Folket levde i son förnöjdsamhet trots armodets jernhårda grepp om deras tillvaro. I den så kallade Göstes tomt, belägen mellan soldat Skottes gård och soldat Roligs gård, fanns byns sista bebodda jordkoja. Lerbergs Jerk inhyste sig och sin familj i den. Denna Lerbegs Jerk tog mindre notis om familjens vedermödor som fick framhärda sina levnadsdagar under all mänsklig värdighet. Ärligheten hade han också dålig respekt för. När vedförråden tröt för dem smög han sig till grannarnas och andra bybors vedstaplar och snattade. Bypojkarna som upptäckte ofoget kom överens om att göra Jerk ett spratt. De borrade in sprängkrut i några vedklumpar och lade dem sedan i frestelsens väg för Lerbergs Jerk. Och vad de just tänkt ut, inträffade. Vedklumparna kom bort och hamnade i Lerbergs Jerks öppna spis. En kväll när så Lerbergs Jerks käring stod framför brasan för att koka kvällsgröten kom smällen. Grytan med gröten i glöd upp i kojans tak och gumman kastades skrockfull bakåt i kojan. En av hans småpojkar lär ha uttryckt sig så över förödelsen "Hävuln hur det small far". Denna familj hade sin fäbod i Sturpersbudan där de bodde i fäjset tillsammans med kreaturen. En stuga ägde de inte.

Gården närmast nedanför Bratomta kallades Smedsjerkes. Nu är den borta men sist den fanns till beboddes den av ett par äldre ogifta systrar. Dessa kvinnor hade fått livets vedermödor på sin lott, mer än någon annan. Anna den äldsta av dem, var helt invalidiserad och tillika totalblind, en god människa som drabbats av svåra prövningar till ytterlighet. I sitt svåra nödläge var hon helt beroende av systerns hjälpsamma vilja. Kerstin, den yngre, bar ansvarskänslan för dem båda. Det var svårt mången gång med matfrågan, nåt pengar fanns lite och intet. Det de kunde frambringa skulle fås från egendomen och ladugården. Några allmänna hjälpmedel eller bidrag existerade inte på den tiden.

Bratomt mor, deras granne, gav dem en hjälpande hand mången gång då nöden stod på bristningsgränsen. Hon berättade att under pågående bakdag i Bratomta, Kerstin kom dit och bad om att få skrapa baktrågen om hon på så vis kunde få ihop till en kaka bröd.

I Kyrkbord hade de sin fäbod, en liten stuga och några enkla men nödvändiga uthus. Och omkring gården några små uppodlade åkerlappar som flitigt utnyttjades. När våren och buffringstid kom var det bekymmersamma dagar för Kerstin som måste ordna med flykten dit till fäbudan. Att leja körkarl och häst för att köra dit upp med saker kunde hon inte, då hon inga pengar hade. Det berättas att hon tog systern Anna på sin egen rygg och knogade uppför backarna på den halvmil långa vägen till Kyrkbord. Sedan återvände hon hem för att axla en ny börda, saker som hon behövde i buda och så kreaturen som också skulle vallas dit. Buffersdagen fick hon inte spara på krafterna.

Arbetet på deras lilla jordbruk var hon också tvungen utföra för egna krafter. Då gödseln skulle ut på åkern tog hon den i en säck och bar den på ryggen dit den skulle.

Bara ett stenkast från Smedsjerkes ner mot byn låg en annan gård, Erkeses (min morfars barndomshem). Den gården är också borttagen och utplånad från byplan. Hos dem var också fattigdomen en ständig gäst. Varje arbetstillfälle måste passas för att tjäna ihop lite pengar i kontanter. Morfars far var timmerman och mesta dels ute åt olika håll på husbygge. Modern, som skötte om hemmet, begav sig varje höst åstad för att slagtröska säd på de större bondgårdarna.

