte råd till att hålla sig med. De var till för de mera välbärgade i samhället. Det hände att gamla, lästa tidningar kom de fattiga till nytta. Man kom överens med prenumeranten om att för en ringa avgift få överta den lästa tidningen. Tidningen Dalpilen gavs ut två gånger i veckan och var den mest lästa. I fast barndom kom han ihåg att skollärare Rönnblom var prenumerant på Dalpilen och med honom hade farfars, Nöktes, kommit överens att få överta tidningen, detta för en liten avgift. Rönnblom var skollärare i Ål och bosatt där då Nöktes for den långa vägen dit och fick ta tidningarna med sig hem då Rönnblom läst dem.

För brevpost fanns ingen ordnad postgång till byn. På en bystämma hade man kommit överens om att Mas mor i Västibyn som erbjudit sig befordra brev till och från byn skulle ha befogenhet att utfå en avgift på 2 öre för varje avsänt eller ankommande brev. De fick lämna breven hos henne som sedan såg till att de kom till poststationen i Ål, där hon också hämtade de kommande breven. Alla som väntade brev hade att gå till Mas mor och fråga efter.

Men så småningom ändrades förhållande till det bättre. Det ordnades med lantbrevbärning en gång i veckan ut till byarna. Mellan Noret och Rönnäs och alla mellanliggande byar gick Nilsomes Nils med postväskan och lämnade och hämtade post. Han var den första postbäraren öster om älven i socknen. En trogen tjänare var han i många år denna post Nils som han allmänt kallades. Post Nils var plikttrogen i sin befattning så länge hans krafter det medgav. Det berättas att de ibland fann honom sovande på en dikesren med postväskan säkert omfamnad. Han avlämnade posten i en bestämd gård dit byborna fick avhämta sin post. Det hände att vid årets slut byttes avlämningsplatsen till en annan gård i byn. Detta bestlutades på bystämman genom entreprenad, den som åtog sig att mottaga och hysa posten för den lägsta ersättningen. Priset höll sig mellan 50-75 öre per hushåll och år. Den vanligaste posthållaren i västibyn var Lasses och i östibyn mestadels Jerkhans.

När Post Nils gav upp kom i hans ställe f.d sjukvårdssoldat Lärka från Almerg. Då utsträcktes också postgången till byarna Hisvåla, Almberg och Kilen. Soldat Lärka var en stor och ståtlig man med militäriskt hållning och tordönsstämma. Han inköpte en cykel att åka på som blev en lättnad för honom på den 1 ½ mil långa vägen. Men åldern satte stopp även på hans arbetsvilja.

Den som åtog sig bära posten efter Lärka var soldat Palm från Berg. Postgången utökades också till daglig, en förmån som folket uppskattade mycket högt. Efter många år slutade Palm och August Jansson från Hisvåla kom i hans ställe. Men även han tröttnade och överlämnade sysslan till min bror Emil. Han har sedan dess kört posten på denna sträcka i nära 40 år.

De flesta av folket ute på landsbygden kunde varken läsa eller skriva. Både skolgång och undervisning var mycket bristfälliga. Visserligen fanns det skolstugor med byskolmästare redan på 1700 talets mitt, men någon obligatorisk skolgång var inte påbjuden. En Jan Janson i Östra Rönnäs hade i 23 år varit byskolmästare. Han dog år 1842 vid 59 år gammal. Likaså Olof Persson i Östra Rönnäs var under en lång tid byskolmästare. Han dog vid 64 års ålder, året 1847.

Rönnäs första speciellt byggda skolstuga var en f.d bryggstuga i Jerkesgården, som Jerkes Anders Erson skänkte till Östra Rönnäs by. Den flyttades av byamännen till Bäckgårdarna som skolstuga. Ett gammalt spjäll användes som svart tavla. Min morfar Karis Mats Matson berättade att hans lärotid i skolan varade i 12 dagar. Han gick i skolstugan vid Bäckgårdarna. Den som då undervisade var en gammal soldat Stolpe.

Den gamla skolstugan flyttades sedermera till Slasgården. Den är numera bostadshus i Spännargården.

År 1865 byggde Östra Rönnäs sitt eget byskolhus vid byns majstång. Förste skolmästare där var Holjuvas Anders Larsson Västra Rönnäs. Han dog år 1889. På 1870 talet byggde Västra Rönnäs sitt byskolhus på en öppen plats helt nära kyrkgrinden. Detta namn bar grinden emedan den avstängde kyrkvägen, vägen som går ner till kyrkbåthusen nere vid sjön. Skolhuset byggdes helt på frivillighetens väg. Byborna högg timmer och skänkte, och andra hjälpte till att bygga. Förste skolmästare i byskolhuset i Västra Rönnäs var Ekskogs Anders Person, Västra Rönnäs.

