Den 28 okt. 1832 på en sockenstämma i Leksands tingshus skattebelades två kvarnar vid Rönnäs Gärde benämnd Hedbäckskvarn och den s.k. Konstkvarnen att till kyrkoherden inbetala årligen för varje stenpar, 1 fjärdedels tunna säd, hälften råg och hälften korn.

Vattenkraften i ån som rinner fram i dalgången i östra utkanten av byn har byborna utnyttjat sen fordomdags. Dessa kvarnar som omnämns vid Rönnäs Gärde, låg strax nerom hyttbron där fallhöjden på vattnet togs i bruk. Lämningar efter en tackjärnshytta har också påträffats på nämnda plats. De två kvarnarna fick sedermera lämna plats för två andra. Den ena av de nya kallades Knektkvarn och togs i bruk omkring 1850-talet, medan den andra fick namnet Sjonskvarn och gjorde sin tjänst till omkring 1880-talet. Utefter ån har många små skvaltkvarnar varit i bruk. Men sedan byggdes dom större kvarnarna. Den äldsta av dom stora var den som stod strax ovanför åns utflöde i sjön, och kallades Sjökvarn eller också Tullkvarn.

Tullkvarn var den enda av kvarnarna som hade frimalning. Den var den största och den mest anlitade. Bönderna själva hade byggt den, och den drevs utan tillsatt mjölnare, så var och en fick sköta om sin malning. Men så övertog skollärare Rönnblom från Ål, kvarnen och han tillsatte sin bror Mor Anders som mjölnare. Anteckningar tyder på att skulle ha ägt rum runt omkring 1860. Morgubben som han kallades, var gammal och stod ej ut med det ständiga nattvaket så väl som det ansträngande dagsarbetet, utan slutade som mjölnare året 1885. Hans son Mor Jerk fick överta platsen som mjölnare efter honom. Det var under Mor Jerks tid som min far tjänstgjorde som mjölnardräng i Tullkvarn. Far var då 17 år gammal och hans betalning var bara några öre för dygnet. I fars hem voro dom ändå mycket glada över hans anställning, genom att dom fick sopa kvarnen emellanåt och tillvarata spillmjöl till grisföda. Far tröttnade på nattvaket och så gjorde även Mor Jerk. Dom slutade båda två. Efter Mor Jerk kom Dim Jan dit som mjölnare och strax efteråt bytte kvarnarna ägare. År 1903 sålde Rönnblom Tullkvarn till Hallin också han från Åls socken. Denne man ansågs vara något rubbad i sin tankegång. Hans förfarande var inte normalt alla gånger. Ofta gjorde han inspektionsresor till kvarnen, även långt efter sedan driften lagts ner. Det var på Hallins tid som Tullkvarn tystnade för alltid.

Det hände en lördagskväll på senhösten då denne Hallin var ute på sina strövtåg och han kom till kvarnen. Medan han var därinne såg han genom kvarnkammarfönstret några Rönnäspojkar närma sig. Han kom på idén att gömma sig i kvarntuten ifall pojkarna kom in i kvarn. Dom kom in och deras ärende bestod i att dela upp brännvin som de gömt i kvarn. Och medan pojkarna inbegripna i sina mellanhavande om starkdrycken låg Hallin mycket illa i den koniska kvarntuten och svårt för att ligga stilla, med påföljd att tuten tog överbalans och tippade ner på golvet med jämrande Hallin i fallet. Det blev en ordentlig dunst. I rena förskräckelsen flydde pojkarna ut ur kvarn och från brännvinet. Uppskrämda över händelsen i den mörka kvarnen tog de givet att det var den onde själv som överrumplade dem på ett sådant skräckinjagande sätt. Ingen i sällskapet vågade återvända in i kvarnen utan med skyndsamma steg fortsatte de emot byn.

¾ kappar för råg

1 kappe för korn

1 ½ kappe för blandsäd

1 ½ för hafre

½ kappe för malt

allt i torr säd, men för rå säd banko.

Efter Tullkvarn i ordning kom Kollkvarn. Den byggdes upp av soldat Ekskog som också var kvarnens mjölnare i många år. Den övertogs sedermera av ingenjör Rönnblom som byggde om den, men någon riktig fart blev det inte. Bröderna Fredrik och Alfred Blomkvist var kvarnens siste mjölnare så länge den var i bruk. Driften lades sedermera ner och kvarnen revs.

Den sista av de tre stora Rönnäskvarnarna var Gukkukvarn, den byggdes längst upp i ån av några bönder gemensamt. Första tiden var kvarnen utan fast mjölnare och var tillgänglig endast för andelsägarna som själva fick sköta om sin malning. Kvarnen hade rykte om sig att malningen gick förfärligt sakta, så det sades att om man tömde säden i kvarntuten och satte i gång kvarnstenarna, man lugnt kunde gå till skogen och där hugga ett lass granris till strö, innan mälden var färdig. Av denna orsak hade kvarnen fått namnet, "Fåfängan". Kvarnens sista mjölnare voro bröderna Lerbergs Samuel och Lerbergs Johannes. Samuel blev sedermera prosten och dr. Sam Rönnegård och Johannes folkskoleläraren och nämde-mannen Per Johannes.

Under senare år kom Slång Lars Person från Kråkbodan hit till Rönnäs och övertog kvarnrörelsen. Han inköpte vattenfallsrätten utefter hela ån och samtidigt dom kvarnar som då fanns kvar. Gukkukvarn byggde han om till en stor modern kvarn med turbindrift. En mjölnare som kunde sitt yrke bättre än mången annan. När sedan en ångsåg byggdes till bildades rörelsen om till bolag, Rönnäs Såg och Kvarn Aktie Bolag, med Smeds Erik Nilson, Lars Prosén, Anders Karén och Erik Matson som kompanioner.

Verksamheten pågick en tid med god behållning, men bolaget avvecklades och Lars Person drev rörelsen i egen regi tills han dukade under för sjukdom. Företaget med kvarn och såg såldes till Eriksson som blev byns mjölnare. Hela rörelsen både kvarn och såg lades ner.

Långt före detta i slutet på 1800-talet anlades en såg strax utanför Kollkvarn. Den byggdes med en ram och ett sågblad och drevs med vattenkraft. Äganderätten uppdelades i andelar mellan byggherrarna, men Brändolles Jerk var den som skötte om sågningen. Bönderna fick där sina timmerstockar sågade till plank och bräder för en billig avgift.