Under morfar Erkeses Mats Matsons tidiga pojkår, 14 år gammal, inträffade händelsen som satte hans ansvarskänsla för hemmet på de hårdaste prov. Fadern som var timmerman fanns uppe i Norrland någonstans på husbygge och modern, hon var med ett slagtröskarlag i Västeråstrakten. Morfar den äldste av tre syskon var tillsatt att sköta hem och ladugård under föräldrarnas bortavaro. Hans omtanke gick först ut på de två yngre systrarna att de erhöll den vård de behövde och sen kom ansvaret för kreaturen i ladugården. Mycket ansvarsfullt arbete hade lagts på en fjortonåring.

Så inträffade den sorgliga händelsen att yngsta systern insjuknade i en svår sjukdom och inom en kort tid ändade hennes liv. Vad skulle morfar nu göra ensam som han var i sin svåra belägenhet. Varken postgång eller telefon fanns att tillgå för att nå föräldrarna med sorgebudet. Han hade fått veta att någon skulle fara ner åt Västeråshållet och skrev ett meddelande om systerns sjukdom och död som morfar bad den farande ta med sig och söka upp modern. En kort tid efteråt blev morfar fundersam om modern någonsin skulle få hans skrivna meddelande, varför han ordnade med grannarna att ta vård om systern som levde, och djuren i ladugården. Själv begav han sig gående till fots den långa vägen ner till Västerås. Framkommen dit efter en trött och mödosam marsch fick han veta att modern fått hans meddelande och begivit sig hem. De hade mötts och omfarits på vägen. Så fick då morfar återvända hem igen. Modern hade kommit hem och fått veta allt och ordnat med det som så oväntat mötte vid hemkomsten.

Sedan gammalt har Rönnäs varit en av de stora byarna inom socknen. Det talas om att 80 hushåll varit bofasta inom byn och haft sin jordlott, större eller mindre, ur vilken folket huvudsakligen skulle livnära sig av. De odlade tegerna voro hårdarbetade och den redskap som då fanns och användes var av enklaste och primitivaste slaget. Skörden blev otillräcklig för familjens årsbehov. Ett par sådana talande bevis, här nedan, ur bybornas nödlägen då svälten lurade vid mågen husknut.

Nöktes far var borta på timmermans arbete med usel förtjänst. Hemma var Nöktes mor med barnen då matförrådet tog slut. Det lilla hon förvarade i matskåpet försökte hon ransonera ut så gott hon kunde till de hungriga barnen med skrikande magar. Dagen kom då det fanns ingenting mer att ta fram. Nöktes mor greps av djup förtvivlan med omtanke om de hungriga barnen. Hon bad de två äldsta pojkarna om de ville gå till byn Solberga och där tigga ihop något att äta. Pojkarna ansåg något sådant var allt för förnedrande och nekade gå. Då tog Nöktes mor fram det sista hon hade, några kokta potatis som hon undangömt och delade ut dem till barnen. Själv satte hon sig vid bordsändan med huvudet böjt i händerna och grät.

Den tilldrog sig i soldat Örns hem. Soldat Örn var en stillsam och fridens man men som ständigt hade armodets påhäng att brottas med. Hans knappa förtjänst räckte sällan till att mätta familjens alla hungriga munnar. En höst då Örn själv var borta i Aspeboda och slagtröskade för att på så vis arbeta sig till säd för mäld och mjöl till bröd, satt Örnsmor här hemma med två tomma händer och en hungrig barnskara. Den svåra och hjärekrossande belägenhet en moder känner för sina svältande barn tvang henne, om ock motvilligt, gå till grannen Hol mor och be henne om hon kunde hjälpa. Hol mor tog vad hon hade, några gamla köttben att koka soppa på och gav Örnsmor med uppmaningen, att var hon försiktig nog så skulle det räcka till många soppor.

