Malmfyndigheter försökte de att ta fram lite varstans. Många sådana gamla gruvhål finner man än i dag i ängsbackar och på skogsskiften.

Den största av dem var koppargruvan i Östra Insjön. En sägen från gamla tider påstår att den skulle vara systergruva till Falu Koppargruva. Nåja i all fal bedrevs där stordrift som satte liv och fart på bygden runt omkring. Byn Solberga som ligger inte långt från gruvan var Åls sockens största by då på den tiden då arbetsdriften var i full gång. Ett konstverk (Polhems system) av trä som sträckte sig från vattenfördämningen i Solberga och ner till gruvan pumpade vattnet ur gruvan dag och natt. För att få vattenkraft åt detta pumpverk hade Kyrkbordstjärn såväl som Solbergstjärn dämts upp med damm och släppluckor. Vattenflödet från Kyrkbordstjärn uttömdes i Solbergatjärn där också själva krafthuset var beläget. Lämningar efter hus och vattenkanaler kan man finna på orten. Det talades vitt och brett om detta mekanismens under. När driften lades ner inköpte en Rönnäsbo ett av husen och lät uppsätta detta vid bygatan strax intill gatukällan. Så länge det stod kvar gick det under namnet "Konsthuset".

Åsbergsgruvan var en annan av mindre storlek. Ur den hämtades jernmalm. Om gruvhålet var litet och obetydligt så lär ha hämtats upp åtskilligt med malm ur dess innandömen. En gruva där malmbrytning bedrevs är att finna i Kullgärds hage i Rössmyra. Och längre upp efter fäbovägen på högmarkerna i Ånnbodarna, gapar idag många tomma gruvhål och där kringliggande slagghögar talar ett tydligt bevis på att här har våra förfäder utfört ett mödosamt arbete med att bryta berg ur jordens innandömen för att kunna tillvarataga de små malmfyndigheter som förekom.

På Lissbjörkens marker återfinner man likadana gruvhål. Men mera på Brändors fäboområde ligger de gruvor som sist bearbetades här på orten. Där bröts också jernmalm. Då arbetet lades ner och gruvdriften upphörde där var min farfar (Nöktes far) en av de arbetare som hämtade upp de sista verktygen ur gruvan. Gruvdriften här på orten var definitivt slut och förorsakade säkerligen mången bekymmer eftersom detta tog ifrån dem arbete och inkomst.

Den brutna malmen från alla dessa gruvor och många fler på andra orter fraktades vintertid med häst och släde, en låg brädskrinda på långsläde kallad malmkorg, fram till malmplatsen vid Åsberget. Det var utskeppningsplatsen för all malm till bruken vid Siljan. Stora stråkvägen för malmkörningen gick fram efter ådalen över Brändor och fram till Kilen där vägarna sedan drog bort åt olika håll. Det talas om körare kom från Slättbergs gruvor, ja ändra från Vintjärn i Svärdsjö socken. När trafiken var stor och malmlassen tunga blev vägen guppig och dålig. Det hände att en och annan malmbit hoppade över malmkorgens låga bräddar och blev kvar på vägen. Dessa förlorade stenar tillvaratogs av småpojkarna. Far minns att han som liten pojke fick följa med sina äldre bröder på sådana uppsamlingsfärder. En drog dragkälken medan de andra två sökte och tillvaratog vad som fanns av tappad malm. Det som uppsamlades drog de ner till malmplatsen där mottagaren betalade några ören för malmbitarna. En gång då far var ute ensam och hittade en försvarlig hop stenar på sin kälke fick han vid överlämnande 2 öre för hela lasten. Pengar och penningars värde stod i en annan kurs på den tiden. Tidsrymden var på 1870-talet.

Genom forskning och sökande har jag lyckats få tag på en av journalerna över malmkörning som faktorn förde.

