Tyvärr är dagens vägbeteckningar i Rönnäs en blandning av modern svenska och Rönnsmåål. Det dialektala "gattu" har behållits konsekvent (ex. Stengattu) medan det dialektala "väjjänn" konsekvent skrivs vägen (ex. Kyrkvägen). I vissa vägnamn har vi en kombination av dialekt och normalsvenska, ex. Åvavägen medan vi i ett fall har ett helt dialektalt vägnamn – Imbôsgattu.

Jag skulle vilja förorda att vägnamnen enbart vore dialektala som på den vägkarta ni finner på hemsidan och enligt Sanfrid Blomquists dikt nedan.

Mats Blomquist

Vår By har gamla anor allt ifrån hedenhös

när Tor for sina banor och vilt hans bockar fnös.

Hans framfart då förskräckte, hans Mjölner gnistor slog.

Från öst till Väst den räckte, den bana som han tog.

Vi drog på våra leder i denna fagra by

som sagolikt bereder, så mången sällsamt vy.

Var väg har sitt att giva, vårt ögas objektiv

att noga införliva i minnenas arkiv.

Brändollesvägens böjning mot sjön bereder dig

en vy av Limviks röjning, med spårig åkerstig.

Från fordom höres skratten, av barn vid Vikens strand

som leker i dess vatten i aftonglödens brand.

Där syns en gammal smedja, som åldrig sjunkit ner.

Från fädren som en kedja, till nutid man den ser.

Där hammarslag ej höres – och ingen rök mot skyn.

Den sakta nu förstöres, fast som klenod i Byn.

En väg på vilda skogen, strax bortom Rönnäs rå –

en Einarsväg mot slogen, som knagglig är att gå.

Där Einar residerar, med utsikt ned mot sjön

och om man dit flanerar, man ser en skymt av Ön.

Vi sakta retirerar mot Pipers Pussens vad –

där skymd vi observerar en Boosvägs esplanad.

På Etjônns Tôrrj placerats en soffa rätt bastant

vars karmar har armerats, att palla där galant.

Se Grimbergsvägen stiger, mot Hattgärdet rätt brant.

Den vandraren inviger i sluttningsvy bekant.

Högt över gårdar glimmar, en solig glittersjö

och långt därute simmar, en fager utflykts-ö.

Oss "Åvaväjjän" bjuder en sommardag sin fröjd

när markens äring sjuder, av livskraft som är röjd.

En vandringsled som denna, man sällan njuta får –

där sägner dunklet spänna, ett nätverk i vart snår.

På "Igeltjärnevägen", man trollbinds mer och mer.

Där vilar mången sägen i dunklet som den ger.

Man skymtar Bäckens fåra och ludna trollbarns bus –

man älvors dans kan spåra, i dimmors vaga ljus.

Mot "Isälsbâkkan" slingrar sig Iselsvägens led

som trolska tankar skingrar och bjuder utsikt bred.

Lerbergets Drottning tronar, i värdighet så sval.

Från "Paradiset" tonar, en Rönnegårds koral.

Så Lerbergsvägen stiger, brant uppåt, som mot skyn

och bjuder utsikt diger, upp emot skogens bryn.

Här fridens ängder råda, här anden mättas vek.

Långt bort kan ögat skåda till minnens harpolek.

"I Kullgärdsgâttu" leder emellan murars rad –

en livsnerv som bereder, ett vy som från en stad.

Ty längor den inramar, mot "Grötbäkks" viloplan –

ett sluttningspanorama, som ifrån en roman.

Så Högholsgâttu glider, tätt invid Bastuvägg

upp emot Höghols lider och stryker takens skägg.

Där börjar tvenne leder – en Grävningsväg rätt brant

den andra oss bereder, en Lerbergsvy bekant.

I "Ymmbôssgâttu" segar, sig emot "Smejjkäss" rå

tätt invid magra tegar, med torkad gräsväxt på.

Och stannar man i klivet, så ser man glitterstrand

vid stolta bergmassivet – som arla står i brand

Och bakom "Smejjkäss-logen", gör "Slarsgâttu" entre

och smyger bort mot skogen, där vad som helst kan ske.

En gammal smedja drömmer, om vällning invid härd.

Den många minnen gömmer, om en förgången värld.

Vi ändrar positioner och "Stengâttu" vi ser –

Till bygdens lägre zoner, förflyttar vi oss ner.

Vi "Össtigâttu prisar – byns breda huvudled

som bortom Hyttbron visar, mot "Dimmbonn", utsikt bred.

Vi Kvarnvägen beträder, där många skvâlltor låg.

Nu "Lassôss" Kvarn blott gläder, till vemod i vår håg –

ty vattenkraft försvinner förbi – en kvarnruin –

Den outnyttjad rinner, till Kvarndammen från "Skviin".

Men nya vyer skingrar, vad som oss bakåt drog

när vägen åter slingrar sig genom växtlig skog.

Där "Âllviksbränndda" vilar och skogbeväxt den är –

då tankar åter ilar och minnesbilder klär.

Så vägen uppåt klättrar, mot "Brändärs" fäbodlag

och tankar än mer fjättrar, vid en förgången dag.

Vi skymtar Lissbjörks-liden, idylliskt rofull skön.

Vid Vädertupp står tiden, som stilla på dess krön.

Mot Hyttbron går så färden där tvenne vägar möts –

där finns dock öppna gärden, som än nödtorftigt sköts.

Sjonsgâttu nu vi följer, upp emot "Rôssmyrs" rå

som mången sägen döljer, som svår är att förstå.