Karis Mats Matson som hade en så kort skolgång fortsatte med självstudier hemma och kom till ett förvånandsvärt gott resultat. Hans skrivstil var jämn, fin och vacker, och han behärskade en god läskunnighet. När han gick för prästen och läste erhöll han två premier i form av böcker, för sin flit, däremot kunde inte mormor, Karis Karin Erson, varken läsa eller skriva. Hon var född år 1838. Allt vad min farfar, Nöktes far, kunde skriva var sin egen namnteckning och ävenså lästa han ny tryckstil. Han var född år 1829. Min farmor, Tysk Kerstin Olsdotter, var helt främmande för skola och de kunskaper som de lärde ut där.

I byskolhuset i Östra Rönnäs var både Hag Jerk från Västra Rönnäs och Lissanders Olof från Östra Rönnäs lärare. Den första tjänstgjorde i början på 1870-talet, Lissanders Olof kom dit som lärare efter Hag Jerk. Som sista lärare var Willhans Brita. Skolhuset stod kvar till år 1906.

Efter Ekskogs Anders som lärare i skolhuset i Västra Rönnäs kom Ingels Margita från Djura. Och skolhusets sista lärare var Per Rönnblad, Västra Rönnäs. De båda byskolhusen kasserades då ett nytt, stort och mera tidsenligt skolhus byggdes på sandåkern. Skolan fick formen av mindre folkskola.

Rönnäs var en stor by med många innevånare, därför hade byn många kyrkbåtar. Det fanns 5 stycken sådana, fler än någon annan by runt Siljan kunde uppvisa. Alla båtarna underhölls mycket noggrant eftersom de kom i bruk varje söndag med kyrkbåtsrodd till och från högmässan i kyrkan. Vanligast var att tre fullastade båtar avgick från sjöstranden vid båthuset varje söndag, men vid helger och särskilda tillfällen då tillströmningen var stor, togs alla fem båtarna i anspråk. Båtarna var utrustade med 8-10 par åror och rymde 50-60 personer. Det var en ansenlig skara kyrkobesökare på den tiden. Rodden tillgick så att manfolket satt i årorna första sträckan, till en plats på halva vägen där en stolpe på stranden, kallad käringstolpen, markerade ombyte. Sedan var det kvinnfolkens tur att ro båten fram till Noret. Hemfärden gick till på samma vis. En båtstyrman förde befälet.

Vid begravning i byn fraktades också liket i kyrkbåten. På axelbår bars kistan från begravningsgården och ner till båthusen där den bars ombord på en av kyrkbåtarna. Två sådana bårar finns bevarade från den tiden då de var i bruk. Sista gången en likfärd skedde i kyrkbåt från Rönnäs var år 1920. Karis Mats Matson fick då göra sin sista färd. Förutom likkistan lastades kyrkbåten ner med 72 personer.

Vid begravning dekorerades likkistan med en likvepa. Den var hemvävd med speciella mönster, och en erkänd klenod i textilarbete. Den gick i lån från begravning till begravning inom byn. En sådan finns kvar i socknen, ägs och förvaras i Nyggårds här i Rönnäs.

De fem kyrkbåtarna har sina givna platser i båthusen nere vid sjöstranden. Vägen som går från byn och ner till båthusen och som kyrkfolket använde, har alltid burit namnet kyrkvägen, och gör det än i dag.

Båtarna hade sina givna namn och bestämda styrmän.

Veken med styrman

Holbåten - 1768 Sols far

Kullgärden – 1768 Källängs far

Flitten – 1835 Nilsomes Nils

Gubben – 1850 Soldat Lund

Båten Veken var en äldsta och utbyttes sedermera mot en ny, stor och stabil båt, motsatt till sin föregångare. Den fick bära namnet:

Stadig – 1888 med styrmän Sjons Ol och Nöktes Per

Kyrkbåten Gubben var båten där soldaterna höll till. De indelta soldaterna hade sina bestämda platser där. Det hände att det blev kapprodd båtarna emellan, och då var Gubben fruktad. Senare så kom turen till båten Gubben att bytas ut mot en ny båt.

Som generös donator framträdde fabrikör A.L Tidstrand (Axel Ludvig, reds anm.), Sågmyra och skänkte den nya båten till Rönnäs. Detta ägde rum i början på 1940 talet. Båten var byggd av båtbyggaren Anders Bondeson Sollerön. Ungdomar från Rönnäs hämtade båten och rodde den en månljus sommarnatt över Siljan. Vid ett fästligt mottagande vid Dimbon fick den nya kyrkbåten namnet

Sturgubben – 1944

På Sollerön fanns båtbyggarna och det var dit bönderna for när ett båtköp skulle göras. Sollbåtarna voro kända i siljanstrakten som de bästa roddbåtarna. Smedjerkes och Nöktes i Östibyn hade beställt var sin båt som hämtades på en och samma gång. De betalade 25:- kronor för båda två tillsammans. Båtarna värderades så att Smedjerkes båt som hade en något högre framstame Betalade 13:- kronor för sin och Nöktes 12:- kronor för deras.

