Vid sidan om sina små jordbruk utövades andra yrken. Var och en hjälpte sig själv så gott de kunde då det sällan fanns kontanter att betala lejt folk med. Som t.ex. tillverkningen av skor till familjen var det ingen ovanlig syn att se husfar själv sitta vid skomakarbänken och sy ihop näverskor. Detta arbete utfördes merändels på hösten och före jul, så var och en fick sig ett par nya skor till helgen. I de flesta gårdar tillämpades dessa vanor, men särskilt i Höghols där Höghols Jan gjorde sina och familjens skor själv. I Nöktes där mångkunniga Nöktesfar gjorde allt själv för familjens behov och så i Örns där soldat Örn fick tillta många olika yrken för sin trängda ekonomi. Det vanligaste var väl att yrkesskomakare påtingades att komma hem i gårdarna och som då tillverkade familjens skobehov för en tid framåt. Till dessa yrkesutövare hörde Källängsfar, Aronsfar, Frans, Nilses Per, Slas Johan och Sturolles Daniel (Sjöström). Särskilt Aronsfar och Frans med sina läropojkar ambulerade omkring i gårdarna. De var kända för sina påhitt och upptåg.

Det hände en gång då de höll till i Nilsomes att de såg Bos Daniel med sin oxe och vedlass komma farande utför Bälterbacken och på väg hem med vedlasset. Slas Johan var då läropojk hos de äldre skomakarna. Frans och Arons far sände ut Slas Johan i portgången som ledde ner till Nilsomes gård och där bakom porten skulle han invänta Bos Daniel och oxen med lasset. När de så kom mitt framför porten öppnade Slas Johan hastigt porten och skrek högljutt med påverkan att oxen blev rädd, kastade om och sprang upp i Tägtgatu med vedlasset och Bos Daniel släpande bredvid. Slas Johan försvann från platsen, sprang in till sina läromästare och berättade om utgången. Bos Daniel körde runt på Tägtgården, kom ner på vägen igen där han band fast sin skrämda dragoxe i gärdesgården och i grön ilska stegade nerför Nilsomes gård och in till Skomakargänget. Där tog han Slas Johan i hårluven och höll Johan så på utsträckt arm i luften, medan han genom sin talförmåga gav Frans och Aronsfar en ordentlig avbasning. Nilses Per var vida känd för sin berättarförmåga, att dra fantasieggande och hårresande historier. Därför var hans skomakarverkstad en gärna sedd samlingsplats för bypojkarna. Sjöström var byns sista verksamma skomakare. Han var också en orginell person, en av de som funnits i byn.

Ett annat skrå var skräddarna. När vävstolens dunk, dunk tystnat och vadmarsväven återkommit ifrån stampen då ordnades i brudstugan för att ta emot skräddarna. Vävens långa länga i alnar väntade på sax och synål. Skräddargänget bestod av mästare och gesäller. Två sådana anlitade mästare med folkets förtroende var Bos Jerk och soldat Ek. Bos Jerk var en mångkunnig man, bland annat finskräddare i skinn. Hans specialitet var brudhandskar till både kvinnor och män. Byns likkistsnickare var han också.

Soldat Ek förfogade över ett stort skräddargäng och sydde kläderna till många hushåll. Han var den första skräddaren här i byn som skaffade sig en symaskin, en nymodighet som beskådades och beundrades av många. När Ek omsider bytte ut maskinen mot en ny köpte min morfar den gamla symaskinen.

Tre andra byskräddare var Stormats Jerk, Back Mats och Sjons Ol. Dessa tre hade skräddarverkstäder i sina egna hem. De två förstnämnda hade sina stugor belägna på Hedbacken och har utplånats av tidens härjningar. Min far minns huru han som ung pojke var till Back Mats och fick sin första kostym sydd. Som skolpojke och konfirmand bar han skinnbyxor och Leksandsdräkt. Farmor hade vävt tyg, som far var mäkta stolt över när han fick ta tyget och gå till skräddaren för att be honom sy en kostym. En kostym som blev billig i sylön, berättade far. Back Mats begärde bara 5 kronor för sitt arbete och allt sybehör, dels därför att de hade lämnat potatis till klister i halslinning och axelklaffarna.