Lasses Anders i västibyn hade gift sig med Prabbils Anna från Romma och bosatt sig på gamla fädernegården. Gården var skuldsatt som de nygifta också fick ta hand om. Lyckan tycks ha svikit dem från första början. De levde i mycket små omständigheter medan barnen föddes. Familjen utökades med två pojkar och en flicka, inalles sex personer som skulle försörjas emedan farmoder också tillhörde hushållet. Lasses Anders själv råkade ut för sjukdom som tog hans unga liv. Och änkan, som långt förut hade blivit oförmögen till arbete genom gikt, stod där ensam med tre små barn. Utsikten till försörjning förmörkades ännu mer. Omänskliga borgenärer krävde hemmets utmätning. Om fattigdomen var ett spöke förut så måste väl känslan av avgrundens rand förnimmas, då de satt på gården och såg på huru hemmets bohag såldes bort under klubbslag. Utan mat och utan allt satt farmodern där med de tre barnen, modern hade måst söka sin tillflykt på annat håll. En av inroparna visade barmäktighet och gav dem åter ett par träkappar.

Auktionssumman uppgick till 239.81 Riksdaler riksmynt. Detta var sommaren år 1861.

Det berättas att farmodern av omtänksamhet sparat några potatis till sättpotatis, men strängeligen förbjudit barnen ta av dem och koka. Barnens hungerskänslor blev dom övermäktiga så de kunde inte motstå frestelsen utan i smyg tagit tre potatis och kokt, och med var sin stillat den värsta hungern.

Många hade fattigdomen som ständig gäst hela livet igenom. Sådana som olyckligtvis råkat komma i händerna på dåtidens procentare. En av de, som några i Rönnäs fastna i klorna på, var Valsas gubben i Ål. Andra hade i sina trångmål anförtrott sig till Storerkes Jerk i Ytteråkerö. Det talades allmänt om dessa två penninggubbars oresonliga krav på sina låntagare. De sände sina drängar med häst och skrinda hit till Rönnäs för att hämta borgenärens gödselstackar, som ränta på lånat kapital. Bönderna fick ingenting kvar för att gödsla sina egna ägor med, och så blev skörden därefter. När mjölet tröt blandade de sådor och bark i brödet.

En Jönis Jerk som hade sitt hem i Jönisgården, och i det hemmet var fattigdomen ständigt rådande. Han fick arbete som Stockholmssågare och for till huvudstaden. Vedsågarlagen i Stockholm gick under det namnet. Jönis Jerk for dit i hopp om att tjäna pengar och förbättra familjens ekonomi. Men det grymma ödet satte krokben för förhoppningarna. En kväll arbetade Jönis Jerk med att bära upp huggen ved till ett av hans vedställen. Med en stor tung vedsäck på ryggen kom han gående i en mörk portgång, snavade och föll över något som mörkret gömde. Det ville sig så illa att ett långt spetsigt föremål rände in i bröstkorgen på honom och tog hans liv med ett.

Hustrun Jönis Margita blev änka och ensam med barnskaran, här hemma i Rönnäs. I de omänskligt begränsade omständigheterna försökte hon finna en utväg till försörjning för sig och sina barn, men armodet tog övermakt och skulderna hopades. Så en dag fick hon se sitt kära hem säljas bort under klubban. Omkring år 1872 skulle detta familjs öde ha ägt rum.

Nere på storåkern bodde Bränjerkes gubben med sin gumma i all ynkedom. Deras stuga var belagt med jordgolv och hela stugan var i sådan dålig beskaffenhet att man var rädda för att gå in där. Vad de stackars människorna livnärde sig av var en gåta. Vintertid då sjön bar istäcke, var gubben en trogen snörjesfiskare. Mycket gamla blev de båda två. Gumman dog först. Han kom upp i en så hög ålder som 90 år.

Hag Lars med sin kärring var ett annat gammalt par, som ödet var lite mildare emot. Ensamma och utan stöd från något håll levde de ett förnöjdsamt liv. Små fodringar på tillvaron. En gång om dagen knogade de iväg till Brändolles där de fingo äta sig mätta. Den gode Brändolles bjöd dem på ett mål mat varje dag.

Där Anders Nilsson byggt upp sin gård, låg en liten låg stuga som beboddes av en förnöjdsam soldat Yr. Efter soldat Anders Yrs frånfälle såldes platsen och stugan.