Hon var trotjänarinna, fäbokullan i Karisgården, som gick under namnet Ekes moster. Hon hade varit Kyrkbord trogen i årtionden och hörde hemma i fäbon. När våren kom stod hennes håg och längtan till fäbobacken med den lilla låga stugan. Men inom hennes oansenliga kroppshydda och inbundna själsliv hyste hon en odelad och bergfast tro på vidskepelse. Hennes tankegång kretsade omkring övernaturliga ting, såsom spöken, skrömslen och trolldom. Om någon ovanligt hände i det dagliga livet hade det anknytning till dessa makter.

Om korna inte kom hem i rimlig tid från sitt skogsbete på kvällen, då var det skogsråndan som höll dem fast. Ekes moster gick då ut på fäbobacken och blåste locktoner i händerna. Dessa varierande toner trängde ut över skogen och hördes vida omkring. Att namngiva någon ko i lockningen efter solnedgången var helt otänkbart. Om man inte visste bättre, då höll råndan den kon kvar i sin våld.

Det hände en kväll då hon stod upp på backen och lockade hem korna att bror Martin som liten pys han var sprang till för att hjälpa henne locka. I sin iver ropade han namnet på skällkon att komma hem, men samtidigt slocknade allt hopp för Ekes moster att återse korna den kvällen. Harmsen och full av förtretelse gav hon Martin en ordentlig örfil att han helt oförberedd som han var stöp överända utför grässluttningen. Ekes mosters övertygande tro att något skulle hända korna gav uttryck i att hon till hälften förargad och hälften bedrövad gick in i stugan. En kort tid därefter stod korna utanför ladugårdsgrinden.

I allt görande och låtande utförde hon sina hemliga riter. När hon t.ex. kärnade smör som då försiggick i en så kallad kärnholk, räknade hon ner ett visst antal saltkorn (grovt koksalt) i holken före grädden och på inga villkors vis fick hon inte glömma bort att lägga en bit av ett ormskinn under holkens botten, under upprepande av vissa ramsor. Denna handlings betydelse skulle ha den verkan att grädden skulle bli till gott och fint smör.

I stockvirket ovanför fäjsdörren hade hon placerat en kniv. Detta innebar att stål höll trollen borta för att komma in i fäjset och göra ofog bland kreaturen. På vidjelänken som korna bar runt halsen ritade hon ett kors, tecknet som alla onda makter fasade för.

Hett vatten fick man inte kasta utanför stugdörren för detta brände de små andarna som uppehöll sig i jorden.

Om kreaturen blev borta en längre tid och inte fanns att finna så efterlyste man dem i tre sockenkyrkor efter söndagens högmässa. En sådan efterlysning upplästes från predikstolen tre söndagar i följd om inte kreaturen kommit tillrätta dessförinnan. En skål var utsatt utanför kyrkdörren också där vederbörande borttappade eller tillvaratagna kreatur skrevs upp på lappar som lades i skålen. Den rätta ägaren kunde hittas genom denna förmedling.

Min mor (Karis Anna) berättade att hon som flickebarn var med om att få se skogsfrun eller råndan, en gång. Det var en sommardag i fäbon Kyrkbord då hon och hennes jämlike Göstas Karin sedermera Tyskolles Kari var på väg från Karisbacken till Lissandersbacken. Det hade inträffat att Nöktes kor försvunnit och varit borta i flera dagar. Skogen runt omkring fäbon genomsöktes noggrant med utan resultat, korna var och förblev borta. Efterlysning i kyrkorna fullföljdes. Så en dag när båda dessa småflickor med mors yngre bror Erik i sällskap var på väg från den ena gården till den andra. De hade en liten skog att gå igenom och det var i skogen den märkliga händelsen hände. Där mötte de en finklädd främmande kvinna som kom lockande och vallande med Nöktes kor. Deras bestörtning blev stor då de kände igen korna och visste att de var försvunna. Helt hastigt men oförklarligt försvann kvinnan ur barnens åsyn medan korna gick hem till gården dit de hörde hemma. Det märkliga var att korna voro mjölkade och väl omskötta efter en så lång bortavaro. Denna ofattbara händelse för barnen etsade sig kvar i barnasinnena och de trodde fullt och fast att kvinnan var skogsfrun.

Det var nyårsnatt och morfar (Karis Mats Matson) låg i kolarkojan och vaktade kolmilan. Han hade två milor på gång som fodrade en ordentlig tillsyn. Hade allt gått efter morfars beräkning från början så skulle milorna ha varit färdigkolade för helgen, men de gäckade hans förhoppningar.

