Både Karis Mats och Karis Anders var framsynta män som gärna prövade nya metoder i jordbruket och i arbete för övrigt och ofta utföll det med stor framgång. Vanligen användes hackat granris som strö med det hade mycket dålig absorberingsvärde för gödseln varför de kom på idén att pröva torv. Torvmossa sög ju upp allt flytande och bevarade även gödselvärdet. Försök som gjordes utföll till belåtenhet även om de andra bönderna i byn avrådde bestämt och menade att ogräset skulle växa än bättre. De ansåg det hela vara ett stort fördärv men Karis Mats och Karis Anders hade ansåg annat.

1906 inköpte de en stor del av Kyrkbordsmyren och började driva tillverkning av torvströ i allt större skala. Ett förvaringshus byggdes för den torkade mossan. Torven togs upp med spade och lades på torkställningar och när torven torkat bars det in i huset för förvaring till vintern.

Karis Mats och Karis Anders arbetade bra tillsammans, Mats hade stort förtroende för Anders så att han överlät ansvaret till Anders att ta hand om hemmanet och gården ensam. När bönderna i byn såg framgången med torvströanvändningen och den fina växtkraften på Karis Anders åkrar började även de använda torkad mossa till strö.

Verksamheten på Kyrkbordsmyren utökades. Sönerna sattes in i arbetet så fort de kunde klara det. De äldsta fick ta hand om spaden och ta upp mossan ur diket medan de yngre lade upp den på torkställningen. Ytterligare ett förvaringshus byggdes och långa torkhässjor sattes upp. Varje avkoppling från annat arbete utfylldes med fullt knog på mossmyren.

Många somrar blev husen packfulla av torr mossa som sedan kördes hem på vinterföret. På Karisgården var man aldrig utan torvsströ trots att ju mer det växte på åkrarna så ökade kreatursbeståndet och behovet av torvströ blev större.

Karis Anders som bar inom sig många fina maskinella idéer konstruerade och byggde en torvströrivare som drogs med hästvandring. Denna rivare förvandlade de stora mosskossorna till det finaste torvströ men blev sönernas stora skräck därför att det passade alltid in så att när det normala veckoarbetet var avslutad på lördagen då skulle torvströrivningen börja som kunde pågå till sent på lördagskvällen. Och som det dammade, damm som drev genom kläderna och in på bara kroppen. Särskilt vintertid då det inte fanns badmöjligheter var det högst otrevligt.

När skogsarbetet om vintern med timmerkörning eller kolkörning kunde det dra ut på tiden innan de kom därifrån och kunde forsla hem torven och det hände att snön tog slut på byvägarna.

En gång tog de sig fram med kälklassen med torv fram till Dimbon och därifrån for de på isen längst sjöstranden fram till Karis Emils hölada vid båthusen. Torven lastades in i ladan från vilken torven kördes till gården på kärra.

Ett år, 5 maj, kom de bara till Ånnbuladu med kälklassen där de lastades om till kärra och kördes hem. Arbete var ingen rädd för på den tiden.