Folket i allmänhet hade ont om pengar, men om något måste köpas skedde detta i stor sparsamhet. Som t.ex. sådana saker som det själva var ut stånd att tillverka eller producera. Det var också lång väg fram till handelsboden. Mås Anders handelsbod i Ål var den närmaste och dit skulle Rönnäsborna för att inköpa sina behov. Jerkeses Mas var då ung och förverkligade en tanke som han länge gått och brottats med. Varför inte försöka börja med en handelsbod här hemma i byn. I en liten stuga på gården i Jerkeses ordnade han med hyllor och disk, och köpte hem sådana varor som människorna ansågs nödvändiga och behövliga. Så tillkom Rönnäs första handelsbod. Detta var omkring år 1870. Det förekom inga bestämda öppningstider i handelsboden utan när någon köplysten kund kom, den som då var hemma på gården låste upp dörren till den lilla boden och betjänade. Som sagt hade alla ont om kontanta pengar så kreditgivning användes i stor utsträckning. Detta satte handlaren i mången svår situation. Att driva handel fodras ju kapital, och när pengarna fastlåstes i kundkredit blev det bekymmersamt för nya varuinköp. I bodens dagbok kan man läsa om intressanta saker.

Jerkeses Mas, som sedermera fick namnet Karis Mas och min morfar, var en god skrivare och förde en noggrann dagbok, men alla dom gånger han var borta på tillfälligt förtjänstarbete skötte hans yngre syster Anna om boden och kunderna. I stället för att anteckna kundernas kreditposter i dagboken begagnade hon sig av en röd krita och skrev på bodens timmerväggar. Morfar slutade med att driva handelsbod då han blev erbjuden att flytta till ett par gamla släktingar. Karis Ol och Karis Sara var barnlösa, gamla och orkeslösa, och bad morfar ta hand om dom och deras gård. Efter dom gamlas frånfälle övergick gården i morfars ägo.

Någon tid senare kom hit till Rönnäs en man bortifrån vars namn var Torslund. Han hyrde östra stugan på Nilsomes gård och öppnade handel. Det blev byns handelsbod No 2. Stugan var ganska rymlig så denne Torslund förde en större sortering i handelsvaror. Hos honom kunde kvinnfolken inhandla både blagansväv och kakumstyg. Men så saluförde han också brännvin, en sak som var nog inte så bra eftersom spritbegäret var svårbemästrat hos många. Han var den sista som sålde spritdrycker här på orten.

Denne Torslund tröttnade som handelsman, sålde slut, tog sin hustru och drog iväg till okänd ort. Handelsboden i Nilsomes revs ner. Under rivningsarbetet som utfördes av sönerna i gården, Erik och Anders, hittade Erik något i takfyllningen som föreföll vara märkvärdigt.

Han stod frågande inför föremålet, men till sist utbrast han, vad kan detta vara? Brodern Anders ansåg sig veta mysteriet och svarade omgående, det är något sorts sattyg, skolungarna som hade nöje av att se på rivningen, uppfattade historien som att Torslund lämnat kvar det märkvärdiga tyget. Handeln i Nilsomes pågick omkring åren 1875-1880.

Mor Jerk övertog arbetet efter sin fader Mor Anders som mjölnare i Tullkvarn eller Sjökvarn, som den också kallades eftersom den låg så nära sjön. Men Mor Jerk som var invalidiserad genom sjukdom hade svårt att förflytta sig så mjölnaryrket var väl ej så lämpligt. När hans farbror skollärare Rönnblom i Ål, gav honom ett löfte och 500:- kronor att starta handel, förkastade han inte tillfället utan slutade som mjölnare och inredde nedre stugan i Morgården till handelsbod. Gården som ligger på Bälterbacken har efter gammalt kallats för Curagegården emedan ett gammalt barnlöst par, Curage Jerk och hans hustru ägde den. Efter deras död såldes gården till Mor Jerk och Mor Isel. Deras egentliga fädernehem låg i lövskogshagen ovanför Sjons Olles gård, som var Morgården.

