Rovdjur såsom björn, varg och lo hörde till skogarnas allmänna villebråd på den tiden. Folket fick ständigt vara på vakt för dessa robustar. En skyddsåtgärd var att de allmänt byggde sina gårdar i fyrkant med en portgång som inkörsväg.

Fars två äldre bröder Olof och Per, (Tysk Oll och Tysk Per) råkade ut för vargen en gång. Under arbete på vintern med kälkdragning av långved från Kyrkbord stötte de ihop med en stor best ute på Åsmyr. Första dagen då den kom pojkarna till mötes trodde att det var en stor hund. Den höll sig på ett visst avstånd, men följde nosande efter i deras spår över hela myren. Så drog den sig in i skogen igen. Andra dagen de kom fram till myren kom samma hund dem till mötes igen, men nu förstod de att de hade vargen att göra med, den begav sig ånyo till skogen efter en stund. Tredje dagen stannade pojkarna hemma. Den höll till i skogen bortom byn. Något senare samma vinter sågs den i Rössmyra, strax bakom Sjons gård. Det var då Slas Johan som kom i dennes spår. Tidpunkten var omkring 1870-80 talet och troligen sista vargen som var synlig här på trakterna.

Några år tidigare hade utspelats en sorglig verklighet i Almbergs by. En liten i Lärkgården gick ut på avträde en mörk vinterkväll men dröjde så länge att hennes föräldrar blev oroliga och gick ut för att se till henne. De fann inte flickan men blodspår i snön efter vargarna som släpat med sig flickan från gården och in i den angränsande skogen. Flickan fick de aldrig mera se men i blodspåren en avbiten arm.

Det fanns en gammal soldat Eld och hans lika gammal gumma som bodde i en lite, låg stuga. Stugan hade sin plats mellan Soldat Lunds och Soldat Skottes gårdar i västibyn. Deras fäbogård låg i Kyrkbords fäboställe där de vistades hela somrarna. En kväll då de gamla två slagit sig ner på gårdstunet på fäbodbacken för att njuta av kvällsfriden efter dagens mödosamma arbetstimmar. De väntade sina två kor hem från skogsbetet. Men plötsligt ekade ett förfärligt råmande ljud genom rymden och nådde deras öron. Det slog dem att en ko måste befinna sig i stor fara. Ljudet ekade ånyo mellan bergen med en ännu hemskare och hjärskärande ton. Det kom ifrån Nyängsberget, berget som omgav sig med den trollska mystiken som folk talade om. Hur de än väntade kom bara en ko hem den kvällen. När morgonen grydde nästa dag begav sig gamle soldat Eld till skogen, sökande efter kon som inte kom hem. Han fann till sin stora förskräckelse deras bästa ko riven och till hälften uppäten av björn. Detta hände omkring 1840-talet.

Ungefär vid samma tid var björnen framme också i Hackmora. Utanför byn där vägarna skiljs ligger Stelbogärdet, och det var strax bortom detta gärde en kvinna vallade sina får då björnen kom och gick till anfall mot fåren. Hon försvarade sina får, så gott hon kunde, och då gick björnen till attack emot henne. Upprest på bakbenen med ramarna i högsta beredskap kom björnen emot kvinnan. Fåren skingrades och flydde, men hon fattade situationen, fick tag i en grov påk i all hast och gick till motförsvar. Björnen blev skrämd ryggade tillbaka och försvann från platsen.

Ett tredje björnäventyr som en Rönnäs gumma fick vara med om, utspelades vid malmplatsen i Åsberget. Det var då malmskeppningen var i full gång. Där på platsen stod då en stuga där faktorn för malmmottagningen och utskeppningen höll till. Gumman som gick med korna i vall fick följa efter de betande kreaturen vart de än drog fram i skogen, de sökte sig dit födan var rikligt och god. Och så hade koflocken hamnat bakom denna faktorsbostad då en björn hastigt dök upp och gick till anfall mot en ung ko, kviga. I gummans åsyn rev björnen kvigan. Enligt de gamlas berättelser var det sista gången björn var synlig på våra trakter, förmodligen i början på 1800 talets senare hälft.

I skogsbyarna såsom Hisvåla, Almberg, Björken och Kilen voro rovdjuren djärvare och mera orädda.

Ett par män från Hisvåla kom på en björn som rivit en kviga. Det var i Skvisberget björnen blev avbruten i sin kalasmåltid.

Det berättades också om en gammal gubbe i Almbergs by. På hösten då han låg i sitt potatisland och grävde potatis såg han två vargar komma dragande med en get. I Juvasgården fann de att geten saknades.

