Sjukdom eller krämpor har människan varit utsatt för i alla tider. Ute på landsbygden fanns förr i tiden ingen doktor att tillgå, utan de hjälpsökande hänvände sig till kloka gubbar eller kloka gummor. Bland dessa fanns de som utövade svartkonst, besvärjelser eller trolleri. Allmännheten hade stor tilltro så väl som respekt för sådana mystiska ting.

I Hälgnäs bodde Byngpelles Ol och han var de hjälpsökande tjänstvillig med sina konster. Alla som kom till honom för att få bot mot det onda som de i en eller annan form råkat ut för, behandlade han lika. Med korsfrågor frågade han ut om den sökandes förhållanden, varefter han tog ut han eller henne på gården. Mitt på gården hade Byngpelles Ol lagt en flat sten på vilken den sökande skulle knäböja, medan Byngpelles Ol med korsslagna armar över den villfarnes huvud framsade den ena ramsan efter den andra. Efter denna cermonis slut tillsade han den besökande att gå hem med den tron att det onda flytt sin kos.

Spåls Jonas i Risholn var en likadan trollgubbe som påstås ha trollat bort mycket ont från utsatta människor. Vad Spåls Jonas begärde av de som kom och sökte, var en orubblig tro på honom och hans metod att bota.

En tredje sådan man fanns i Leksands Boda. Den påstås se mer än vanliga människor. Till honom vände sig folk för att få råd och upplysningar. Om kor eller andra kreatur sprang bort i skogen tillfrågade man honom var de var att finna. En man som blivit nerlusad kom till honom för att få hjälp att bli av med ohyran. Mannen fick den uppmaningen att gå ner till Siljan, ta utav sig kläderna och tvätta dem i sjöns vatten, själv skulle han tvätta sin kropp. I och med detta utfördes skulle gubben i Boda läsa förbannelser över lössen, som då skulle försvinna.

Det berättas om en sådan trollkärrings likfärd till Leksands kyrkogård. Det var vintertid och slädföre då denna kvinna fraktades med häst och släde på sin sista färd. Under färden märkte körsvennen på liksläden huru hästen frustade, svettades och drog allt vad den förmådde. Begravningsfolket trodde att den onde var med i deras sällskap, och då en kråka följde med tågen, tog de för givet att i den skepnaden uppenbarade sig den onde. På halva vägen försvann kråkan och hästen hade ingen svårighet sedan med liksläden, detta har körsvennen själv berättat för mig.

Men det fanns också andra som begagnade sig av huskurer och mera mänskliga metoder att bota sjuka. Olers mor var en som stod till tjänst med koppning. Alviks mor i Berg var lika kunnig i den konsten som hon utövade flitigt. Hon var kunnig i att plocka bort stygghår ur folks ögon och till henne gick dom för att få magen uppdragen.

Höghols Jan var den som tog bort onda och trasiga tänder. Han hade egenhändigt gjort sig en tång för detta ändamål, och med den tog han grepp om tanden och bände och bröt tills tanden kom med ut ur munnen. Det hände att tångens hårda grepp smulade sönder den sjuka tanden, då han fick plocka bort bit för bit.

Det berättas att en hemmabegagnad metod för tandverk tillgick så att en stark tråd band om den sjuka tanden. Trådens andra ända band fast i spiselstolpen, och när den som då hade tandverk var ordentligt fasttjudrad, den hjälpande tog då en brand ur den öppna spisen som han hotade den med den sjuka tanden. För att värja sig mot branden gjordes ett ryck baklänges och då händelsevis tanden kunde lossna.

Höghols Jan var och djurdoktor. Om något fel uppkom i ladugården kallade man på honom. Han var en anlitad kodoktor.

Spännar fasmor var en stor kännare till många huskurer. Mot ont i bröstet rekommenderades en lag kokt på islandslav. Att dricka sådan lag botade svår hosta. Rå hackad kalvlever blandad i conjak förordnades till den lungsjuke dricka.

För svårläkta bensår användes färsk björknäver, och blödande sår stoppades med dammsopp.

Sättet att "kasta ut" praktiserades allmänt. Denna trolldom utövades av vissa personer som påstås satt inne med en viss kraft och förmåga över de onda krafterna. Detta förfarningssätt skulle bota all slags ont hos människorna. Handlingen tillgick så att en dekor iordningställdes. I denna blandning skulle bitar av den sjukes kläder, likaså naglar och hår samt urin sammanblandas i ett kärl, skål, där glödande kol och eld också ingick. Sjukdomsfördrivaren tog så den sjuke och blandningen med sig till en hemlig plats. Där ställdes den sjuke på ett visst sätt vänd mot solen allt under absolut tystnad. Utövaren tog skålen med dekorn och kastade innehållet över den sjukes västra skuldra med upprepande av långa, mystiska besvärjelseramsor. På återvägen och under hela utförandet skulle samma tystnad iaktagas.