Nere på malmplatsen vid sjön växte malmhögarna allt högre och större. Malmen lagrades till sommaren då vattenvägarna blev isfria och öppna för segeltrafik. Faktorns lilla timmerstuga gömdes bort helt mellan högarna. Efter islossningen skymtade segelskutornas vita segel nere vid åsbergslandet. Malmfrakten tog sin början så fort Siljan och Insjön hade fått öppet farvatten igen. Malmen lastades på segelskutor som sedan i förlig vind fraktade den till jernbruken runt Siljan och Orsasjön. Det fanns fyra sådana segelskutor som seglade frakten. En bar namnet Svanen och en annan Svalan, vilka namn de två andra skutorna bar, har fallit i glömska. Far kom ihåg hur han såg vågorna vitskummade framför bogen på Svanen och Svalan då de med vindfulla segel och tungt lastade plöjde fram över sjöns vatten. Bruken vid Siljan som drev jernhantering var Limå Bruk, Jekkholmens Bruk och Bäcka Bruk förutom alla de små hyttor som också tillverkade jern.

En sådan hytta har funnits strax nerom Hyttbron här i Rönnäs. Bron över ån har säkerligen fått sitt namn efter hyttan. På platsen som utpekats där hyttan stått fann jag efter sökande en bit träkol inpackat i slaggsten.

Tekniken kom och gjorde framsteg. Ångbåtar kom in i sjöfarten och konkurrerade med segelskutorna. Dessa nymodiga vidunder framdrevs med stora skovelhjul innan propellern kom till. Siljans första ångbåt var hjulbåten Prins August, 1838, som väckte allmänhetens stora uppmärksamhet och förvåning. Ibland hände det att Prins August fick ta en segelskuta på släp uppför älven då vinden mojade och skutan stod där utan kraft. Båtens första kapten eller befälhavare hette Knubb Erik Erson (allmänt kallad Knubb far eller Knubb Jerk) från Berg. Som båtens maskinist tjänstgjorde Bagg Jerk från Romma. Däckskarlens namn är obekant. Med dessa tre var båtbesättningsmanskapet fulltaligt.

Knubb Jerk var en kort, trubbig man med utmärkande spetsig näsa men med humor i sinnet. Historien förtäljer att en gång Prins August kom fram till där älven slingrar sig i S-kurvan (avenskröka) Knubb Jerk gav order till maskinisten Bagg Jerk att han skulle elda med krokig kävling för nu var de i avenskröken. Som kuriositet kan nämnas att kaptenens kaffekopp från allra första tidens sjöturer finns i min ägo.

En gång när båten befann sig vid Laknäs grund sade Knubb Jerk; Kast ut kroken/ankaret, men båten fortsatte att gå varför Knubb Jerk satte frågan: Ha du int kasta ut kroken? Jo hä ha jä gjort men det fanns ingen kätting på den svarade Bagg Jerk.

Sinade malmförråden vid bruken måste körkarlarna fortsätta med sina malmlass ända fram till bruken. Det var en lång och dryg körning. Hästfororna gick ut från malmplatsen fram över sjöns is förbi båthusen och fortsatte över Limviken till Bunk där vintervägen gick på älvens östra sida fram till Siljan. Fram mot Bunk var isen osäker mången gång, genom älvfårans närhet. En gång hände en olycka men som slutade med lycklig utgång. Bratomt Per (dagligt tal Blakjens Pell) kom med häst och malmlass men tyvärr somnat på lasset över sjön. Hästen fortsatte vägen framåt och kommen ut på Limviken rörde Jerk sig på lasset med den påföljden att ena tömmen stramade till. Hästen lydde tömmen och vek ut mot älvöppningen. Både häst och lass kom ut på svag is som brast. Det bar iväg ner i vattnet men till deras lycka befann de sig där en åsliknande upphöjning där sjöbottnen drar fram. Vattnet fick upp till halsen på hästen som stod på alla fura benen på bottnen medan Blakjens Pell själv stod uppe på malmlasset och ropade på hjälp. I byn hörde de ropet och männen begav sig fortast möjlig ner för att rädda den nödställde. Blakjens Pell fick de upp på isen men hästen räddade de från att drunkna genom att ro ut en av kyrkbåtarna och drog hästen på rygg i den.

Sjöbottnens upphöjning på den platsen har efter olyckan fått namnet "Blakjens Pells tuva".