Några hundra meter nedanför Back Mats gård låg Stormats Jerks lilla oansedliga lilla stuga. Den var så låg att vuxna personer fick böja ryggen rejält när de gick in genom dörren. Två förnöjdsamma människor bodde därinne. Stormats Jerk (änkeman) och hans invalidiserade dotter.

Per Eklund och Per Svensson var de som sist sydde kläderna här hemma åt byborna. Per Eklund hade sin far, soldat Ek, som läromästare var en mycket kunnig yrkesman. Han tillförde byn en nymodighet genom att han inköpte en velosoped. Rönnäs första velosoped blev beskådad av alla i byn. Detta underverk till fortskaffningsmedel var av den äldsta typen, ett enormt stort framhjul men desto mindre hjul där bak. Påstigningen gjorde Eklund intill en gärdesgård genom att först kliva upp på gärdesgården och sedan över på velosopeden. I minsta motbacke blev det stopp.

Per Eklunds son, Oskar, gick i förfädernas fotspår och lärde skräddar yrket. Han var byns siste yrkesman i den branschen.

Per Svensson var en mycket anlitad finskräddare.

De som sydde i skinnkläder var Jönis far och soldat Rolig. Hos Jönis far fick min far sin första mansskinnpäls sydd. Den som mest anlitades för tillverkning av skinnkläder var soldat Rolig. I sin yrkeskunnighet höll han till i sin verkstad, en liten stuga på gården.

Innan skinnskräddaren fick ta hand om skinnen skulle de betas och beredas. Soldat Rolig införde sådant arbete också, men i vanliga fall var särskilda personer anlitade för detta arbete. Två duktiga skinnberedare var Sols far och Klas far.

Husbehovssmeder var alla de som ägde en smedja på gården. I utkanten på gården stod smedjan. En sådan husbehovssmedja fanns på Dimgården, Sjons, Bälter Jerks, Nöktes, Smedjerkes, Höghols, Jones, Tysk Pelles, Karis, Lunds, Sturolles och Brändolles. För större och mera invecklade smidesarbeten anlitades bysmeden. Brändolles far var en kunnig yrkesman och den egentliga bysmeden. Han förfärdiga den första timmersaxen i Rönnäs.

I Nöktes fars smedja hördes hammarslagen titt och tätt. Han var ofta upptagen med att smida skospik som då var en efterfrågad vara. Nöktes far var byns skospikssmed.

Höghols Jan var alltid anlitad när dragoxen skulle ha nya skor på klövarna. Han hade för detta ändamål byggt en speciell båsställning utanför sin smedja där han tog emot oxarna.

Den största gruppen hantverkare var säkerligen timmermännen och snickarna. De gick också under namnet träkararna. Till dessa yrkesmän hörde Jerkeses Mas, Back far, Jonsolles far, Sols far, Skött Jerk, Stur Ol, Mas Ol, soldat Örn, Jones Jerk, Soldat Strand, Mas Jerk, Soldat Palm och Dim Ol.

Till timmersnickarna hörde Bos Jerk, Lissl Anders i Göstes, Berg Anders, Willhans Anders och Willhans Olof.

I den grupp av yngre datums snickare räknas Mas Anders, Mas Daniel, Mas Axel, Mas Anders Holmberg, Daniel Örn, Ek Anders, Olof Örn och Sjons August.

Dessa yrkesmän for vida omkring byggde hus och inredde stugor. Willhans Anders eller Anders Willner som hans namn senare var, berättade att han var med om restaureringen av Kopparbergs kyrka i Falun. Bland andra var han en som gjorde det livsfarliga reparationsarbetet på tornet och för livsfarans skull fick de 1 öre mer i timmen på sin dagsförtjänst.

