Fritt efter Karis Jan

Västra Rönnäs bys utskog som var belägen i Grövelberget mellan Bjursås socken och Envikens socken såldes i slutet av 1870-talet bort till Kopparbergs Hofors skogsbolag. Skogen som låg långt borta ifrån byn och utan framkomliga vägar var i bybornas ögon inte så värdefull.

Bolagets ombud i Leksand, Bröms Olof Larsson utnyttjade detta böndernas tankesätt och ordnade om försäljning av skogen till bolaget. Dessa bolagsombud hade ingen ansvarskänsla för säljarna utan tänkte bara på sin egen vinst. De utnyttjade böndernas okunnighet. Bröms Olle betalade 10.000 kronor för hela byrutan men fick 40.000 kr av bolaget för sin del. För förmedling av skogsköpet. Detta förfarande av skogshandlarna hade nog ingen framtida välsignelse med sig.

Ett tiotal år därefter fann Karis Mats Matson ut att det fanns möjlighet till arbete och lite förtjänst på skogen. Han gick den långa vägen från Rönnäs över skogen fram till bolagets skogvaktare som bodde i Marnäs by i Envikens socken. Karis Mats frågade om löfte att få hugga torrfura på skogen och bränna trätjära samt också om möjlighet att kola. Han fick tillåtelse till bådadera och återvände hem till byn den 5-6 mil långa vägen för att göra sig redo för arbetet i den avlägsna skogen.

Karis Anders som nyligen gift sig med Karis Anna Matson och flyttat in på Karisgården fick göra sällskap med sin svärfar, Karis Mats till Grövelberget. De gick med full börda dagen lång, för verktyg, kläder och maten skulle de bära på ryggen. Väl framkomna till byn Sörskog på kvällen sökte de sig nattkvarter i en stuga. Husbondsfolket hade förbarmande med de två trötta vandrarna och lät dem stanna och vila ut över natten. Karis Anders hade svårt att somna på kvällen, dels därför att han låg illa på de slitna och ojämna golvtiljorna och mest för att han lämnat sin käresta Anna därhemma.

Men morgonen kom och det ljusnade i öster. Långt före innan solen klivit över bergskammen hade Karis Mats rest sig från sitt viloläger och plockade fram ur matsäcken lite torrskaffning, som deras morgonmål bestod av. När så deras hungriga magar fått sitt, tackade de värdfolket och startade ånyo sin vandring. Vid en glänta i skogen tog de en vilopaus och långt borta såg de Grövelberget skymta, deras slutmål.

Sent omsider nådde de fram och där de stannade var det bara villande skog och det första som föll på deras lott var att bygga en koja att bo i. Boplats för kojan valde de ut på en mossbevuxen granås ett hundratals meter väster om skogssjön Djuplaven.

Det tog sin tid att bygga en koja med spismur av gråsten och väggar av kluvna torrfuror. Första natten fick de tillbringa under bar himmel med lingonris och mossa till huvudgärd. Karis Anders låg och försökte räkna stjärnorna mellan grantopparna på den blå sommarhimlen innan slumrade in.

Nästa dag när kojan var färdigbyggd var det att ta i med det egentliga arbetet stubbrytning. Virket för tjärbränning bestod av stora stubbar efter grova torrfuror. Det var minsann inget lätt arbete att bryta loss dessa rotbundna bjässar. Karis Mats och svärsonen Karis Anders bröt och bände med långa slanor för att få stubbarna att lossna. De förgrenade rötterna högg de av med yxa. Hop efter hop bröt de så loss och staplade upp i högar. En tjärdal skulle också byggas vilket tog lång tid av hårt arbete.

När veckan tog slut och söndagen kom som vilodag tog Karis Mats ner från hyllan över sänglaven Martin Lutters huspostilla och läste en betraktelse. Efter andakten plockade Karis Anders fram metrev och metkrok och gick ner till skogssjön för att pröva på fiskelyckan. Det var en skön vila för en trött arbetskropp att få sätta sig ner på en slätslipad sten på sjöstranden med ett metspö i handen. Medan han satt där och väntade på att korken till flöte skulle dyka under vattenytan hann han betrakta alla vackra strandblomster som var en fröjd för ögat. Nappet kom och han fick ett par fina öringar att späda ut kosthållet med. Tillsammans firade Karis Mats och Karis Anders helgdagskväll i skogskojan.

När vardagen kom igen var arbetet det samma och enahanda som tidigare dagars. Det fordrades många många stubbar för tjärbränningen. Tiden gick och det led mot högsommar, men innan de fick bryta upp för hemfärden måste tjärdalen byggas färdigt för att kunna tas i bruk när de återkom på höstsidan.

