Kontakten med yttervärlden var nästan obefintlig. Tidningar som trycktes och utkom sådana hade den stora allmänheten inte råd till att hålla sig med. De var till för de mera välbärgade i samhället. Det hände att gamla, lästa tidningar kom de fattiga till nytta. Man kom överens med prenumeranten om att för en ringa avgift få överta den lästa tidningen. Tidningen Dalpilen gavs ut två gånger i veckan och var den mest lästa. I fast barndom kom han ihåg att skollärare Rönnblom var prenumerant på Dalpilen och med honom hade farfars, Nöktes, kommit överens att få överta tidningen, detta för en liten avgift. Rönnblom var skollärare i Ål och bosatt där då Nöktes for den långa vägen dit och fick ta tidningarna med sig hem då Rönnblom läst dem.

För brevpost fanns ingen ordnad postgång till byn. På en bystämma hade man kommit överens om att Mas mor i Västibyn som erbjudit sig befordra brev till och från byn skulle ha befogenhet att utfå en avgift på 2 öre för varje avsänt eller ankommande brev. De fick lämna breven hos henne som sedan såg till att de kom till poststationen i Ål, där hon också hämtade de kommande breven. Alla som väntade brev hade att gå till Mas mor och fråga efter.

Men så småningom ändrades förhållande till det bättre. Det ordnades med lantbrevbärning en gång i veckan ut till byarna. Mellan Noret och Rönnäs och alla mellanliggande byar gick Nilsomes Nils med postväskan och lämnade och hämtade post. Han var den första postbäraren öster om älven i socknen. En trogen tjänare var han i många år denna post Nils som han allmänt kallades. Post Nils var plikttrogen i sin befattning så länge hans krafter det medgav. Det berättas att de ibland fann honom sovande på en dikesren med postväskan säkert omfamnad. Han avlämnade posten i en bestämd gård dit byborna fick avhämta sin post. Det hände att vid årets slut byttes avlämningsplatsen till en annan gård i byn. Detta bestlutades på bystämman genom entreprenad, den som åtog sig att mottaga och hysa posten för den lägsta ersättningen. Priset höll sig mellan 50-75 öre per hushåll och år. Den vanligaste posthållaren i västibyn var Lasses och i östibyn mestadels Jerkhans.

När Post Nils gav upp kom i hans ställe f.d sjukvårdssoldat Lärka från Almerg. Då utsträcktes också postgången till byarna Hisvåla, Almberg och Kilen. Soldat Lärka var en stor och ståtlig man med militäriskt hållning och tordönsstämma. Han inköpte en cykel att åka på som blev en lättnad för honom på den 1 ½ mil långa vägen. Men åldern satte stopp även på hans arbetsvilja.

Den som åtog sig bära posten efter Lärka var soldat Palm från Berg. Postgången utökades också till daglig, en förmån som folket uppskattade mycket högt. Efter många år slutade Palm och August Jansson från Hisvåla kom i hans ställe. Men även han tröttnade och överlämnade sysslan till min bror Emil. Han har sedan dess kört posten på denna sträcka i nära 40 år.