Den maskinella kraften som varit ett okänt begrepp för bönderna börjande bli uppmärksammad. I Lissanders i Östibyn byggdes ett slagtröskverk med stående hästvandring. Tröskningen visade sig gick bra så en del av bönderna for dit med sin sädesskörd och fick den tröskat. Det var första tröskverket i Rönnäs. Karis Mas såg den stora förmånen i detta emot tröskning med slaga så också han köpte ett likadant tröskverk. Detta var förfärdigat av Bond Anders i Ål, men med en händigare hästvandring. Far kom som måg till Karisgården, for omkring från gård till gård med detta verk och tröskade åt bönderna. Det måste ha varit ett helt företag att få denna vandring uppställd så den kunde användas till belåtenhet.

Men så kom de mindre stifttröskverken i bruk. De voro små och lätta att flytta från lada till lada, och drogs med handkraft. Det var inget latmangöra att ha tröskverket en dag. Fyra man drog samtidigt, två i vardera veven. Som ung pojk blev jag tillsatt med tre andra dra ett sådant tröskverk, en hel lång dag hos Tysk Pers. För mig föreföll det som en svår människoplåga. Far insåg detta onaturligt hårda arbete och köpte en modern hästvandring (en sk. Klossa) för två hästar. Den for han omkring med och tröskade åt alla i byn. Bröderna Smejs Pell och Smejs Anders skaffade också ett sådant. Men även dessa verk kom ur bruk då Tysk Pell köpte ett stort självrensande tröskverk som drogs av en ånglokomobil. Detta underverk drog all uppmärksamhet. Det märkvärdiga var att lokomobilen var självgående. Man betraktade den som en vidunderlig tingest då Tysk Pell kom med lokomobilen tuff tuffande fram efter bygatan.

Samtidigt som far skaffade ett tröskverk drivet med elektrisk motor satte Tysk Pell lokomobilen ur bruk och elmotor till sitt tröskverk.

Far hade stort intresse för maskiner och skaffade till flera nymodigheter. Han var den förste som köpte en slåttermaskin i byn. Den bar namnet Thor och var en av de fösta som salufördes i Sverige. Bönderna i byn trodde knappast att en sådan maskin kunde ersätta handkraften med varv och lie, så första sommaren fick han köra slåttermaskinen bara på egna ägor. Sommaren därpå kom Nygårds far och bad om att få hjälp med sin höslåtter. Och sen var all misstro bortblåst. Alla kom de till far och bad om hjälp. Hela slåttern körde han sin slåttermaskin. Dagarna räckte inte till utan fick ta nätterna i anspråk.

Sjukdom eller krämpor har människan varit utsatt för i alla tider. Ute på landsbygden fanns förr i tiden ingen doktor att tillgå, utan de hjälpsökande hänvände sig till kloka gubbar eller kloka gummor. Bland dessa fanns de som utövade svartkonst, besvärjelser eller trolleri. Allmännheten hade stor tilltro så väl som respekt för sådana mystiska ting.

I Hälgnäs bodde Byngpelles Ol och han var de hjälpsökande tjänstvillig med sina konster. Alla som kom till honom för att få bot mot det onda som de i en eller annan form råkat ut för, behandlade han lika. Med korsfrågor frågade han ut om den sökandes förhållanden, varefter han tog ut han eller henne på gården. Mitt på gården hade Byngpelles Ol lagt en flat sten på vilken den sökande skulle knäböja, medan Byngpelles Ol med korsslagna armar över den villfarnes huvud framsade den ena ramsan efter den andra. Efter denna cermonis slut tillsade han den besökande att gå hem med den tron att det onda flytt sin kos.

Spåls Jonas i Risholn var en likadan trollgubbe som påstås ha trollat bort mycket ont från utsatta människor. Vad Spåls Jonas begärde av de som kom och sökte, var en orubblig tro på honom och hans metod att bota.

En tredje sådan man fanns i Leksands Boda. Den påstås se mer än vanliga människor. Till honom vände sig folk för att få råd och upplysningar. Om kor eller andra kreatur sprang bort i skogen tillfrågade man honom var de var att finna. En man som blivit nerlusad kom till honom för att få hjälp att bli av med ohyran. Mannen fick den uppmaningen att gå ner till Siljan, ta utav sig kläderna och tvätta dem i sjöns vatten, själv skulle han tvätta sin kropp. I och med detta utfördes skulle gubben i Boda läsa förbannelser över lössen, som då skulle försvinna.

Det berättas om en sådan trollkärrings likfärd till Leksands kyrkogård. Det var vintertid och slädföre då denna kvinna fraktades med häst och släde på sin sista färd. Under färden märkte körsvennen på liksläden huru hästen frustade, svettades och drog allt vad den förmådde. Begravningsfolket trodde att den onde var med i deras sällskap, och då en kråka följde med tågen, tog de för givet att i den skepnaden uppenbarade sig den onde. På halva vägen försvann kråkan och hästen hade ingen svårighet sedan med liksläden, detta har körsvennen själv berättat för mig.

Men det fanns också andra som begagnade sig av huskurer och mera mänskliga metoder att bota sjuka. Olers mor var en som stod till tjänst med koppning. Alviks mor i Berg var lika kunnig i den konsten som hon utövade flitigt. Hon var kunnig i att plocka bort stygghår ur folks ögon och till henne gick dom för att få magen uppdragen.