Mor Jerk iklädde sig blåförkläde och vegamössa, ställde sig bakom disken i sin bod och blev byns handelsman i många år framöver. Och fanns inte Jerk tillstädes när dörrklockan pinglade då uppenbarade sig hans bror Israel som bodbetjänt. Båda två ägde en otrolig förmåga att spara in på grammen, en försiktighet som resulterade till en god ekonomi. Mor Jerk var också en skicklig mästare att svarva strutar. Från pojkårens karamellinköp hos Mor Jerk minns man väl hans långsmala, ihopsnörda strutar. Ett sätt att spara in på innehållet. Dropp-karameller var en av dom läckerheter pojkarna hade råd till att köpa och bjuda sin flickvän på den tiden. Man gladdes naturligtvis över en stor strut, men fann snart att den långsmala struten rymde bara några få karameller. Knepen är många.

Morpojkarna räknades till originalen, goda och snälla till sinnes, Jerk som handelsman och Israel som ovanligt händig med alla slags kvinnogöromål.

Under Mor Jerks tid hade Leksands handels aktiebolag och fått anslutning ute i socknen. Filialer tillkom ute i byarna och även far blev tillfrågad att förestå en sådan i Rönnäs. Det blev den fjärde handelsboden här i byn. Handelsvaror anlände innan lokalfrågan var löst så varorna måste inhysas i vårt härbre, över vars tröskel den första försäljningen också gjorde. Med tillbygget på norra sidan av vår stuga ordnades så en handelsbutik. Samma år drogs en telefonledning från Noret och hem till vår gård, där telefon installerades. Den första i Rönnäs och som väckte stor beundran. Det var förresten den enda telefon som fanns öster om älven från Noret räknat och ned till Rönnäs. Året var 1898. Jag minns vi som små pojkar fick springa med telefonbud till nära och fjärran. Det hände att sådana bud utgick till Hälgnäs i Ål socken, till Ullvi, Hälla, och Kilen, för att inte tala om alla dom på närmare håll. En gång blev bror Martin och jag skickade till Hälgnäs, drykt en halv mil, med telefonbud. Av mottagaren fick vi 10 öre att dela för budsändningen. På hemvägen resonerade vi sinsemellan, att den mannen var nog ganska snål. Många minnen är förknippade med vår uppväxttid.

Mor Jerk upphörde med sin handel under tiden, men då kom Helmer Fredberg och öppnade handelsbod i Lissanders. Han var bortifrån men ingift i byn och en stor förespråkare för bönderna. Någon finansman var han nog inte eftersom handeln tog slut efter en kort tid.

Några var det i byn som idkade gårdfarihandel, for omkring i bygden med häst och handelsvarulass. En del människor tyckte att det var bekvämt att få handla från sin egen dörr. Vintertid körde bröderna Kullgärds Anders och Ol omkring med sin handelsåka. Dom saluförde diverse varor såsom klädesplagg, krukkärl, liar och spik, men också färsk sill och strömming.

En annan bybo som utövade yrket tidtals var Smeds Erik Nilson. Han sålde huvudsakligen krukkärl men även andra nödvändighetsartiklar. Eriks bror Anders for också omkring som gårdfarihandlare.

Dom mest trogna i detta yrkesutövande och som kuskade omkring året om voro manufakturhandlarna Bälter Jerk (Rönnkvist) och före detta soldaten Anders Ström. De voro väl kända för sina metervaror runt om i Siljanssocknarna. Speciellt Ström med sin sprudlande humor var välkänd.

Även Göstas Jerk försökte som kringfarande handelsman. Han drog sin dragkärra omkring i byarna och sålde både nyfångad och gammal fisk. Men tyvärr genomskådades han som en bluffmakare mången gång, och måste sluta då kunderna svek honom.

Efter gammal sed skulle vinterredskap och annan redskap strykas med trätjära varje vår. Det var då far for ut på sina tjärförsäljningsresor. Så länge morfar brände tjära i sina tjärdalar sålde far hembränt trätjära, men sedan övergick han till fabrikstillverkad. Vecka efter vecka körde han från socken till socken och by till by med tjärtunnor och sålde till bönderna. Det fanns körredskap i varje gård på den tiden. Och handeln gick bra.