Morfar fick tillbringa både jul och nyårshelgen i kolarkojan. Den ena av milorna låg på en upphöjd skogsdunge strax invid stranden av Kyrkbordtjärn. Vid den milan låg kojan. Den andra låg i sluttningen upp åt Nyängsberget till. En smal upptrampad stig ledde mellan milorna som morfar fick gå, fram och åter, många gånger om dygnet. I sin hand bar han en liten ljuslykta som vägledde honom i mörkret. En mila som är i full gång fodrar ett vaksamt öga både dag och natt. Elden har sina förrädiska trädgångar som om en sådan når fram till en obegränsad syretillgång, det hastigt blossar upp till ett flammande bål. Milan kan helt och hållet förintas.

Himmelens tusende tindrande stjärnor hade tänts för sista gången på det år som nu höll på att avsluta sin bana då morfar återvände från den traditionella översynen av bortersta kolmilan. Bländande vitt med gnistrande silverstänk utbredde sig snötäcket mellan frostburna granar och tallar, där morfar i djupa funderingar sökte sig fram på knarrande snötrampad stig. Den myckna snön som tyngde ner varje trädgren har förvandlat alla träd och buskar till skepnader av förunderliga troll, vars silhuettsbilder i den tunna månskärans dunkla sken gav morfar upphov till fantasidrömmar. Morfar stannade upp en stund och lyssnade men allt förhöll sig så förunderligt tyst och stilla i denna heliga kväll. Inte ett djurläte lär höra sig. Morfar fortsatte fram till kojan men innan han gick in kastade han en blick på milan och förvissade sig om att allt var som det skulle vara. Han öppnade dörren till kojan och gick genom den trånga, låga öppningen. Kojans inre bjöd på en behaglig värme som strålade ut från en stor glödhög efter stockvedsbrasan i spisöppningen. Från britsen kom doften av färskt granris. Morfar slog sig ner på granrisbädden och tog fram det bästa han hade i matväg. Det var ju nyårskväll. Medan han åt sin enkla festmåltid irrade sig tankarna tillbaka till många minnesrika händelser som timat under det gångna året. Han bad en tyst bön om välgång för det år som nu låg före, och kröp ner på granrisbädden. En kolares ständiga bekymmer domnade så bort i en ljuv sömn.

Men så hände det förunderliga under nyårsnattens tysta timmar. Det som blev morfars stora gåta. Efter en timmes sömn väcktes morfar genom att höra sitt namn Mats, ropas ut flera gånger. Morfar rese sig kvickt från sitt nattläger och för att förvissa sig om vilken som själva nyårsnatten kom på besök till hans kolarkoja. Han tände ljuslyktan och gick ut. I det flämtande skenet från lyktan sökte han runt kojan och milan men varken såg eller hörde något. Mystiken tätnade när han befann sig ensam i stillhetens tystnad. Efter en stunds betänkande kom morfars omtanke om den andra milan att träda fram. Med hastig takt framkommen såg han huru snön färgades röd av eldflammor. Kolmilan hade fattad eld. Morfar fick bråttom med att släcka eldhärden, ett hårt och mödosamt arbete. Det övernaturliga väckandet eller varseln tillskrev morfar en gode nyårstomten.

Den allmänna tron fanns då hos folket att tomtar och troll var något som existerade i det osynliga. Alla ville hålla sig på god fot med dem, omhulda och blidka dem på alla sätt för att de inte skulle dra olycka över gården och dess innevånare.

Min mormor berättade att i hennes hem (Bos Eriks gård) de hade för sed att varje julafton sätta ut ett fat julgröt åt tomten. Fatet sattes i något av uthusen där de trodde tomten hälsade på under julnatten. På juldagsmorgonen var gröten borta och fatet tomt och naturligtvis hade tomten varit framme och ätit sin julgröt.

Brändolles far (Brändolles Jerk) råkade en gång ut för en annan än vänligt sinnat tomte. Han kom med häst och lass farande uppför Kullgärdsgatan och kommen framför gårdsporten till Långgården tvärstannade hästen. Det föreföll som om vägen var spärrad framför den. Där stod hästen frustande och slängde nervösa blickar mot porten medan Brändolles far försökte med allt vad som tänkas kunde att få häst och lass framåt och vidare, men det var omöjligt. Brändolles far såg ingen annan utväg än låta hästen vända om med lasset och återvända hem. Och just då, när hästen vände på vägen såg Brändolles far skymten av något förunderligt framför porten.