Hemfärden gick till fots över skogsvägar och slingrande stigar den flera mil långa vägen. Det var liksom med raskare steg de trampade på ibland över vassa och knotiga stenar och över sanka myrmarker. Någon trötthet hade de inte tid att tänka på. En och annan vilopaus måste de dock unna sig då det torftiga innehållet i matsäcken stimulerade deras kroppskrafter till fortsatt marsch. Tanken på att få komma hem till de sina sporrade även det krafterna. Vägen förföll för dem kortare nu än på ditresan. Karis Mats som bar slitna skor på fötterna klapprade tappert i takt med den hastiga farten.

Vid Rällsjöns östra strand gjordes vandrarna uppmärksamma på västergökens kall, de stannade till och lyssnade. I deras öron tonade guckuropen som en välkomsthälsning hem till deras egen bygd. Detta påskyndade ännu mera stegen hemåt, men uppför den långa och branta Hackmorbackarna måste de stanna till ett par tre gånger och samla krafter eftersom de var hårt ansträngda. När de balanserade sig över Jordbrons kavelspångar kom

Karis Anders kommer ihåg en händelse från unga dagar då han fått förtroendet att spela fiol tillsammans med bygdespelmannen Meter Ol på logdanser. Det hände sig efter en sotmörk höstnatt efter en spelkväll i Gopa. Karis Anders kom trevande fram samma väg då som nu på väg till fäbodstugan på Brändbacken.

När han väl kommit över Jordbron möttes han av ett schackrande ljud på vägen och det var alldeles omöjligt i mörkret att se var ljudet kommit ifrån. Karis Anders som bar fiolen i ena handen och stråken i den andra satte instrumentet under hakan och drog stråken med kraft över strängarna. Detta åstadkom ett skärande oljud som ekade ut genom den tysta natten.

Karis Anders som tog för givet att det var ett djur han skulle skrämma på flykten fick till sin förvåning höra ett gallskrik från en människa som var nära nog att dö av förskräckelse. Äventyret slutade med en förklaring och handskakning medan bådas upprivna nerver kom i ett lugnare läge.

När Karis Mats och Karis Anders travade uppför Kyrkbordsbacken var det att gå på hemmajorden igen. I Karis fäbodstuga såg de röken slingra sig ur skorstenen. Det kändes liksom att all trötthet i de ansträngda benen försvann. De tog ut stegen i långa kliv för att nå fram så fort som möjligt. Karis Mats trasiga näverskor klapprade med i den höga farten.

Inne i stugan mottogs de av fäbodjäntan Ekes Moster. Hon blev utom sig av förvåning men samtidigt mycket glad över husbondsfolkets återkomst. Ekes Moster satte fram på bordet det hon hade att bjuda på i matväg som karlarna åt gott utav så hungriga som de var. Resekosten i matsäcken hade för längesen tagit slut.

Under det att de satt till bords och åt tänkte de på dem där hemma i Rönnäs och frågade ut Ekes Moster om allt. Det var då Karis Anders fick veta den glada nyheten att hans kära Anna fött ett flickebarn. Med ett glädjerop slutade Karis Anders måltiden och begav sig fortast möjligt hem till Rönnäs. Det gick fort ut för backarna den väg som han så oändligt många gånger förut trampat fram och tillbaka på.

Återseendets ögonblick var lika ömsint från både far och mor men glädjen var störst över det nyfödda flickebarnet. Vid senare tidpunkt döptes flickan till namnet Kristina.

Karis Mats och Karis Anders stannade hemma på Karisgården under sommaren. Förarbetet för slåttern tog deras tid i anspråk och så kom höskörden följt av sädesskörden.

Först när säden bärgats och tröskningen var överstökad hade de tid att ägna en tanke åt återvändandet till skogen och av vad som väntade dem där borta. Men först måste de besöka kvarnen och där mal mjölbehovet för vintern. Det var en mångfald av olika sysslor som skulle utföras innan de var färdiga för avresa.

Den dagen kom då matförrådet var nerpackat, reservkläder iordningställda och verktygen i fullgott skick. Höstdagarna avkortades alltmer, så det gällde att komma iväg så fort som möjligt. Det glimrade av frost i den röda ljungen och orrarna hade hopat sig i stora flockar då Karis Mats och Karis Anders trampade fram på skogsstigen som ledde mot öster. Orrspelet var som musik för de båda skogsvandrarna där de knogade fram med tunga packningar. Kilometer efter kilometer lämnade de efter sig.