Nilsomes mor (Post Nils mor), väntade hem sina kor från skogen en kväll. Hon tyckte att tiden led mot sena kvällen varför hon fattade beslutet att gå dem till mötes och det var då hon råkade ut för björn. I Rössmyrsbacken överraskades hon av en björnhona med två ungar. Björnen var aggressiv för att försvara sina ungar och kom emot Nilsomes mor gående på bakbenen med ramarna i angreppsställning. Gumman som bar en stor sjal om sina axlar tog den och viftade allt vad hon förmådde och sprang samtidigt baklänges. Hon kom undan förskräckelsen och faran, men sprang av rädsla hela den långa vägen hem. Kommen innanför stugdörren sjönk hon ner på vedstabben, och då kunde hon inte få fram ett enda ljud.

Det inträffade att vargarna strövade omkring inne i byn. En hård och snöig vinter då snöyran oupphörligen rasade och drivorna hopade sig allt högre och högre, kallades byamännen samman för att skotta fram vägarna. De höll på att gräva en kanal fram till gårdarna ute på storåkern då någon i laget upptäckte nya vargspår tvärs över vägbanan. Och strax nedanför Karis Olles gård fann de rester efter en räv som vargarna kalasat på under natten.

Det hände att grannen till Banko Pell på Curagiebacken, en bonde, hade släppt sin häst på sommarbete i ägandes hage i Brändor. När bonden så en dag kom dit för att hämta hem hästen fick han till sin stora förskräckelse se huru en stor, kraftig björn jagade hästen. Omtänksam men med största försiktighet öppnade han grindhålet innan han springande begav sig därifrån. När bonden kom hem till Curagiebacken var hästen redan före honom där. Uppskrämd över sin äventyrliga upplevelse berättade han för Banko Pell om händelsen. Men en stolt Banko Pell tyckte att grannens handlingssätt var fegt. Om jag varit i ditt ställe hade jag skrämt björnen till skogs, menade Banko Pell. Nästa gång bonden for till Brändor färdades han ridande på sin häst, men tog Banko Pell med som gick bredvid. Även då överraskades de av ett ilsket björnbrum, som kom från sidan av vägen. Hästen som kände väl till ljudet kastade hastigt, helt om och med bonden på sin rygg satte den hög fart tillbaka hemåt. I skrämseln över det oförberedda famnade Banko Pell efter hästens svans och till all lycka fick han ett fast grepp om den. Banko Pell hängde och slängde med i den skenande farten tills hästen kände sig på säker mark igen. Det sades att han fick andra tankar om björn sedan.

Soldat Lund och hans bror Olle, den senare bosatte sig sedermera med familjen i Sala och gick alltid under namnet Salsgubben, hade ärende att uträtta i Hisvåla. Det var en kall och bister vinterdag då kälkmedarna gav ifrån sig ett råmande ljud och näverskorna knarrade ordentligt i den blåvita snön. Kälklasset stretade emot så länktåget kröp ner i vadmalsrockens axeltyg. Den ena drog medan den andra sköt på kälken och sakta gick det vintervägen fram över Igeltjärnen. Men hastigt väcktes de ur sin sömngång av ett rungande björnskall från Ibblet. Skallet satte fart på pojkarnas ben till högsta möjliga framfart. Soldat Lund lär ha yttrat efter sen han kom hem igen. Ni må tro att kälklasset gick lätt efter sen vi hörde oljudet.

En annan björn kom och hälsade på hos Tysk mor (hon var min fars farmor) då hon en sommardag i Kyrkbord gick i vall med fåren. Det var höbärgningstid i fäbon och husfolket hade brott med att få in höet. Den gamla gummans krafter var för svaga att delta i sådant arbete, men i skogen kunde hon följa med kreaturen på deras vallstråk. Hon var väl hemma i skogen och långt borta vid Korsvägskällan visste hon om en god betesplats. Där låg ett gärde med frodig gräsväxt som passade fåren bra. Medan fårhopen flitigt utnyttjade betesmarken satt hon småtänkande på en stubbe och då uppenbarade sig en stor lurvig björn färdig gå till anfall. Gummans vidunderliga beteende genom åsynen av den farliga bjässen kom björnen på andra tankar. Den ändrade kurs och försvann in i skogen lika hastigt som den framkommit.

Borta i Halvarsbodarna satt Daniels Margita från Berg (hon var Skött Marias mormor) i fäjset och mjölkade korna en sommarkväll. Det var i högsommartid och dagen hade varit ovanligt varm varför hon lät fäjsdörren stå öppen medan hon uppehöll sig därinne. Under det hon lät komjölken fylla stävan blev hon varse kornas stigande oro. Hon såg sig omkring och talade lugnande till sina kor, men hu, utanför fäjsdörren skymtade hon bakdelen av en varg.

Söndagen efter denna händelse då hennes man Jerkes Ol var på väg fram till kyrkan, råkade han ut för en varg. Vägen gick fram genom den långa skogen till Romma by och där fick han en obehagligt närgången best i sällskap. Jerkes Ol uppfattade den vara i uthungrat tillstånd eftersom han hade ansträngande besvär för att bli kvitt den efterföljande vargen.