Höghols Jan var den som tog bort onda och trasiga tänder. Han hade egenhändigt gjort sig en tång för detta ändamål, och med den tog han grepp om tanden och bände och bröt tills tanden kom med ut ur munnen. Det hände att tångens hårda grepp smulade sönder den sjuka tanden, då han fick plocka bort bit för bit.

Det berättas att en hemmabegagnad metod för tandverk tillgick så att en stark tråd band om den sjuka tanden. Trådens andra ända band fast i spiselstolpen, och när den som då hade tandverk var ordentligt fasttjudrad, den hjälpande tog då en brand ur den öppna spisen som han hotade den med den sjuka tanden. För att värja sig mot branden gjordes ett ryck baklänges och då händelsevis tanden kunde lossna.

Höghols Jan var och djurdoktor. Om något fel uppkom i ladugården kallade man på honom. Han var en anlitad kodoktor.

Spännar fasmor var en stor kännare till många huskurer. Mot ont i bröstet rekommenderades en lag kokt på islandslav. Att dricka sådan lag botade svår hosta. Rå hackad kalvlever blandad i conjak förordnades till den lungsjuke dricka.

För svårläkta bensår användes färsk björknäver, och blödande sår stoppades med dammsopp.

Sättet att "kasta ut" praktiserades allmänt. Denna trolldom utövades av vissa personer som påstås satt inne med en viss kraft och förmåga över de onda krafterna. Detta förfarningssätt skulle bota all slags ont hos människorna. Handlingen tillgick så att en dekor iordningställdes. I denna blandning skulle bitar av den sjukes kläder, likaså naglar och hår samt urin sammanblandas i ett kärl, skål, där glödande kol och eld också ingick. Sjukdomsfördrivaren tog så den sjuke och blandningen med sig till en hemlig plats. Där ställdes den sjuke på ett visst sätt vänd mot solen allt under absolut tystnad. Utövaren tog skålen med dekorn och kastade innehållet över den sjukes västra skuldra med upprepande av långa, mystiska besvärjelseramsor. På återvägen och under hela utförandet skulle samma tystnad iaktagas.

När den frireligiösa verksamheten spred omkring i bygderna så var det med oblida ögon dåvarande prästerskapet såg på vad som hände. Även myndigheterna ansåg att de som for omkring och predikade utövade en olaglig handlig. Därför fick de som samlades till möten göra det i all hemlighet. I vissa gårdar upplät man stugan för kvällsmöten. En sådan gård var Bos Jerks i västibyn där lärarna höll hemliga sammankomster. Bos mor var enka och djupt religiös. Örns Daniel berättade huru han kände det som en djup mystik över de kvällar han som en liten pojkparvel fick följa sin mor till Bosgården på möte.

En annan plats där läsarna samlades var hos Jobs mor. Hos henne var en fristad för predikanter.

Längre fram i tiden då läsarna blev erkända hölls möten ute i det fria, i sommartid. En sådan mötesplats var Arons tomt i Östibyn, en annan vid Jakobes källa. Så möte utlystes kom byborna allmänt tillsammans.

Bystämma hölls vid årsskiftet eller på trettondagen varav stämman kallades trettondagsstämma. Den hölls hos vederbörande byuppsyningsman. Byuppsyningsmannen utsågs av stämman men uttogs efter ålder. Den som kom näst i ålder efter den avgående uppsyningsmannen var självskriven till nästa. Han hade att sköta om räkenskaperna och övriga angelägenheter.

På trettondagsstämman avgjordes allmänna ärenden, såsom beslut om vem som skulle ta emot postbäraren och lämna ut tidningar och brev för ett år framåt. Den som avgav det lägsta budet blev antagen. Summan varierade från år till år men höll sig vid en mycket billig penning. I Lasses skötte dom om den sysslan i många år för en avgift av 50 öre pr hushåll och år.

En annan viktig sak som avgjordes på stämman var buskning av vintervägen över sjön. Med en linje av enbuskar skulle vägen stakas ut. Västra Rönnäs stod i ansvar för vägen mellan Mases lada fram till Ålbylödö, medan Östra Rönnäs hade ansvar för nedre vägen mellan Joneslandet och Ålbylödö. Detta arbete utbjöds också mot lägsta ersättning. Det vanliga priset brukade vara 1.50 – 2 :- pr stakning.

Prästskjutsen till och från årets husförhör var ett annat viktigt ärende. Den tjänstgörande prästen skulle hämtas vid Leksands prostgård av någon bybo, och vara framme i god tid före husförhörets början. Efter husförhörets slut var den som åtagit skjutsen bunden att köra hem prästen. Här i Rönnäs byar tog husförhöret en hel dag i anspråk. Som ersättning för båda resorna till Noret fick skjutsbonden 2:- eller 3:- kronor.

Sedan var det byuppsyningsmans skyldighet att påminna vilket hushåll stod i tur att hålla prästen med husförshörsmiddag. Denna ålagda skyldighet skiftade i tur och ordning från hushåll till hushåll. Många av bondhustrurna trodde sig inte laga mat åt prästen utan lejde Stormats Kari som kokerska till husförhörsmiddagen, hon var kunnig i kokkonsten. Att få hålla prästen med mat på husförhörsdagen ansågs som en stor hedersbevisning.