När "Rôssmyrsbakkôns" stigning, oss fört en bit mot skyn

gör vägen bums en nigning, på färden bort från Byn.

Mot "Ångbu-lâdu" går vi, där ingen lada står –

förundrad så står vi, och vägen uppåt går.

Vi "Stuurpärsbudann" siktar, och krönet snart vi når.

När benen nästan sviktar, då vägen nedåt går.

"Åsmyra" tiger stilla och gömmer på tragik –

där mången som gjort illa, har stoppats ner som lik.

Strax invid nästa backe, Brudkällan speglar skyn –

Där Bruden bröt sin nacke, en högst makaber syn.

Hon nyss stått invid prästen och var på återstig.

Hon skulle vattna hästen, som skrämd då stegrat sig.

Så vägen åter stiger mot Kyrkbords fäbodvall

den våra sinnen viger att höra återskall

om forna tiders släkter och deras kamp och id –

om slitna sockendräkter och stilla helgdagsfrid.

Från "fäbodvall" och sägen, vi vänder mot vår bygd

och tar så Dimbergsvägen, in under kronors skygd.

Där åkrar övertagna, av vildväxt sly man ser.

De längesedan slagna, ej nyttig äring ger.

Till Hyttbro vägskäl åter, vi vänder om igen.

Vi hör hur åbrus låter – tar huvudleden sen.

Vid "Bälltärbakkônn" tar vi, vår färd mot "Jonäs Land" –

då mitt framför oss har vi, en ljuvlig glitter-strand.

En syn man förr fick skåda, till fröjd på Rödnäs redd.

Nu minnet vill oss båda, en Ångbåt – gärna sedd

förankrad efter dagen och "sjömäns" givna id –

av många iakttagen, i stilla kvällars frid.

Vi går Kvarnåkersvägen, där minnen står i rad.

Där nämndes mången sägen, där många slagit vad.

Där sista "Skvalltann" varit, finns nu blott en ruin

ty tiderna har farit, i evigheten in.

Där friaren sig gömde, i Kvarntut nesligt trång

när "byalaget" tömde, sin kortlek under sång.

Han låg där tyst och domnad, vettskrämd av skrän och "skråål".

Han drömde sig välkomnad, och fri – vid Skrällens "Gåål".

Men kvarntuten försvagad, då över ända gick.

Han trodde sig uppdagad, med ångest i sin blick.

Men allt till något båtar – Hin Håle själv – de sett

som sina "undersåtar", ett djävulskt spratt berett.

Vi vänder och fortsätter, mot "Össtbytôrrjô" sänn

där förr i sommarnätter, så mången fann sin "vän".

Då – lövad restes stången, till bygdemäns musik –

nu – är den tiden gången – och borta dess publik.

Numer i Bystyg-hägnet, den redes vår symbol

om ej för mycket regnet, på glädjen tagit kål.

Där samlas bygdens söner, att hälsa växtlighet

som sommardagen kröner med all sin härlighet.

Vi går mot Sjugaränget, som för mot "Floota" bad

där bybarn – hela gänget, för "löögninng" gått parad.

Där bäckens fåra ser man, som bildar bygdens hamn.

En tanke "Hyttan" ger man, som slöts i glömskans famn.

Vid Lutters Gård vi böjer, och går så backen ner.

Ett spruthus ännu dröjer, vid Brospann som man ser

Vid Jönis Gård man spanar, två tvillingbyars rå.

Sturåkersvägen manar, att Näset ängar nå.

Så och Jofsvägen hägrar, där förr sju längor stod –

nu tidlös ro sig lägrar, kring källarvalvets bod.

Här följde bäckens fåra, de troll – som fordom fanns

som kunde sinnen dåra, bortom all rimlig sans.

"Skôttgâttu" vi beträder och når vår Västra By –

en "randby" där oss gläder, som tycks stå evigt ny.

På "Leerbâss Tôrrj" vi skådar två väger söderut -

en Karis väg, som bådar "Sturåkôregâttuss" slut.

Vid "Frannsôss Gåål" vi väljer, "Steengâttu" – fast väl trång.

Förtreten tyst vi sväljer – den liknar mest ett prång.

"Trekanten" så sig breder – ett rymligt "servitut".

Sturollesvägen leder, mot Stora Vägen ut.

"Tjörrkväjjän" neråt leder, mot Båthusholens lid

som minnen oss bereder, ifrån en gången tid.

Fem båtar förr i världen – nu en – har årligt "kall".

Som "radband" förr gick färden, mot Leksands Kyrkovall.

I Båthus "Gubben" ligger, "Oolbååtn" likaså

där "Staadiig" lågmält tigger, att ändan återfå.

I eget båthus slukar, nu "Flittn" sin förtret.

Blott "Stuurgubbônn" man brukar, som årlig sevärdhet.

Till "Eetjônns Tôrrj" vi vänder – vår rundvandring vi gått

som våra sinnen tänder, i både stort och smått.

En väg oss dock resterar, som senare blev till –

Den Allmänning forserar och spikrak är därtill.

En Spännarväg oss leder, till Spännargårdens bryn

som utsikt oss bereder, mot Insjön bortom byn.

Där ser man bäckens fåra, som stolt sig ringlar fram.

Där kan man också spåra, ett bykställe med damm.

Vi minnen nu summerar, om leder, många gått

där ännu man flanerar, fast ej man helt förstått –

att släktled som har dignat, med blicken bortomständ

sitt liv dock känt välsignat, i Bygd mot Solen vänd.

S 3-1999