Murare

En annan grupp bland hantverkarna var murarna. De sökte sig hit och dit där arbetstillgång fanns att tillgå. Till dessa hörde Nilses Jerk, Kröger far, Tägt Per, Krögar Anders d.y, Spännar Ol, Bränd Ol, Tägt Johan och Tägt Edvar.

Även Nöktes far fuskade i detta yrke och anlitades att mura spismurar. Mången gång slog han tegel för hand och brände detta i en speciellt uppbyggd ugn. Min morfar, Karis Mas, brände teglet till spismuren i fäbostugan i Kyrkbord, som farfar, Nöktes far, murade upp.

Det hårda och ohanterliga arbete som en stensprängare och grundläggare hade att slita och brottas med var det tre kraftfulla soldater som vågade sig på. En av dem var soldat Anders Berg, en stor och ståtlig kronans representant som tog riktiga dunster med stenarna. En annan som tuktade otympliga stenar till fina husgrunder var soldat Olof Skotte, och den tredje som arbetade u sten var soldat Erik Skytt.

En som inte hade sten till yrkesutövning men som ändå lämnade ett vackert bestående minne i denna materia efter sig var Willhans Per. När byvägen från östra torget och norröver upp genom över byn byggdes, tillkom den djupa genomskärningen från torget och upp till Kullgärds. Det fodrade stenläggning för att motarbeta jordras. Det var då Willhans Per som byggde upp de stabila stenmurar som prydligt än i dag kantar Kullgärdsgatu, på båda sidor. Stenmaterialet togs från Grävningen och fraktades ner på slädar som Willhans och Höghols dragoxar knogade och drog.

Repslagaryrket var ett annat hantverk. De bindrep, trossar och tömmar som användes var naturligtvis gjorda för hand. Detta var repslagarnas arbete att tillverka. De arbetade inom byn efter arbetstillgång, men när arbete tog slut hade det att uppsöka andra orter. De gingo från plats till plats för att livnära sig genom yrket, och blev det något över till familjen hemma var det en välsignelse. Som material använde de blånor eller dån, ett avfall som uppkom vid bråkning och skäktning av lin. Även tagel, nöthår eller get och svinhår togs i bruk. Deyrkeskunniga inom dessa hantverk i byn voro; Roligs Per, Karis Mas, Hag Anders, Soldat Örn och hans son Daniel.

Både Hag Anders och Örn med sonen Daniel for vida omkring, spann och tvingade ihop nya rep och bindtrossar och bönderna. Örns Daniel berättade att han tillsammans med fadern höll till en hel vinter på ett bruk i Bergslagen, under tiden de spann nya rep åt bruket hade de den förmånen att få gå i herrgårdsköket och äta vilket Daniel uppskattade som rena herrskapsprivilegier. Som betalning fick de 12 öre famnen för fullt färdigt rep.

Andra drog iväg ner till Stockholm för att där söka och få förtjänstarbete. Kullorna sökte sig till bryggerierna som tappkullor eller trädgårds och roddarkullor. Tre systrar från byn; Bos Kari, Bos Margita och Bos Britta fick arbete som tappkullor på Grönbergs bryggeri. Bos Karins arbetsbetyg var daterat år 1864.

Från Leksand kom de så kallade stockholmssågarna, det arbetslag som sågade och högg ved i Stockholm. Det var ett omtyckt arbete och kåren bestod av många arbetskraftiga sockenmän. Från Rönnäs räknades bland dem; Jönis Jerk, Bratomt Per, Bos Ol, Dim Jerk (Dimmen), Bratomt Jerk, Bratomt Anders, Bratomt Jerald, Erik Örn, Olof Skotte, Erik Bratomt och Karl Bratomt.