Själva dagen ansågs som en stor högtidsdag, då alla klädde sig i sina bästa kläder. Då bar de ogifta kullorna sina nyvävda rödrandiga hättor och kvinnfolken för övrigt bar nya hemvävda kläder. Manfolket kritiserades inte så nog för sin klädsel, huvudsaken att de infann sig till förhöret. För ett förhör var det i rätt mening.

Prästen brukade rada upp de ogifta och även gifta barnlösa i en cirkel framför församlingen,. Han förhörde en och en i taget om katekesens innehåll och betydelse. Det var långa och svåra förhör. Alla drog en lättnadens suck då prästen sade sitt amen, och husförhöret var slut.

Borta i Vanthagen låg bymagasinet. Det fungerade liksom en bank för byborna. Vid gynnsamma års skördar lämnade bönderna in spannmål till reserv. Om missväxt och nödår kom de återfå säd till behov. Även andra i nöd befintliga, kunde vända sig till magasinsföreståndaren för lån av säd.

Ett spruthus, gemensamt för båda byarna, byggdes och en brandspruta anskaffades. Risken för brand har funnits i alla tider. Detta skall troligen ha skett omkring åren 1887-1888 eftersom rönnäskarlar med sprutan gjorde ett gott släckningsarbete vid en eldsvåda hos Mås Anders i Ål år 1889. De fick också beröm för sitt arbete med brandsprutan vid den stora branden då halva Leksands Noret brann ner år 1902.

Vid bytorget i västibyn stod en bastu i och på s.k Sveden. Dessa hus tog byfolket i bruk för torkning av säd, tillredning av malt och vid linberedning. Likadanna fanns i Östibyn, en på tomten vid Morgården och en nedanför Höghols. Den sistnämnda är Rönnäs sista bastu och finnes ännu kvar.

På våren 1894 kom bypojkarna överens om att något måste göras för att snygga upp torget. Det såg då ut som ett stort stenröse, men med förenade krafter bearbetades de stora stenbumlingarna och fraktades bort. De byggde en lång stenmur på södersidan av torget. Själva torgplan jämnades ut och planerades. Det må nämnas att torget då bar namnet "Lerbergs torg" troligen därav att Lerbergs Jerks gårdstomt gränsade intill torget..

Tanken bakom uppsnyggningen var att en majstång tänkte pojkarna resa i byn. Nere vid båthusstranden låg en ovanligt grov stock som passade utmärkt till stolpe.

En kväll hämtade pojkarna stolpen och reste den på torget. Nästa kväll drog de iväg till skogen vid Stockmyr och högg en ståtlig gran. Pojkarna bar den långa och tunga granen på sina axlar fram till Slas Johans gård, där Lunds Olof mötte med häst och vagn. Granen forslades fram till torget och iordningställdes till majstång. Gamla soldat Eld snickrade till riktigt fina dalpilar medan gubben Hag Lars gick omkring med sin käpp och såg till att allt blev ordentligt gjort. Och på midsommaraftonen 1894 restes den fint pyntade majstången på västbytorget, som var byns första majstång.

Mellan åren 1912 till 1914 omdanades torget på nytt. Den gamla bastun revs ned och stenmuren togs bort. Pers Erik från Romma hade åtagit sig bygga en affärslokal för Leksands H.A.B räkning på södra sidan av torget. År 1914 stod bygget färdigt och då flyttar Bolagets filial från vår gård till den nya lokalen.

Så tidigt som år 1902 byggde Västra Rönnäs byamän den vattenledning som än i dag är i bruk. Det var till Olängskällan alla gick för att hämta det vatten som förbrukades i hushållen. På bystämman nämda år beslöts att ordna med byggandet av en vattenledning. Nästan utan undantag var byborna villiga att satsa pengar till en ledning. Vattentäckten ovanför byn undersöktes och befanns vara god. Så fort kälen gått ur marken sates grävningen igång av ett arbetslag som åtagit att gräva för ett visst pris pr sträckmeter. Och att märka, när ledningen var färdig och slutuppgörelse skulle ske, då tyckte arbetslaget att grävningen gått så bra att de själva prutade på priset. När vattenledningen togs i bruk tyckte alla att det var en stor händelse få vrida på vattenkran och vattnet fanns i köket.

Vid dödsfall förvarades den döde i hemmet tills begravningen. Dagen före begravningssöndagen skulle en likkläderska svepa den döda. Det tillgick att liket skulle tvättas och kläs svepningskläder och läggas i kistan varefter kistan skulle dekoreras. Likkläderska här i byn var Jobs mor, och efter henne övertog Lasses mor samma arbete. Kvällen före begravningsdagen var likkistan med den döde ställd i något av husets rum till allmänt beskådande. Byborna tog avsked av den döde. Alla som kom bjöds på hembryggt dricka.