Efter en övernattning i Sörskog så var de på andra dagen framme vid kojan i storskogen. En liten krabat till skogsmus hade tagit kojan i besittning. På sin undangömda plats under laven satt den med stora ögon och tittade förvånande på inkräktarna. Karlarna gjorde sig fria från bördorna och tände en brasa på härden. Värmen från den sprakande brasan spred sig ut över kojans utrymme.

De kände sig hemma och tog sig en vilostund innan Karis Mats tog plats vid härden och lagade maten som smakade den gott efter dagsmarschen. Det var Karis Mats som alltid stod för mathållningen. De tog det lugnt den tid som var kvar av den dagen, ordnade med verktygen och litet av varje för morgondagen.

En ny dag och nu var det dags att sätta igång med full fart på arbetet. Stubbreden bars fram och travades in i tjärugnarna. Jord och kolstybb täcktes över innan Karis Mats tände på. De tog sin tid innan det blev ordentlig fart på ugnen så Karis Mats kunde fa fram någon tjära. Tjäran rann ner i ett träkärl, en bytta som sedan tömdes i en bandad trätunna. Karis Anders fortsatte under tiden med att bryta stubbar som han högg sönder till ved. Veden bar han fram till tjärdalen till nya omgångar bränning.

Så arbetade de på flitigt under dagarna. Den ena tjärtunnan fylldes efter den andra med fin hembränd trätjära. Tiden den gick och när snön kom och lade hinder för tjärbränning fortsatte de att hugga 3 meters ved av torrfura som skulle användas till kolved för kolmila.

De höll på fram emot jul då de återvände hem till byn igen.

Tjärtunnorna hämtades hem på vinterföret och trätjäran for sedan Karis Anders omkring på våren och sålde i bondgårdarna. Det användes mycket tjära på den tiden.

Nästkommande vår när vårarbetet var överstökat kretsade tankarna omkring en ny resa till Grövelberget. Där borta fanns det arbete som kanske kunde ge en slant över till alla de utgifter som fordras för en bondgård. Både Karis Mats och Karis Anders var begåvade med en stor energi och de var ekonomiskt beräknande män. De gav inte tappt i första taget.

Föregående sommar hade de lagt märke till att det fanns gott om torrfuror på skogen och som säkerligen var ett utmärkt material till kolning. Karis Mats hade återigen gjort sig det stora besväret att vandrat till fots den långa vägen till marnäs by i Enviken för att träffa bolagets skogvaktare och fråga om tillstånd att få kola torrfura. Med detta löfte kom Karis Mats tillbaka och det var då de resonerade och kom överens att de skulle driva verksamheten i skogen i en större omfattning.

Det var ont om förtjänstmöjligheter i Rönnäs och därför var många villiga att följa med till skogen och arbeta. Fyra stycken duktiga och arbetsföra män, Ek Erik, Hag Lars, Hag Daniel och Willhans Per bestämde sig för att följa med till Grövelberget och arbeta för en dagpenning av 75 öre och fri mat. Med häst och lass drog de så iväg.

Framkomna till skogen var det första de fick ta itu med var att bygga ytterligare en koja som lejfolket skulle bo i. Karis Mats stod som vanligt för mathållningen som var väl i det enklaste laget. De högg kolved och bröt stubbar till tjärbränning, körde ihop veden och reste milor och all trivdes bra. Milor stybbades och ställdes iordning för kolning. Det blev mycket uträttat den sommaren.

Mot hösten kom de hem. Karis Mats och Karis Anders skulle återvända dit senare för att kola och bränna tjära. Den färdiga kolen skulle på vintern köras fram till Slättbergs station eller till Grycksbo. Till Slättberg var det en dagsresa med häst men till Grycksbo var det något kortare. Det mesta av kolen körde de till Slättberg beroende på att vägen var mindre i motlut än till Grycksbo. Karis Anders och Bos Erik körde var sin häst med två kolstigar efter varandra.

Karis Mats och Karis Anders som stod för allt detta hade skrivit kontrakt med bolaget. Från träd på rot i skogen och tills kolen var avlämnade och avmätta vid stationen fick de 5,75 kr per kolstig. Lejfolket skulle betalas ur denna summa. De var minsann inte bortskämda med förtjänster på de tiden.

Ek Erik utfrågades av Karis Jan om vistelsen i Grövelberget. Han och hans kamrater trivdes utmärkt och tyckte att de förtjänade pengar. Det bästa av allt var att alla pengarna var sparade tills de kom hem och fick ut sin avlöning.