Deras högkvarter var beläget på Sergelgatan 10 eller Hötorget 10, en unik bostad mitt i hjärtat av Stockholm. Den bestod av ett stort gemensamt rum med 18 stycken separata sängplatser. Bäddarna var ordnade i tre våningar med en golvlåda, en bottenslaf och två överslafar. Mitt på golvet mellan alla dessa sängskåp var ett stort bord, placerat för gemensamt bruk. På sidan om det stora rummet fanns ett litet med öppen spis som användes till kök. Så länge yrket utövades bodde de sista sågarna kvar där. De tre sista var Rönnäs Anders från Ullvi, Anders Pellander från Heden och Edvard Hedlund från Hälla. År 1957 slutade de med vedsågningen och for hem. Ett hedersamt yrke hade definitivt skrivit sitt sista kapitel. Samma år revs huset för att ge plats åt det nya Stockholm.

Ett annat arbetslag var de som arbetade med träkol. Träkol var en stor artikel för jernbruken. Tidigt på hösten tände kolarna sina milor som fyllde skogen med sin rökdoft. Efter kolaren tog kolköraren hand om kolen som under vinterdagarna forslade fram kolen till närmaste järnvägsstation eller till de stora uppsamlingshusen vid Siljan. Vid varje kolbrygga eller kolhus fanns en mottagare som tog emot de körande och mätte kolinnehållet i körarens lass. Det var dessa arbetsutövare som vintertid kallade kolmottagare och sommartid kollastare. Så fort det blev öppet vatten, sjöarna isfria om våren, skulle träkolen lastas på pråmar (kolskutor) och bogseras ner till Insjöns hamn. Bergslagets egen ångbåt med Mäx Johan som skeppare, drog dessa stora kolskutor över Siljan och nerför älven fram till lossningshamnen. Där lossades kolen från skutorna och upp i järnvägsvagnar. Kolen lastades i stora mått som sedan hivades upp med handdriven kran och tippades i vagnen, ett mycket hårt och påfrestande arbete. Detta arbetslag bestod enbart av Rönnäsmän. Det var Stor Ol, Storolles Anders, Göstas Anders, Göstas Ol, Ek Erik, Smedjerkes Nils, Svens Johan, Sjons August och Tysk Kalle.

I samband med denna kolhantering återkom varje sommar en utflykt på Siljan och Orsasjön med ångbåten Bergslaget. Kollastarlusttur kallades denna söndagsutflykt, då kolarbetarna med familjer var inbjudna att åka med. Genom båtbefälhavaren Mäx Johan fick far inbjudan att ta familjen och följa med på båtturen. Vi barn gladde oss storligen över denna festdag. Det var en tacksamhetsgärd för alla telefonbud vi stod dem till tjänst med.

Som pråmbyggare for Olers Per från Rönnäs till Falun. En kunnig och skicklig yrkes man som han var byggde han många pråmar som plöjde Runns vatten.

Tägt Ol från Rönnäs tog däremot anställning som skutskeppare på sjön Runn. Men olyckan var framme och sjön tog hans liv. Han drunknade år 1870, 24 år gammal.

Mattias Andersson Rönnblom var född i Rönnäs den 13 april 1793 och gelbgjutare till yrket. År 1841 fick han i uppdrag att omgjuta mellanklockan i Leksands klockstapel. Detta förtroendearbete utförde han med heder i Jönköping samma år. Som minnessak från denna händelse lät han gjuta några små miniatyrklockor i precis samma modell som mellanklockan. Dessa klockor gav han bort till närmaste släkten. En sådan miniatyrklocka finns kvar och är i Hilding Franséns ägo.

En annan yrkesman i sitt slag var Diker Johan. Denne man kom bortifrån någonstans och slog sig ner i Rönnäs. Här levde han sedan tills han lämnade detta livet för alltid. I en vindskammare i Nilsomes gamla stuga höll han till i all enkelhet, men fullt nöjd med tillvaron. Han livnärde sig på att bryta mark och nyodla åt bönderna, ett arbete som han utförde med stor noggrannhet till ett ringa pris. Hans stora utmärkande drag var den människovänlighet han hade till överst åt alla och då särskilt barnen. Stora barnskaror samlade han omkring sig i sin kammare och gladde dem med ett eller annat. Han inköpte en talmaskin (en föregångare till grammofonen) ett stort underverk på den tiden. Han underhöll både gamla och unga. Maskinen var den första i sitt slag i byn.