Tidigt på söndagsmorgonen "sjöngs den döde ut". Begravningsfolket samlades omkring kistan med den döde till kort andaktstund, då byskolmästaren talade över ett bibelord och de församlade sjöng en psalm. Därefter lades locket på, sattes fast, och likföljet drog iväg till båthusen och kyrkbåtarna.

Det berättas om denna Jobs mor var en snäll och ordningsam gumma, men kunde inte varken läsa eller skriva. On hade en dotter som var anställd på ett bryggeri i Arboga. Dottern hade fått arbete som tapperska. Bryggeriet begagnade sig av öletiketter med guldtryckta kanter något som togs för mycket fint på den tiden, detta tyckte Jobs mors dotter också och sände hem sådana till modern. Jobs mor uppskattade etiketterna högt, men kunde inte läsa vad som stod tryckt. Hon sparade dem till nästa dödsfall, då hon dekorerade den dödes kista med att lägga etiketterna runt kanterna inuti kistan. När byskolläraren på morgonen kom för att sjunga ut den döde, fann han till sin förvåning, att runt omkring den döda stod att läsa; Arboga Öl.

När Nygårds Jerk hade dubbelbröllop för sina två döttrar Karin och Margita varade det i tre dagar. Då bjöds på mycken mat och dryck. Brännvinet drack de med skopa ur en så, som stod ute på gården.

För att bli upptagen i stora pojkarnas lag fodrades av en nykonfirmerad pojke att han bjuda de äldre på ett halvstop brännvin.

Piper Pell med sin fela var den som satte fart på logdansen. Alltid glad och uppslupen sågs han gärna bland ungdomen och deras nöjestillställningar. Stundade det till jäspö, ja nog påtingades Piper Pell med sin fiol. Han var en flitig utövare av allmogemusiken. Även Ekskogs Per, Örns Erik och Lissjerkes Mats for omkring med sina fioler och roade folket.

Gamle Bälter Jerk var mäkta stolt över sitt nyförvärv som han uppvisade för sina grannar. Han hade lyckats förvärva sig ett fickur. Den formen av klockor var mycket sällsynta på den tiden. Jerks fickur omfattade ett ansenligt format. I livstycket bröstficka rymdes bara klockans nedersta hälft, medan översta halvan kom ovanför och utgjorde ett synligt bevis på Bälter Jerks tidhållning. Klockan var det första fickuret i Rönnäs.

Bakom djupt fårade och bistra ansikten satt humorn.

Gamla Höghols Lisbet vistades borta i Lissbjörken då hon sjuknade och dog. När då Höghols Jan körde sin svärmor som lik hem till Rönnäs, slang skrindan på sidan om vägen och fastnade i grundstolpen vid Ånnbogrinden. Höghols Jan lär ha yttrat; "Var fastnade jag nu då", och Höghols Lisbet som låg död i skrindan svarade assint.

Det inträffade så sorgligt med soldat Berg att en kväll när han satt vid bordet och åt kvällsgröten, ett hjärtslag ändade hans liv. Det blev knall och fall han ramlade från stolen ner på golvet och drog med sig grötkoppen i fallet. Utom sig av förskräckelsen sprang Bergmor ner till Lasses mor och bad om hjälp. När de båda kom tillbaka fann de soldat Berg död på golvet. Det var då Bergmor yttrade; "men var det int tur att koppen var av trä så den höll".

Svöd Lars och hans kärring hade det mycket snålt med livets förnödenheter. De bodde i en liten gammal stuga med jordgolv. Armodet var stort. Gamle Lars som såg det tungt att leva fattade beslutet att komma bort ifrån eländet. En dag satt han i en björk ovanför stugan och hängde livlös. När hans kärring var ute och sökte efter honom och fick se vad som hänt, utbrast hon; "Sitt du jän du, å vi som har kornö tä ress tä ta.

Arons far och Arons mor överträffade många med sin snålhet. En gång blev Arons mor allvarligt sjuk, ja så sjuk att de förorsakade Arons far bekymmer. Han gick till en grannkvinna om hon ville komma och se på mor, vad hon trodde det var för sjuka. Kvinnan rådde Arons far att gå och kalla på doktorn, och be honom komma hem fortast möjligt. När doktorn så kom var Arons far ute på gården och tog emot honom, varom Arons far sade till doktorn; "mor ha blivi sjuk å dä ä väl bäst doktorn koks på na, får si om dä ä nö å köst på.

En gång kom soldat Hysing och Nils-Anders i dispyt med varann på en bystämma. Soldat Hysing tänkte sätta Nils-Anders på hal is genom att ställa frågan till honom. Vet du Anders var Potifar tog sin hustru ifrån. Nils-Anders såg lite betänksam ut innan han vände sig emot Hysing och sade; "Nej, men int tog han ho ifrån Gagnef int". Hysing var gift med en Ganefkulla.

