och ryckt loss den från en lånad plats i jorden.

Så korta, så bräckliga är våra liv.

Vi här som gäster

och gör en kort visit.

1920, föddes far i ett enkelt men ombonat hem i Rönnäs

där kärleken och andligheten fyllde varje vrå.

Det finns foton på honom

när han som 4-åring baxar och kämpar med en liten skottkärra

fylld med sand och jord runt husgrunden i Lerberg.

Vid det hem som farfar och farmor stolt byggde

och som blev Fars och hans bröders barndomshem.

Hans arbetssamhet och idoghet grundlades i dessa unga år

Han började tidigt arbeta som snickare och sedermera som träsnidare och verkmästare på Ahrnebergs i Rönnäs och Insjön i många år.

Far blev Rönnäs trogen.

Han gifte sig med mor, som också var från byn,

hans stora ungdoms kärlek.

De bildade ett eget hem när det gift sig 1943.

I den lilla stugan i Kullgärs, med ett rum och kök,

föddes 7 barn som ett efter ett fick uppleva

en sann och kristen uppfostran under små omständigheter.

Han hade en obändlig tro på den allsmäktiga Guden

i vilkens händer han la alla sina vardagsbekymmer.

Hela hans liv var en enda stor uppoffring för det rätta och goda.

När vår mormor och morfar gått bort på femtiotalet

kunde han och mor flytta hela familjen till Sturollesgården i Västra Rönnäs

och nu kunde han börja att

förverkliga alla sina drömmar.

Som dräng i många år i Proséns hade han lärt sig att älska marken, stenarna och träden.

Han hade blivit väl insatt i jordbruksarbetet.

Han satte nu igång att plöja och harva, så och skära, hässja och knippa ihop höet.

Och i allt detta fick vi barn vara med, och han lärde oss hur det skulle gå till, och han grundlade där vår respekt för jorden och dess grödor.

En verkstad där han kunde reparera och laga egna maskiner men som till slut blev hela byns angelägenhet. Alla kunde komma när som helst med vad som helst och far han ordnade allt till det bästa. I den lilla bysmedjan tillverkade han i många år fina nytto- och prydnadsföremål i klensmide.

Noggrannhet var tusenkonstnärens kännemärke.

Detta för att kunna beskriva för oss yngre, så att vi skulle förstå utvecklingen genom tiderna.

Han brann av iver att få berätta och dela sina erfarenheter med alla och han tog rätt på hur saker fungerade och användes långt tillbaka.

Med tiden blev det ett litet gårdsmuseum

Så att den ännu några år skulle få leva kvar i bygden och inte falla i glömska. Far ville så intensivt att uttalet av leksandsmålet skulle vara det rätta. Det var viktigt att fonetiken lätt skulle kunna läsas av den som var intresserad. Med hans fonetiska alfabet kan man nu läsa det rätta uttalet och på så vis förstå de gamla uttrycken.

Varje vecka, år efter år, handskrev han en bibelvers på leksandsmål, som han sedan for omkring och satte upp på anslagstavlorna runt om i byarna.

Samma bibelsvers som han skrivit på mål, satte han in i Leksandsbladet, vecka efter vecka, år efter år.

"Veckans vers" blev en tradition och ett ord till eftertanke i socknen och i kommunen.

Hans tummade bibel visar hans sällsynta förhållande till ordet och dess kraft.

Hur han vördade och högt aktade Guds ord och de missionärer som vigt sina liv för att förmedla ordet.

Med sitt prosaiska språk har han lämnat massor med pärmar fyllda av berättelser, sagor och poem.

Han skrev ner allt prydligt med skrivmaskin efter att mitt i nätterna kanske fått en uppenbarelse eller ett uppslag.

Han skrev dikter till alla vänner och till våra bemärkelsedagar och många känner också till hans vackra juldikter.

Hans sångtexter på leksandsmål är också exempel på hans diktarkonst.

Han tonsatte också många av sina dikter

Han la ner många timmar i det arbetet med planering och med personlig insats så att dessa viktiga transportleder för skogsbruket skulle möjliggöra en rationell drift.

Skogsbilvägarna bidrog också till att man lättare kunde nå byns fäbodar

Han var i ordets rätta betydelse en vägröjare, han öppnade upp hinder så det gick att genomföra sådant som tycktes oöverstigligt.

Stora stenar var inget hinder för honom, dem knackade han sönder i småbitar med sin tunga slägga.

Även mänskliga hinder tog han itu med, genom att hjälpa de utstötta och de tilltufsade medmänniskorna i livet

Den gamla vattenledningen tålde inte de enorma frostnätterna som vi upplevde som barn, när kölden tvingade oss att dagligen köra vattenforor på slädar från en bykälla och ner till gården.

En familj på 9 personer krävde en hel del vatten.

Han la ner många timmar med grävning och läggning av den nya vattenledningen liksom med skötseln av den och av källorna.

Han var många år ordförande i byns vattenledningsförening.

Han värnade om oss tillsammans med mor på ett alldeles särskilt sätt. Alltid hade han oss i sina tankar, skrev och ringde, var intresserad av vårt väl. För varje barn och barnbarn hade han smitt ett hjärta, som hänger i långa rader på spismuren i Sturolles. Ett kärlekssignum.

Han hade en alldeles särskild ordning på sina barnbarn, som han ställt upp i fotoramar en efter en i rätt ordning på pianot, 22 stycken.

Han fick till sin glädje även uppleva 8 barnbarnsbarn.

Söndag efter söndag, samlade han ihop barnen till söndagsskola i det lilla kapellet i byn.

Dessförinnan hade han på morgonen åkt runt och hämtat barnen i sin Volvo Duett eller Amazon Combi.

Han spelade orgel och sjöng för oss, lärde oss med flanellografens hjälp, bibelns historia som på det sättet fängslade oss.

Han samlade också ungdomarna i byn en kväll i veckan till ungdomsklass . Han läste ur sin bibel, som han läst från pärm till pärm åtskilliga gånger, och förmedlade på sitt sätt sin tro.

Han gladdes så när vi kom hem från förskingringen och möttes upp på Sturollesgården och han fick berätta om gamla tider. Han kunde mycket om byns släkter och släktskap och kände väl till många levnadsöden, vilka han nedtecknade noga och som nu finns bevarade för eftervärlden.

Benämningarna på alla ängar och skiften kunde han och lärde oss. Idag tänker jag särskilt på ett ställe i Lerberg som han berättade om, nämligen Paradiset.

Den sista av alla drömmar som också den nu blivit uppfylld,

var att få komma till sitt himmelska hem.

Hans starka längtan dit, till de guldbelagda gatorna uppfyllde hela hans liv.

Att få möta sin frälsare ansikte mot ansikte.

Nu är han där.

Nu går han omkring däruppe,

leende utan sorg och utan smärta

mötande släkt och vänner som redan samlats där.

Mitt i all sorg idag,

är jag glad,

att du nu är hemma

i din längtans himmel

långt bortom

horisonter och förstånd,

Du är hemma

i Ditt eget Bortomsland

Tack Far för allt.

Vi saknar Dig.

Kurt