Jones Jerk och Jones mor befann sig ute på åkern sysselsatt med höhässjning då himlen hastig mulnade och det såg hotfullt ut för regn. De fick brottom med att få ihop höet. Jerk arbetade allt vad han förmådde för att få allt hö uppsatt på hässjan undan regnet som kom allt närmare. Men störtskuren kom och de båda två sökte skydd i lä bakom hässjan. Regnet flödade ner för en kort stund bara, men omintetgjorde allt fortsatt arbete med höhässjningen. När solen åter sken på det glittrande, våta, höet, då steg Jones Jerk fram från hässjan, vände ansiktet upp mot skyn och utbrast; "Ja vem kapä du mä di där då, du får ju själv törk ä". Ett bestämt svar till Gud Fader för störtregnet.

En vinter då kölden drog fram mycket hårt var ett lag timmerhuggare från byn i skogen, bland laget fanns Jones Jerk. Han var med sin tid och såg även på nymodigheter. I staden Falun hade han inköpt ett fickur som var hans stolthet. Kamraterna hade stort intresse av klockan som Jerk bar på sig i storvästens ficka. En av kamraterna frågade Jerk huru klockan gick. Med den stoltaste glimt i ögat svarade Jerk; "Jo ho går så ila ryk om hjulan.

Halkan var förrädisk under den nyfallna snön en vinterdag då gamle soldat Lund i sin föråldrade krigargestalt sakta sökte sig bygatan fram. Utan Lunds beräkning tappade de slitna näverskorna fäste och brakte kroppen ur balans. Med en förfärlig duns slogs hela ryggsidan ner mot den stenhårda isgatan. Fallet sågs som en stor olyckshändelse medan hans äldre syster (Frans mor) var närmaste ögonvittne till händelsen såg det i sin egen synvinkel. Som uppmuntran till den fallne utbrast hon; "Jaså Per, du ä utö och kast upp ändan du å". Oskadad reste sig Lund och gick hem.

Ett par av bygubbarna hade varit ute och förfriskat sig en lördagskväll då de i skymningen återvände hem, något oklara i blicken. Källängs far såg att något låg mellan hjulspåren på gatan, och sade till sin kamrat Nöktes far: "Det är bestämt en penningpung". I sin iver böjde sig Nöktes far sig ner och grabbade tag i det som låg framför dem. Men Nöktes far rätade på ryggen kastade en förstulen blick på Källängs far och i stammande ordalag framsade; "Föll ä dä pu-pu-pu-punger tro jä. Det som lurat dem så grymt, var färsk kospillning.

Att lyssna till resonemang mellan bröderna Jones Jerk och Lissjuvas Ol hade sina poänger. Två gamla beprövade gubbar med sina klädsamma skägg, möttes ofta i diskussion över ett och annat. En gång berättade Jerk för Ollle att vår jord var rund som ett klot, och att jordklotet snodde runt. Olles tankegång hade svårt att fatta nutida teorier varom han med en övertygande stämma avvisade Jerks påstående; "Nog begrip du väl Jerk, att om jola vo rund å snoddö, att du å jä ha ramlä å för länje sen, vi som har sö klenö ben".

Soldat Ström gårdfarihandlare, var en friskus och alltid laddad med ett friskt humör. Han underhöll gärna sin kundkrets runt handelsåkan med den saftigaste humor. En gång hände det i Tällberg att Ström slagit till i en korsväg med försäljningen, där han samlat omkring sig många köpeslystna kvinnfolk. Ström var i säljartagen och glad då han fick se en gammal bekant, Nordström från Ål, komma långt nere på vägen gående emot dem. Ström kom kvickt på tanken att nu skall jag kosta på mina kunder en rolig stund. En liten pojke framför handelsåkan erbjöd han 25 öre om han ville svara på en fråga såsom Ström ville att det skulle låta. Nordström också han en friskus, kom fram till Ström, hälsade och inledde samtal. Då tog Ström tag i axeln på pojken och frågade honom; "Hör du gosse vem är det som är far åt dej då"? Pojken svarade lugnt och sansat; "Det är en som heter Nordström från Ål". Men då blossade Nordström upp och svarade med bestämdhet; "Nej du min gosses, det är du allt för ljushårig till". Nordström var svarthårig som en zigenare. Ström tillika med alla kvinnfolken fick sig ett gott skratt.

Det var många från Rönnäs som tog anställning i krigsmakten som soldat. Leksands kompani hade en framskjuten ställning och kallades Majorens kompani. Soldater från Rönnäs var:

Soldat Storpers efter honom kom namnet Storpersbodarna

Yr

Willhane

Nökter

Black

Dunder finns i papper år 1800

Stolpe en av Rönnäs skolmästare

Eld

Krake

Ekskog

Ek

Korpral Alm

Soldat Örn

Fisk tre bröder

Rönn

Lutter

Frans en gång konungens fanbärare

Behändig

Curage

Berg

Lund

Skotte

Rolig

Lutter no2

Ekskog no2

Ström

Glad

Hysing Bröder, Gustavs kompani

Hellsen

Skytt

Örn no2, Leksands kompanis siste soldat

Ström no2

Ål

Korpral Bonde

Soldat Björk

Palm

Lundgren

Eklund

Melin Gagnef kompani

Skytt no2

Pipar

Korpral Gucku

Soldat Utter

Njuput

Tysk

Tiger

Likagod

Jobs

Kock

S:a 48 st

När soldaterna kommo hem efter lägerlivet på Rommehed låg något av en krigarandra över dem. De ville gärna visa upp sin styrka. En gång kom bröderna Fisk och Rönn överens om att utkämpa en duell i fingerkrok. Händelsen ägde rum i deras stuga på Kråkbacken. Fisk som tvivlade på seger grep tag i spisstolpen med sin fria hand, med påföljd att Rönn den starkare, drog både Fisk och spisstolpen långt ut på golvet. Båd stolpe och mur stod ju på hank förut. Halva spismuren ramlade efter.. Det var då deras moder utbrast som länge sett på den bristfälliga muren; "Ni må väl ställa så vi får en ny mur, nu då":

Amerika det stora landet i väster gav genklang ut över världen. I det landet kunde man skära guld med täljknivar och liknande fantasieggande rykten surrade runt i vårt land. Många drömde stora framtidsplaner, lämnade allt här hemma och for dit över. Den stora emigrationen tog sin begynnelse. Så nådde all dessa fagra löften väven till vår by, Rönnäs. De som prövat på sin lycka i Amerika var:

En Erkes man med familj troligen de första

Stor Olof Olson reste samtidigt med Erkes

En Curage familj okänt öde

Bratomt Anders okänt öde

Erkeses Anna gift med mormonmissionär

Smeds Olof Nilson död i Amerika

Ek Johan okänt öde

Per Eklund åter död i Sverige

Alfred Eklund död

Hag Axel Andersson död i Amerika

Yr Anna Nilson död i Amerika

Per Nordin åter, död i Sverige

Anders Nordin åter, död i Sverige

Svens Johan Mattson åter, död i Sverige

Smeds Anders Erikson åter, död i Sverige

Göstas Olof Olson åter, död i Sverige

Berg Anders Anderson åter, död i Sverige

Per Hellsén okänt öde

Yr Johan Nilson död i Amerika

Anders Rönnblad åter, död i Sverige

Albert Nordin död i Amerika

Tägt Daniel Person död i Amerika

Ester Prosén död i Amerika

Arons Daniel Danielson åter, död i Sverige

Per Glad död i Amerika

Johan Nordin död i Amerika

Yr Olof Nilson död i Amerika

Erik Lutter död i Amerika

Valfrid Lutter död i Amerika

Johan Lutter åter, död i Sverige

Arons Anders Danielson åter, död i Sverige

Erik Ingels död i Amerika

Kristina Ingels död i Amerika

Sven Ingels

Arne Ingels

Stolp Brita Danielson död i Amerika

Lång Per Johansson död i Amerika

Lång Anna död i Amerika

Anna Lång

Johan Lång

Kristina Lång

Emil Lång död i Amerika

Alfred Eklund död i Amerika

Gustav Nordin död i Amerika

Anders Nordin dy död i Amerika

Johannes Nordin åter, död i Sverige

Krögar Greta Anderson död i Amerika

Krögar Gustav

Krögar Telma

Erik Glad död i Amerika

Anna Rönnblom död i Amerika

Krögar Maria Anderson död i Amerika

Krögar Frida Anderson åter, död i Sverige

Erik Willner åter, död i Sverige

Anders Hysing död i Amerika

Svens Karin Matson död i Amerika

Ester Lutter

Erik Nordin död, troligen i alaska

Anna Nordin Jones

Thure Nordin

Kerstin Willner åter, död i Sverige

Anders Rönnblom åter, död i Sverige

Karin Rönnblom död i Amerika

Ingrid Rönnblom död i Amerika

Märta Rönnblom död i Amerika

Mor Karin Rönnblom död i Amerika

Erik Ekskog död i Amerika

Anders Ekskog åter, död i Sverige

Anna Ekskog åter, död i Sverige

Mimmi Ekskog åter, död i Sverige

Signe Ekskog åter, död i Sverige

Walter Ekskog

John Ekskog

Frans Anna åter, död i Sverige

Linus Waringsky åter, död i Sverige

Gustav Svensson

Stor Sven Olson död i Amerika

Göstas Karl Erikson åter, död i Sverige

Karolina Skotte

Olof Al åter, död i Sverige

Per Örn åter, död i Sverige

Jan Carisn åter

Gustav Luther åter

Oskar Berglund åter

Emil Tägtström

Malmborgs troligen 4 personer

År 1826 utvandrade en person med namnet Andersson från Lassesgården i Västra Rönnäs. I Amerika har han antagit namnet Rönnblom.

År 1977 kontaktade sentida ättlingar till denna person Sverige, och om möjligt få någon bild från Lassesgården.

Enligt mina forskningar är det nuvarande Frans gården i Västra Rönnäs. De hus som finns kvar av gamla Lassesgården är västra delen av nuvarande Bertil Olsons stuga, dock flyttad från forna grunden. Troligen gamla ladan är från den tiden. Foton tog jag och sänt dem genom Tillas i Djura som förmedlat kontakten.

Jan Carisn